Himmel vad jag är smart!

Hemma hos oss går det till så här på morgnarna: klockeländet ringer 05.40 och med en väl synkroniserad rörelse vänder jag mig i sängen och dödar oljudet med ett välriktat slag. Ibland ramlar då väckarklockan ner i huvudet på hunden som ligger och sover i godan ro bredvid min säng, då blir han lite förvånad, det blir han.

Sen smyger vi upp, hunden och jag. Genom allt detta sover maken lugnt vidare. Vi smyger oss ut ur sovrummet och stänger dörren för att inte väcka honom när vi kommer tillbaka från morgonpromenaden. Kalla mig Omtänksam.

När man då stänger sovrumsdörren så gnisslar den lite, lite precis innan den går igen. Maken som alltså inte vaknar av vare sig väckarklockor, karateslag eller hundar-med-väckarklocka-i-huvudet, vaknar då flyktigt till och noterar detta.

Detta gnissel är störande tycker maken, så han har för avsikt att smörja dörren.

Ingen vettig människa kliver ju upp kvart i sex på morgonen för att smörja dörrar, så det får bli vid annat tillfälle. Typ kvällen eller så. Men på kvällen har man ju annat att göra än att smörja dörrar, och förresten så har man då lyckligt glömt bort allt vad dörrgnissel heter.

När maken glömt-vaknatavgnissel-glömt-vaknatavgnissel-glömt etc i ett antal dagar kommer han på en lysande idé. Han ber mig komma ihåg att påminna honom, och på så sätt har han delegerat problemet på ett mycket manligt och dådkraftigt vis.

Sen är det min tur att glömma. Nu har det gått några veckor enligt schemat ovan, men så blev det precis som i reklamen, "plötsligt en dag så händer det". Imorse slog det mig! Jag fick en gudabenådad ingivelse!!

Nu ligger det en lapp på köksbordet. "Smörj dörren". På makens plats. Jag kan minsann också delegera.