List!

Dagen har passerat som vilken förkyld dag som helst - dvs i lustempo. Huliganen har nödtorftigt hasats runt kvarteret för nödvändiga göromål, men för övrigt har hans matte ägnat sig åt kvalificerat självmedlidande och slöande.

Men sen insåg jag att jycken behövde lite stimulans, lite aktivering och någonstans därinne i feberyrseln så var det väl en hjärncell som ryckte till spasmodiskt och kom upp med en lysande idé! Briljant skulle man kunna säga, om inte ens naturliga blygsamhet förbjöd en.

Jag är, som jag nog nämt tidigare i denna blogg, en inbiten tappare av saker. Glasögon, plånbok, mobil, nycklar. You name it. Är det av människa skapat så nog kan jag tappa bort det. Det är en liten talang jag har.

Fast det blir ju lite irriterande emellanåt när man far runt som ett torrt skinn och letar efter ovannämnda glasögon, plånbok, mobil etc. Glasögon har jag nu flera par, så där finns en viss marginal, men (tyvärr) har jag inte två välfyllda plånböcker. Och den jag har är väl mer åt det magerlagda hållet så här efter jul och allt.

Min taktik när jag saknar något är att utslunga anklagelser åt alla håll, jag är övertygad om att någon annan förlagt mina saker. Numera är det ju bara Huliganen och Maken som bor hemma och de fnyser bara och tycker att jag får väl hålla reda på mina pryttlar själv, så det så.

Min briljanta idé är att lära Huliganen att hitta mina nycklar! Visst är det lysande? Då slipper man ju sådana pinsamma episoder som när jag mitt ute i skogen fick ringa maken och tvinga honom att lämna sitt jobb och komma med reservnyckeln för på ett 10 kvadratmeter stort område hade jag lyckats bli av med bilnyckeln. Maken kom ångandes till undsättning, tyckte att han skulle väl för säkerhets skull leta efter nyckeln han med, fast jag med emfas sa att det inte var lönt. Det tog honom ca 2 minuter att hitta nyckeleländet. Jag får till hans heder säga att han triumferade inte alltför tydligt, men visst såg han onekligen lite road ut. Det är då man får fnittra lite skälmskt, slänga lite med lockarna och säga "hoppsan! som det kan gå!".

Sånt ska numera vara ett minne blott, har jag tänkt mig. Så fort jag saknar mina nycklar så ber jag bara Huliganen leta efter dem. Ja, jag sa ju att det var en fantastisk idé!

Vi gick ut lite lätt med att klicka in att han snusade på dem när jag hade dem i handen. Lätt som en plätt, tänkte Huliganen, easy Frolic!

Sen placerade jag nycklarna på lite olika ställen, fast synligt i samma rum (köket). De hängde på en låda. Låg på golvet. Låg på en stol. Huliganen tog det med en klackspark. Man såg hur han tänkte "herregud, så lätt! Och så bra jag är på det här! Ja, jag är nog helt enkelt bara bäst, vilken tur för matte att hon har mig!".

Sen gjorde vi paus, och jag tänkte att det går ju himla bra det här! Jag klappade mig mentalt på axeln och tänkte att jag är ju en otroligt begåvad hundtränare.

Lite senare så tänkte jag lägga till att Huliganen inte bara skulle markera nyckelknippan utan ta den till mig.

- Ta den äckliga nyckelknippan i min mun? sa Huliganen och rös. Never! la han sen till.

- Jamen om du får lite ost? sa jag bevekande då.

- Njet. Nix. No way.

Jag såg min lysande hundtränarkarriär lösas upp i tomma intet. Bara för att hundskrället är lite fin i kanten av sig.

Så nu har vi fått backa lite, här gäller det att använda list och taktik, det är inte lätt att överlista en smart liten västgöte. Men skam den som ger sig, jag tycker fortfarande att idén bra.

I förlängningen ser jag ju framför mig hur Huliganen ska tränas på söka igenom bokhyllor, skåp och lådor efter mina nycklar. Han kommer att få fram som en målsökande bulldozer det är jag säker på. Fast jag tror vi får träna på det när husse inte är hemma. Han skulle nog ha svårt att med jämnmod åse när Huliganen sprätter ut böcker som en yster vårflod ur bokhyllan.