Milda makaroner!

En dag utan snöskottning! Man baxnar, tror inte det är sant. Ja nu ska man inte tro att just jag är den som flitigast far ut med snöskoffeln, det är väl det man har sin äkta man till? Man kan ju dock vara en empatisk person som inte vill att mannen ska slitas ut i förtid.

Men annars.

Alltså, man har ju läst det där med Skapelsen och så. Varde ljus och allt det där. Det begriper man, på ett ungefär i alla fall. Sen skapades elefanter och västgötaspetsar och rävar och amöbor. Det förstår man också. Man förstår inte riktigt varför det var nödvändigt att skapa mördarsniglar och fästingar, den bakomliggande tanken är här inte helt klar. Kanske för att man ska lära sig att uppskatta de andra djuren så mycket mer?

Men februari?! HUR tänkte skaparen här? Maken till meningslös månad. Själv är jag mer höstmänniska, gillar även vår och sommar. Är en tolerant typ som kan se charmen med de flesta månader. November är knivig, det medger jag, men det går. När man kommer till februari är det dock helkört. Ut med den ur almanackan säger jag bara!

Alltnog och emedan.

Dagen har ägnats åt hårt och skoningslöst slavande i grottekvarnen.

Sen kom vi hem och den lille vätten fick sig en duvning. Vi håller på med lite olika projekt. Backa, kryp, balansera och så nycklarna då såklart.

Huliganen är kul att jobba med, han är så PÅ. Det blir startskall och lite mittimellanskall och, för all del, lite slutskall också av ren iver. Det får vi jobba med.

Hur gick det då idag?

Backa: vi gör det längs en vägg än så länge för att han inte ska orma runt med rumpan. Lite svårt att få honom att backa bort från mig, det går lättare om vi backar tillsammans.

Kryp: går framåt med stormsteg, eller stormskutt. Ja det där var en liten lustifikation från min sida. Lite för ivrigt, lite för mycket fokus på frolicen som hägrar, men vi kämpar på.

Nyckel: inledde med några klick för att nudda nyckel. Sen parkerade jag hunden i köket. Viftade frestande med nyckelknippan och sa uppmuntrande "nyckel!!", traskade genom matsalen ner i vardagsrummet och gömde nyckel. I köket väntade Huliganen ivirgt, det var knappt han förmådde vänta på det förlösande kommandot, men han klarade det! Och vilken duktig liten vätte han var. Tre uppletanden gjorde vi. Först la jag nycklarna i en fåtölj. Fixade Huliganen galant. Sedan upp med vätten i köket igen, gömde nycklarna under en filt. Huliganen snusade runt men hittade dem sen. Tredje gången gömde jag nyckeln i husses fåtölj där han satt och läste Boundaries. The making of France and Spain in the Pyrenees av någon anledning som är obegriplig för resten av mänskligheten. Nyckeln pregades ner mellan husse och armstödet.

Huliganen gav till ett startskall (ständigt detta startskall!), gasade ut ur köket, genom matsalen och ner i vardagsrummet. Rätt snabbt insåg han att nyckeln stod att finna i husses stol, så han körde ner nosen i skrevet (husses, inte sitt eget), varpå husse hoppade till, försjunken som han var i sin ohyggligt spännande publikation. Ingen nyckel där, tänkte Huliganen och snusade vidare, och voila! Där var den! Klick och frolic och jubelrop!

Så duktig jag är, tänkte Huliganen då. Sen klickade uppenbarligen något från gårdagens ta-äcklig-nyckelknippa-i-munnen-övning till i hans hjärna, för vips plockade han upp nyckelknippan. Förvisso släppte han den på golvet, men självklart blev det stående ovationer och frolic en masse.

I did it again, tänkte Huliganen belåtet och föll i sömn under en pall.