Litet cineastiskt inlägg

Igår var jag på bio. Inte med maken, han är inte mycket för att gå på bio. Om det inte visas en film som handlar om OS, eller om Helena Bergström är med i den. Helena Bergström är nämligen det snyggaste som går i ett par skor, enligt maken, så den optimala filmen vore väl en om Stockholmsolympiaden 1912 med nämnda Bergström i den bärande rollen. Eftersom en sådan film ännu inte gjorts har vi fått nöja oss med att se Chariots of Fire ett antal gånger.

Ärligt talat, jag förstår inte vad filmmakarna tänker på? Här kommer i alla fall ett rykande hett tips från mig till dig, Colin. Ett vinnande koncept. Jag lovar: du har i alla fall en säker tittare.

Men som sagt nu var det ju inte maken utan en mer cineastisk vän jag var iväg med, och vi såg Julie & Julia. Perfekt för en vanlig sketen måndagskväll med regnet strilande nerför halsen. Kan det bli bättre? 50-tal, hattar, matlagning och lite lagom mys och pys i en enda blandning? Och tänk, inte en enda biljakt!

Skulle jag någon gång, mot all förmodan, bli filmregissör så skulle jag också upprätta någon form av program, typ Dogma. Mitt första, och eventuellt enda, påbud skulle vara: Inga jävla biljakter! Ett eventuellt andra skulle kanske vara något i stil med: kan man klämma in Jude Law eller Johnny Depp på ett hörn, gör det för all del!

Nu känner jag att jag vimsar här. Är det någon annan som märker det?

Tillbaka till J&J: rolig, varm och ändå inte för sockervaddsfluffig. Och vilka hattar! Och vilken mat! Och vilka grytor hon hade, Julia Childs, idel le Creuset såg det ut att vara. Hon kan inte ha min grytbudet, det syntes lång väg.

Åh vad man blev sugen på att laga mat! Göra små suffléer, iklädd pärlhalsband. Ja, iförd en 50-talsklänning också, så kinky ska det inte vara. Man längtar efter att få svinga en förskärare. Hacka en lök. Sautera. Blanchera. Fräsa. Ja i ett djärvt ögonblick så funderar man rentav på om man inte skulle våga sig på att bena ur en "döck". Men aldrig på tiden att jag kokar några levande humrar, det säger jag bara. Hur ska man kunna se dem i vitögat sen när man äter upp dem? Det får helt enkelt köpas färdigmördade, även om jag inser att detta är en himmelsskriande dubbelmoral.

Nu återstår det bara ett litet hinder i min kulinariska väg (om man bortser från min sorgliga brist på le creuset-grytor): mitt kylskåp är liksom inte fullt av ankor, humrar och sånt. När jag tänker efter så får det nog bli en aningens mer spartansk kvällsmat därhemma.

Och ingen chokladtårta blir det heller.