Jag måste vara riktigt sjuk

Mannen har lagat kvällsmat till mig, ja minsann!

Köttsoppa på burk. Nu diskar han också. Det ryktas om glass lite senare.

Är det konstigt att jag älskar den mannen?

Tråååkigt!

Nu är vi hemma igen, allihop.

Hunden blev överlycklig när matte kom, for runt, runt som en liten glad torped och tjoade. Högt och mycket. Genom oljudet tyckte jag mig höra att allt gått bra, att han mått bra och varit glad och nöjd, och det såg jag ju själv, så det fanns det ingen anledning att tvivla på.

Vad det led så upptäckte jag ju att jag mådde mindre bra själv. Antingen är det en släng av överdrivet pjåsk, eller också är det influensa. Feber, tungt att andas, ont i kroppen är det i alla fall. Så det blev en kort arbetsdag, men man ska ju i och för sig kanske gradvis vänja sina arbetskamrater vid sin närvaro igen. Inte utsätta dem för chocken att helt plötsligt behöva snava över mig hela dagarna.

Så det blev till att åka hem och bädda ner sig. Sova. Dricka te. Servicen var sorglig, det får jag säga, ingen som vare sig kokade te eller la en sval hand på pannan. Inte ens hunden, och den köper man frolic åt, ideligen, ideligen. Otack är världens lön.

Så hunden har tråkigt. Och önskar nog att han var tillbaka hos kompisarna på hundpanget igen.

Hundlös!

Det är inte så farligt som det låter - maken och jag har haft några dagars semester i London, och hunden har varit på pensionat. Maken och jag damp ner på Kastrup för några timmar sedan, och hunden ska hämtas imorgon.

Det är så skönt när man ska lämna honom, han är inte buskablyg och rädd av sig utan skuttar glatt in och och hojtar "tjena grabbar, nu är jag här!". Och sen har jag liksom förstått att han har synpunkter på det mesta tills jag hämtar honom. En gång var han så hes av allt skällande på andra hundar att han nästan var tyst i flera dagar. Det kändes mycket märkligt, ett hem med en västgötaspets där tystnad råder - det är ju rent onaturligt.

Själv har jag varit alldeles oskällig i flera dagar, men är orättvist nog hes ändå, jag har drabbats av något ont-i-halsenaktigt. Trots att jag försökte bota det med vin och torr engelsk cider så ville det sig inte riktigt.

Vi har i alla fall haft några fina dagar, även om man aldrig hinner med mer än en bråkdel av vad man tänkt sig. Det har blivit promenader i Westminster, British Museum, National Gallery, Churchillmuséet, Faradaymuséet, afternoon tea på Camellia Tea Rooms och så bjöd dottern väldigt generöst på musical, så vi var och såg Phantom of the Opera som var en fantastisk upplevelse.

Jo just det, vi har ju shoppat också. Vi shoppade kaffe på Fortnum och Mason till det facila priset av 180 kr, vilket kändes alldeles oerhört billigt efter att ha varit och tittat på deras vin- och champagneavdelning. "Var det för ett halvt eller ett kilo" frågade maken intresserat. Ingetdera, det var för 250 gram. Herregud, vågar man tillaga kaffe som kostar 720 kr kilot? Och jag som inte ens är särskilt förtjust i kaffe.

Sen undrar jag, vad är det för naturlag som gör att när man har fått sittplats på 2:a raden i flyget så blir det alltid utgång från bakänden på flyget?

Nu är det dags att sova lite i det onaturligt tysta huset. Men imorgon blir det liv i luckan igen!

Litet cineastiskt inlägg

Igår var jag på bio. Inte med maken, han är inte mycket för att gå på bio. Om det inte visas en film som handlar om OS, eller om Helena Bergström är med i den. Helena Bergström är nämligen det snyggaste som går i ett par skor, enligt maken, så den optimala filmen vore väl en om Stockholmsolympiaden 1912 med nämnda Bergström i den bärande rollen. Eftersom en sådan film ännu inte gjorts har vi fått nöja oss med att se Chariots of Fire ett antal gånger.

Ärligt talat, jag förstår inte vad filmmakarna tänker på? Här kommer i alla fall ett rykande hett tips från mig till dig, Colin. Ett vinnande koncept. Jag lovar: du har i alla fall en säker tittare.

Men som sagt nu var det ju inte maken utan en mer cineastisk vän jag var iväg med, och vi såg Julie & Julia. Perfekt för en vanlig sketen måndagskväll med regnet strilande nerför halsen. Kan det bli bättre? 50-tal, hattar, matlagning och lite lagom mys och pys i en enda blandning? Och tänk, inte en enda biljakt!

Skulle jag någon gång, mot all förmodan, bli filmregissör så skulle jag också upprätta någon form av program, typ Dogma. Mitt första, och eventuellt enda, påbud skulle vara: Inga jävla biljakter! Ett eventuellt andra skulle kanske vara något i stil med: kan man klämma in Jude Law eller Johnny Depp på ett hörn, gör det för all del!

Nu känner jag att jag vimsar här. Är det någon annan som märker det?

Tillbaka till J&J: rolig, varm och ändå inte för sockervaddsfluffig. Och vilka hattar! Och vilken mat! Och vilka grytor hon hade, Julia Childs, idel le Creuset såg det ut att vara. Hon kan inte ha min grytbudet, det syntes lång väg.

Åh vad man blev sugen på att laga mat! Göra små suffléer, iklädd pärlhalsband. Ja, iförd en 50-talsklänning också, så kinky ska det inte vara. Man längtar efter att få svinga en förskärare. Hacka en lök. Sautera. Blanchera. Fräsa. Ja i ett djärvt ögonblick så funderar man rentav på om man inte skulle våga sig på att bena ur en "döck". Men aldrig på tiden att jag kokar några levande humrar, det säger jag bara. Hur ska man kunna se dem i vitögat sen när man äter upp dem? Det får helt enkelt köpas färdigmördade, även om jag inser att detta är en himmelsskriande dubbelmoral.

Nu återstår det bara ett litet hinder i min kulinariska väg (om man bortser från min sorgliga brist på le creuset-grytor): mitt kylskåp är liksom inte fullt av ankor, humrar och sånt. När jag tänker efter så får det nog bli en aningens mer spartansk kvällsmat därhemma.

Och ingen chokladtårta blir det heller.

Jag visste det!

Igår drabbades jag av en sån märklig tanke på förmiddagen. Vädret var milt och stilla och helt oförhappandes dök tanken upp "tänk om jag skulle ta och putsa fönsterna idag?".

Som tur är så är jag ju gammal och rutinerad, så jag insåg att det var bara att vänta ut såna förflugna tankar. Inget impulshandlande här, inte. Man får sätta i klackarna och bromsa lite.

Och vad händer? Inatt och imorse blåste det rejält och nu har det regnat hela dagen. Vilken tur att fönsterna fortfarande är oputsade!

Välkommen till vårt kvarter

Nu har huliganen träffat Linus. Ja, jag vet att bilderna inte är av bästa kvalitet, men att försöka ta en bild när det börjar bli mörkt, när lilleman far runt som en bomullstuss på uppåt-tjack och huliganen morrar irriterat, det är inte lätt!

Mötet avlöpte så här: vi kom in i trädgården och släppte ihop hundarna. Hurra!!! En hund!! tänkte Linus och studsade runt som en guttaperkaboll. Hampus såg avgjort gubbig och besvärad ut och morrade så fort lilleman kom i närheten, men gjorde inget annat. Mer än att vara avvisande och vända ryggen åt.

Linus lät sig inte dämpas av morrningar och fräsningar utan skuttade oförtrutet vidare. Han ville dock visa att han ju är en liten, liten valp så han kröp närmare på magen, medan Huliganen demonstrativt vände ryggen åt.

Sen fick Huliganen syn på Linus boll. Linus numera ex-boll. Så kan det gå i bollvärlden. Först har man en boll. Sen kommer en Huligan och säger att den här bollen, den är numera Min boll. Sen biter Huliganen för säkerhets skull sönder bollen. När Linus sen försöker få vara med på ett hörn i leken med Den Mycket Döda Bollen nyper Huliganen till honom. Linus tjuter. Huliganmatten skäms. Huliganen skäms inte.

Det var dock inget allvarligt menat nyp och Linus var inte direkt kuvad, det kan man inte påstå. Sen fick de fräsa runt lite mer på gräsmatten/stå still och morra, och sen var det slut på den träffen.

Jag hoppas innerligt att Linus känner sig välkommen till kvarteret...

Söndagmorgon

Lugnet härskar. Hunden sover på mattan, maken läser tidningen och jag, jag bloggar. Ute är det lite småmulet, men vindstilla (märkligt nog för Skåne) och milt. Hunden och jag var ute på en lång morgonpromenad vid halvsju, så nu skulle det bara slappas. Trodde jag.

Rätt vad det är så far huliganen upp. Ställer sig på bakbenen och spejar ut i trädgården. På andra sidan staketet syns ett litet vitt lurv som far fram och tillbaka. Lurvet heter Linus och är vår nye granne som bott där några veckor. Linus och Huliganen har bara fått hälsa genom staketet ännu, men snart är det nog dags för premiärträff. Måtte Huliganen inte göra skäl för sitt namn och käka upp grannhunden, det vore nog inte bra för grannsämjan.

I vilket fall som helst så blir Hampus mycket ivrig. Nu vill han ut och säga hej till det där som skuttar runt. Han far ut till köksdörren och gastar "släpp ut mig, släpp ut mig". Jag öppnar dörren och hunden far som en katapult ut. Linus blir till sig av glädje och far runt som en bomullstuss med reamotor i rumpan. Då kommer Huliganen på att han är ju faktiskt en mogen man i sin bästa ålder. En som har livserfarenhet, är streetsmart och full av savoir faire. En sån kan ju inte bli imponerad av en liten valp, hur tussig och glad den än är. Alltså låtsas Huliganen som om han överhuvudtaget inte ser valpen. Han strosar längs staketet som om det bara är en slump att han befinner sig just där. Han sneglar bara ytterst diskret ur ögonvrån på det där som studsar. Han är en Man Av Värld, och han är väl medveten om sin betydelse.

Men när Linus ska gå in och äta frukost, då släpper Huliganen på sin värdighet. Då är det han som far runt som en skållad råtta i de okrattade lövhögarna och ingen kunde väl tro att det här är en mogen västgöte på snart 7 år.

Det ska bli otroligt roligt att se när de får träffas på samma sida staketet. Och då ska jag ha kameran med. Men om något hinner fastna på bild, det är en annan fråga.