Vardagshjältar

Den här vintern har jag blivit imponerad av tidningsbuden. Trots att det är snö överallt, att plogningen fungerar sisådär i våra kvarter så har vi varenda morgon när vi förväntansfullt öppnat brevlådan hittat tidningen där.

Och alla som vet hur trist det är att inte ha någon tidningen att bläddra i när man petar i sig morgongröten, att sorgmodigt tvingas läsa innehållsförteckningen på mjölkpaketet om och om igen förstår ju att detta gör en glad.

På morgonrundan träffade Huliganen och jag på tidningsbudet. Eftersom jag är av den fasta övertygelsen att kan man berömma någon för något så ska man också göra det, sprang vi ifatt honom (Med springa kan man här förstå: hasade vi oss något mer snabbt framåt, det var HALT imorse). Vi harklade oss inledande och skulle just utbrista i ovationer.

Då visar det sig att tidningsbudet hade öronen fullproppade av musik. Klart det går bättre att slita runt tidningsvagnen genom snömodden till musik, det begriper ju jag med. Hoppas han hade någon riktigt uppmuntrande trudelutt i lurarna, något som fick endorfinerna att svalla.

Alltså hör han inte oss, och han hoppar högt när han inser att han har en tant-med-vidhängande-huligan i hasorna, en flåsande tant med mössan på sned och en huligan som har synpunkter på tidningskärran.

Men sen blev han nog ändå lite glad för berömmet tror jag. Själv kände jag att det här är nästan som lite shaping, förutom klickern då. Frolic fick han ju i och för sig ingen heller.