Har hon västgötaspets månne?

De två översta kylskåpsmagneterna har jag fått av en vän som har stor insikt i Huliganens personlighet. Den understa har jag köpt själv.

De är gjorda av en illustratör som heter Lisa Tofft, och ju mer jag funderar på det, ju mer övertygad blir jag att hon måste nog ha en västgötaspets i sin närhet.

Vardagshjältar

Den här vintern har jag blivit imponerad av tidningsbuden. Trots att det är snö överallt, att plogningen fungerar sisådär i våra kvarter så har vi varenda morgon när vi förväntansfullt öppnat brevlådan hittat tidningen där.

Och alla som vet hur trist det är att inte ha någon tidningen att bläddra i när man petar i sig morgongröten, att sorgmodigt tvingas läsa innehållsförteckningen på mjölkpaketet om och om igen förstår ju att detta gör en glad.

På morgonrundan träffade Huliganen och jag på tidningsbudet. Eftersom jag är av den fasta övertygelsen att kan man berömma någon för något så ska man också göra det, sprang vi ifatt honom (Med springa kan man här förstå: hasade vi oss något mer snabbt framåt, det var HALT imorse). Vi harklade oss inledande och skulle just utbrista i ovationer.

Då visar det sig att tidningsbudet hade öronen fullproppade av musik. Klart det går bättre att slita runt tidningsvagnen genom snömodden till musik, det begriper ju jag med. Hoppas han hade någon riktigt uppmuntrande trudelutt i lurarna, något som fick endorfinerna att svalla.

Alltså hör han inte oss, och han hoppar högt när han inser att han har en tant-med-vidhängande-huligan i hasorna, en flåsande tant med mössan på sned och en huligan som har synpunkter på tidningskärran.

Men sen blev han nog ändå lite glad för berömmet tror jag. Själv kände jag att det här är nästan som lite shaping, förutom klickern då. Frolic fick han ju i och för sig ingen heller.

Milda makaroner!

En dag utan snöskottning! Man baxnar, tror inte det är sant. Ja nu ska man inte tro att just jag är den som flitigast far ut med snöskoffeln, det är väl det man har sin äkta man till? Man kan ju dock vara en empatisk person som inte vill att mannen ska slitas ut i förtid.

Men annars.

Alltså, man har ju läst det där med Skapelsen och så. Varde ljus och allt det där. Det begriper man, på ett ungefär i alla fall. Sen skapades elefanter och västgötaspetsar och rävar och amöbor. Det förstår man också. Man förstår inte riktigt varför det var nödvändigt att skapa mördarsniglar och fästingar, den bakomliggande tanken är här inte helt klar. Kanske för att man ska lära sig att uppskatta de andra djuren så mycket mer?

Men februari?! HUR tänkte skaparen här? Maken till meningslös månad. Själv är jag mer höstmänniska, gillar även vår och sommar. Är en tolerant typ som kan se charmen med de flesta månader. November är knivig, det medger jag, men det går. När man kommer till februari är det dock helkört. Ut med den ur almanackan säger jag bara!

Alltnog och emedan.

Dagen har ägnats åt hårt och skoningslöst slavande i grottekvarnen.

Sen kom vi hem och den lille vätten fick sig en duvning. Vi håller på med lite olika projekt. Backa, kryp, balansera och så nycklarna då såklart.

Huliganen är kul att jobba med, han är så PÅ. Det blir startskall och lite mittimellanskall och, för all del, lite slutskall också av ren iver. Det får vi jobba med.

Hur gick det då idag?

Backa: vi gör det längs en vägg än så länge för att han inte ska orma runt med rumpan. Lite svårt att få honom att backa bort från mig, det går lättare om vi backar tillsammans.

Kryp: går framåt med stormsteg, eller stormskutt. Ja det där var en liten lustifikation från min sida. Lite för ivrigt, lite för mycket fokus på frolicen som hägrar, men vi kämpar på.

Nyckel: inledde med några klick för att nudda nyckel. Sen parkerade jag hunden i köket. Viftade frestande med nyckelknippan och sa uppmuntrande "nyckel!!", traskade genom matsalen ner i vardagsrummet och gömde nyckel. I köket väntade Huliganen ivirgt, det var knappt han förmådde vänta på det förlösande kommandot, men han klarade det! Och vilken duktig liten vätte han var. Tre uppletanden gjorde vi. Först la jag nycklarna i en fåtölj. Fixade Huliganen galant. Sedan upp med vätten i köket igen, gömde nycklarna under en filt. Huliganen snusade runt men hittade dem sen. Tredje gången gömde jag nyckeln i husses fåtölj där han satt och läste Boundaries. The making of France and Spain in the Pyrenees av någon anledning som är obegriplig för resten av mänskligheten. Nyckeln pregades ner mellan husse och armstödet.

Huliganen gav till ett startskall (ständigt detta startskall!), gasade ut ur köket, genom matsalen och ner i vardagsrummet. Rätt snabbt insåg han att nyckeln stod att finna i husses stol, så han körde ner nosen i skrevet (husses, inte sitt eget), varpå husse hoppade till, försjunken som han var i sin ohyggligt spännande publikation. Ingen nyckel där, tänkte Huliganen och snusade vidare, och voila! Där var den! Klick och frolic och jubelrop!

Så duktig jag är, tänkte Huliganen då. Sen klickade uppenbarligen något från gårdagens ta-äcklig-nyckelknippa-i-munnen-övning till i hans hjärna, för vips plockade han upp nyckelknippan. Förvisso släppte han den på golvet, men självklart blev det stående ovationer och frolic en masse.

I did it again, tänkte Huliganen belåtet och föll i sömn under en pall.

Det går ju inte

Att blogga menar jag. Inte när man trotsat elementens raseri. Pulsat genom snön. Väntat på inställt tåg. Väntat lite till. Väntat ännu mer. Tagit tåg till stora staden. Varit på vinprovning. Provat fräsch chardonnay, ljuvlig gewurtztraminer, bourgogne, bordeaux och rhonevin. Ätit lamm och druckit mer bordeaux till det.

Alltså då går det inte. Då är man för mätt, nöjd och trött för att orka blogga mer ikväll.

Då vill man bara sitta här med ett saligt leende på läpparna och kännas sig lite närmare Nirvana.

Auf wiederhören!

Håll i hatten!

Håll i er nu! Nu ska vi bli litterära minsann. Här sitter vi, maken och jag och vi är som i dikten: Ur stugan tittar bonden. Med undran och i skräck. Om man bortser från att vi inte är bönder, inte bor i stuga och det inte handlar om slaget vid Helsingborg, så är det precis så när vi tittar ut på vädret. Blåst och snö, blåst och snö. "Med undran och med skräck" - ja jag får erkänna att Snoilsky lyckats pricka vår stämningsläge precis. Den där första storögda förtjusningen över snön, den har liksom försvunnit. Med skräck - maken tänker att jäklar också, nu måste jag skotta igen. Med undran - hur ska vi fixa kvällsrundan? tänker jag.

Redan imorse varnade SMHI för det här så Huliganen fick följa med till jobbet redan då. Annars har han hemmatjänst på förmiddagen och ägnar eftermiddagen åt att hålla ett gäng konsulter i herrans tukt och förmaning.

Huliganen blev mäkta glad och förvånad när han skulle få följa med redan på morgonen, men när han kom ut och såg att vi skulle åka bil åkte svansen ner och han tittade på mig med en blick som tydligt sa "även du min Brutusmatte". Huliganen gillar inte bil. Ska man vara ute ska man gå tycker han. Eller springa. Eller fara runt som en lobotomerad skallbagge. Inte hasa runt i en bil.

- Blir det övertidsersättning? undrade han sen.
- Självklart, sa jag. Tänk dig själv - både förmiddagsfika och eftermiddagsfika, tänk så mycket ost du kan tigga då.

OK då, sa Huliganen och lät sig transporteras till stället som håller honom med bajspåsar och frolic.

Idag hade vi en finsk delegation på besök. Huliganen tog emot dem och släppte nådigt dem över tröskeln. En av besökarna kastade sig då ner på alla fyra och började jollra i falsett. Vafalls?! tänkte Huliganen då. Ska det jollras på jobbet? Med mig? Är inte detta under min värdighet? Alltså morrade han lite försiktigt i ena änden och viftade på svansen i andra.

Besökaren log bara och klappade vidare. Finsk sisu! tänkte jag uppskattande då. Och det fick sin förklaring när det visade sig att hon hade tax själv, hon var liksom van vid små herrar med stor självkänsla och som är mucho macho.

List!

Dagen har passerat som vilken förkyld dag som helst - dvs i lustempo. Huliganen har nödtorftigt hasats runt kvarteret för nödvändiga göromål, men för övrigt har hans matte ägnat sig åt kvalificerat självmedlidande och slöande.

Men sen insåg jag att jycken behövde lite stimulans, lite aktivering och någonstans därinne i feberyrseln så var det väl en hjärncell som ryckte till spasmodiskt och kom upp med en lysande idé! Briljant skulle man kunna säga, om inte ens naturliga blygsamhet förbjöd en.

Jag är, som jag nog nämt tidigare i denna blogg, en inbiten tappare av saker. Glasögon, plånbok, mobil, nycklar. You name it. Är det av människa skapat så nog kan jag tappa bort det. Det är en liten talang jag har.

Fast det blir ju lite irriterande emellanåt när man far runt som ett torrt skinn och letar efter ovannämnda glasögon, plånbok, mobil etc. Glasögon har jag nu flera par, så där finns en viss marginal, men (tyvärr) har jag inte två välfyllda plånböcker. Och den jag har är väl mer åt det magerlagda hållet så här efter jul och allt.

Min taktik när jag saknar något är att utslunga anklagelser åt alla håll, jag är övertygad om att någon annan förlagt mina saker. Numera är det ju bara Huliganen och Maken som bor hemma och de fnyser bara och tycker att jag får väl hålla reda på mina pryttlar själv, så det så.

Min briljanta idé är att lära Huliganen att hitta mina nycklar! Visst är det lysande? Då slipper man ju sådana pinsamma episoder som när jag mitt ute i skogen fick ringa maken och tvinga honom att lämna sitt jobb och komma med reservnyckeln för på ett 10 kvadratmeter stort område hade jag lyckats bli av med bilnyckeln. Maken kom ångandes till undsättning, tyckte att han skulle väl för säkerhets skull leta efter nyckeln han med, fast jag med emfas sa att det inte var lönt. Det tog honom ca 2 minuter att hitta nyckeleländet. Jag får till hans heder säga att han triumferade inte alltför tydligt, men visst såg han onekligen lite road ut. Det är då man får fnittra lite skälmskt, slänga lite med lockarna och säga "hoppsan! som det kan gå!".

Sånt ska numera vara ett minne blott, har jag tänkt mig. Så fort jag saknar mina nycklar så ber jag bara Huliganen leta efter dem. Ja, jag sa ju att det var en fantastisk idé!

Vi gick ut lite lätt med att klicka in att han snusade på dem när jag hade dem i handen. Lätt som en plätt, tänkte Huliganen, easy Frolic!

Sen placerade jag nycklarna på lite olika ställen, fast synligt i samma rum (köket). De hängde på en låda. Låg på golvet. Låg på en stol. Huliganen tog det med en klackspark. Man såg hur han tänkte "herregud, så lätt! Och så bra jag är på det här! Ja, jag är nog helt enkelt bara bäst, vilken tur för matte att hon har mig!".

Sen gjorde vi paus, och jag tänkte att det går ju himla bra det här! Jag klappade mig mentalt på axeln och tänkte att jag är ju en otroligt begåvad hundtränare.

Lite senare så tänkte jag lägga till att Huliganen inte bara skulle markera nyckelknippan utan ta den till mig.

- Ta den äckliga nyckelknippan i min mun? sa Huliganen och rös. Never! la han sen till.

- Jamen om du får lite ost? sa jag bevekande då.

- Njet. Nix. No way.

Jag såg min lysande hundtränarkarriär lösas upp i tomma intet. Bara för att hundskrället är lite fin i kanten av sig.

Så nu har vi fått backa lite, här gäller det att använda list och taktik, det är inte lätt att överlista en smart liten västgöte. Men skam den som ger sig, jag tycker fortfarande att idén bra.

I förlängningen ser jag ju framför mig hur Huliganen ska tränas på söka igenom bokhyllor, skåp och lådor efter mina nycklar. Han kommer att få fram som en målsökande bulldozer det är jag säker på. Fast jag tror vi får träna på det när husse inte är hemma. Han skulle nog ha svårt att med jämnmod åse när Huliganen sprätter ut böcker som en yster vårflod ur bokhyllan.

Är jag man?!

Det är midvinternatt men inte sjutton är tomten vaken. Tomten sover säkert fridfullt i sitt tomtehem, i hans ladugård snarkar renarna i kapp. Däremot är JAG vaken. Vaken och förkyld. Och ensam (sa hon sorgmodigt).

De senaste timmarna har tillbringats i en fåtölj i vardagsrummet, snörvlandets och hostandes och tyckandes oändligt synd om mig själv.

Emellanåt kommer Huliganen tassandes för att titta till matte. Sen somnar han om igen, och det låter så gott om hans sömniga snusande.

Själv känner jag mig så himla gnällig och eländig och självömkande för en fjuttig förkylning att jag börjar undra om jag inte är man?