Så här häftig har vår gata aldrig sett ut förr.
söndag 9 maj 2010
Alla kan ju inte gilla skalbaggar
Grannen har fyllt 40 och skaffat sig ett nytt intresse.
Så här häftig har vår gata aldrig sett ut förr.
Så här häftig har vår gata aldrig sett ut förr.
Lördagsrapport
Jag kan härmed meddela att efter att ha klämt i sig en flaska pinot gris, ätit lite gratinerad hummer och sedan ankbröst med citronkryddat sidfläsk, ja då är man en bättre människa.
Nu får man bara se hur länge effekten sitter i.
lördag 8 maj 2010
Lördagsledig
Kallt och småregnigt - men man är ju ledig, och då gör det inte så mycket. Inga särskilda måsten inplanerade heller. Det mest ansträngande idag är att komma på vad vi ska äta ikväll, maken vill dricka Alsacevin, så nu ska jag komma på vad som kan passa till. Sen pillar jag väl lite i trädgården. Köper mig kanske en ny pelargon? Ja vem vet vilka wild and crazy ideas som man kan få? Herregud, jag kanske rentav köper två?!
På tal om vin så kom jag igår hem till en något moloken make.
- Jag är bekymrad! deklarerade han och såg ut som någon som sålt smöret och hoppat över ån för att bita tjuren i de sura hornen.
Bekymret visade sig komma sig av att han nu ihärdigt suttit och läst in sig på bourgogneviner, jo för det ska bli en liten tripp dit vad det lider. Ska man åka någonstans så måste man sammanställa kompendier är makens fasta övertygelse. Gärna med många exceltabeller och skriva i storlek 8 punkter så man får plats med så mycket som möjligt i det 108-sidiga kompendiet. Tror ni jag skämtar? Ha! 108 sidor är standardnoteringen för en tredagarstripp till Alsace, till exempel.
Nåväl, i Bourgogne produceras några av världens dyraste (och - får man hoppas - bästa rödviner). I Côte de Nuits produceras viner som säljs för det facila priset av 10 000. Euro. (Herregud, tänk om man råkade välta ut ett glas av detta vin..). Det finns producenter som inte tillverkar ett vin som kostar under ett par tusen kronor flaskan.
En del av vitsen med bourgogneresan är att fylla på lite i vår vinkällare, så därför läser maken på. Då kan man ju tycka att det vore bättre att läsa på om viner i en prisklass som kan ha råd med, än att sitta och drägla över viner som aldrig kommer att passera huliganfamiljens läppar. Men maken, han är som förhäxad - han läser om vingårdar och producenter och områden. I sömnen muttrar han namn som Romanée Conti, la Tâche, Chambertin och Montrachet med med ett saligt leende på läpparna.
Sen vaknar han upp till den bistra verkligheten, kikar ner i plånboken och inser att någon Romanée Conti kommer aldrig att flytta in vårt hus. Därav den bekymrade minen.
- Äsch, vi kan ju köpa en bag-in-box, säger jag tröstande. Maken ser inte ett dugg tröstad ut, får jag väl medge.
Men ikväll blir det inte bourgogne, ikväll blir det Alsacevin, och det är inte dumt det heller! Om jag nu bara kan komma på vad jag ska laga, såklart.
PS. Det blir ankbröst - maken har just tjoat om att det vill han ha till pinot gris:en.
På tal om vin så kom jag igår hem till en något moloken make.
- Jag är bekymrad! deklarerade han och såg ut som någon som sålt smöret och hoppat över ån för att bita tjuren i de sura hornen.
Bekymret visade sig komma sig av att han nu ihärdigt suttit och läst in sig på bourgogneviner, jo för det ska bli en liten tripp dit vad det lider. Ska man åka någonstans så måste man sammanställa kompendier är makens fasta övertygelse. Gärna med många exceltabeller och skriva i storlek 8 punkter så man får plats med så mycket som möjligt i det 108-sidiga kompendiet. Tror ni jag skämtar? Ha! 108 sidor är standardnoteringen för en tredagarstripp till Alsace, till exempel.
Nåväl, i Bourgogne produceras några av världens dyraste (och - får man hoppas - bästa rödviner). I Côte de Nuits produceras viner som säljs för det facila priset av 10 000. Euro. (Herregud, tänk om man råkade välta ut ett glas av detta vin..). Det finns producenter som inte tillverkar ett vin som kostar under ett par tusen kronor flaskan.
En del av vitsen med bourgogneresan är att fylla på lite i vår vinkällare, så därför läser maken på. Då kan man ju tycka att det vore bättre att läsa på om viner i en prisklass som kan ha råd med, än att sitta och drägla över viner som aldrig kommer att passera huliganfamiljens läppar. Men maken, han är som förhäxad - han läser om vingårdar och producenter och områden. I sömnen muttrar han namn som Romanée Conti, la Tâche, Chambertin och Montrachet med med ett saligt leende på läpparna.
Sen vaknar han upp till den bistra verkligheten, kikar ner i plånboken och inser att någon Romanée Conti kommer aldrig att flytta in vårt hus. Därav den bekymrade minen.
- Äsch, vi kan ju köpa en bag-in-box, säger jag tröstande. Maken ser inte ett dugg tröstad ut, får jag väl medge.
Men ikväll blir det inte bourgogne, ikväll blir det Alsacevin, och det är inte dumt det heller! Om jag nu bara kan komma på vad jag ska laga, såklart.
PS. Det blir ankbröst - maken har just tjoat om att det vill han ha till pinot gris:en.
torsdag 6 maj 2010
Det är med viss tvekan
... som jag skriver dagens inlägg.
Jag har surfat runt på lite trädgårdsbloggar. Skrivna av folk som vet vad de gör. Som tar fantastiska bilder. Som utan att tveka rabblar latinska namn framlänges och baklänges, som gräver och bygger och fixar och donar. Som kommer ihåg vad de satte var och inte råkar rensa bort sånt som ska finnas kvar. Som har en plan med sin trädgård. Som har färgstämda rabatter och originella idéer. Som har mycket mindre kirskål än jag. Som inte har rabarber i sin rosenrabatt utan i en köksträdgård. Som har vita rabatter och rosa rabatter och exotiska träd och ingen mjöldagg och ingen svartfläcksjuka. Som har väldresserade mördarsniglar som vänder vid trädgårdsstaketet och invaderar grannens trädgård i stället. De har inte skånsk lera som är som cement i sina rabatter.
Det är väldigt roligt att läsa såna bloggar. Fast sen infinner sig en viss känsla av att ens egen trädgård inte är sån. Att det kanske är lite fånigt att skriva om sin egen trädgård.
Men sen kommer jag att tänka på att jag skriver ju om min hund - som verkligen inte är någon praktvovve om man menar lydig, väluppfostrad, och vältävlad och sådär. Och förresten så är han perfekt ändå. Dessutom är jag otroligt begåvad på att njuta av min trädgård (möjligen med undantag av kirskålen). Så äsch, jag fortsätter väl att lägga ut bilder.
Idag var en sån där dag där trädgården fick agera terapeut. Det hade varit stressigt, stökigt och intensivt på jobbet, ni vet när hjärnan går på högvarv och ändå tycker man att man mest trampar vatten och inte kommer någon vart. Då är det väldigt skönt att kommaa hem och vanka runt i trädgården. Rensa ett litet ogräs. Pilla lite på pelargonerna i växthuset. Kasta en sur blick på tomatsådden som vägrar att ta sig.
Trots den skånska cementen i rabatterna så är det ju otroligt vad det växer ändå! Löjtnantshjärtan som blommar. Ormbunkar som ser ut som biskopskräklor.
Funkior som börjar sticka upp och kolla läget.
Den här bilden, den är till Anna-Karin! Hon för en oförsonlig kamp mot Apeldoorntulpaner, och jag kan väl medge att de inte är världens vackraste tulpan, men de är så snälla och trofasta, kommer år efter år. De fanns här när vi köpte huset för 26 år sedan och blommar fortfarande, trots skriande brist på öm omvårdnad varje år.
Jag försöker ju ändå plantera lite finare varianter av tulpan, men då går det så här:
Här satte jag fina rosa Angelique för något år sedan. Var är de nu? frågar man sig upprört. Klena rackare, de där.
Men ok, jag ska erkänna att OM de kommer, så är de rätt söta ihop med backsippa, till exempel. Pulsatilla kan man kalla den om man vill känna sig lite så där kunnig och begåvad.
Sen kan man kasta en blick på grannens magnolia som blommar så fint nu:
Därefter kan man titta på sin egen magnolia...
(Ja bilden är suddig - men den hade faktiskt inte blivit bättre om den varit knivskarp och klar).
Men sen har vi ju lite finare saker att titta på också - saker som jag inte kan ta åt mig äran av, utan som liksom fixat sig själv: I vårt gamla Cox Orange har en jordgubbsplanta planterat sig själv. Påhittigt får man väl ändå tycka?
Jag älskar aklejor! Och numera har jag aklejor på många ställen i trädgården, de sprider sig och korsar sig på det mest promiskuösa sätt. Alla är välkomna, hur lösaktiga de än är, jag är så lycklig att de trivs. Jag försökte nämligen i många år få in aklejor i trädgården. Jag köpte ihärdigt plantor och satte i min kombinerade rosen- och örtrabatt i gassande sol - lika ihärdigt dog aklejorna. Till slut läste jag på, och då visade de sig att de inte alls trivs i gassande sol. Aha! tänkte jag då, och planterade dem i lite vandrande skugga. Och hoppsan, hejsan, då visade det sig märkligt nog att nu, nu trivdes de. Så till den milda grad att de är närgångna mot en massa andra växter, men jag tycker som så, att plantor som trivs, de ska man låta vara. Därför får de fritt blanda sig med pioner, rudbeckior, narcisser, clematis och vad de vill.
Och nu har jag nog skrivit färdigt för idag, tror jag.
Jag har surfat runt på lite trädgårdsbloggar. Skrivna av folk som vet vad de gör. Som tar fantastiska bilder. Som utan att tveka rabblar latinska namn framlänges och baklänges, som gräver och bygger och fixar och donar. Som kommer ihåg vad de satte var och inte råkar rensa bort sånt som ska finnas kvar. Som har en plan med sin trädgård. Som har färgstämda rabatter och originella idéer. Som har mycket mindre kirskål än jag. Som inte har rabarber i sin rosenrabatt utan i en köksträdgård. Som har vita rabatter och rosa rabatter och exotiska träd och ingen mjöldagg och ingen svartfläcksjuka. Som har väldresserade mördarsniglar som vänder vid trädgårdsstaketet och invaderar grannens trädgård i stället. De har inte skånsk lera som är som cement i sina rabatter.
Det är väldigt roligt att läsa såna bloggar. Fast sen infinner sig en viss känsla av att ens egen trädgård inte är sån. Att det kanske är lite fånigt att skriva om sin egen trädgård.
Men sen kommer jag att tänka på att jag skriver ju om min hund - som verkligen inte är någon praktvovve om man menar lydig, väluppfostrad, och vältävlad och sådär. Och förresten så är han perfekt ändå. Dessutom är jag otroligt begåvad på att njuta av min trädgård (möjligen med undantag av kirskålen). Så äsch, jag fortsätter väl att lägga ut bilder.
Idag var en sån där dag där trädgården fick agera terapeut. Det hade varit stressigt, stökigt och intensivt på jobbet, ni vet när hjärnan går på högvarv och ändå tycker man att man mest trampar vatten och inte kommer någon vart. Då är det väldigt skönt att kommaa hem och vanka runt i trädgården. Rensa ett litet ogräs. Pilla lite på pelargonerna i växthuset. Kasta en sur blick på tomatsådden som vägrar att ta sig.
Trots den skånska cementen i rabatterna så är det ju otroligt vad det växer ändå! Löjtnantshjärtan som blommar. Ormbunkar som ser ut som biskopskräklor.
Funkior som börjar sticka upp och kolla läget.
Den här bilden, den är till Anna-Karin! Hon för en oförsonlig kamp mot Apeldoorntulpaner, och jag kan väl medge att de inte är världens vackraste tulpan, men de är så snälla och trofasta, kommer år efter år. De fanns här när vi köpte huset för 26 år sedan och blommar fortfarande, trots skriande brist på öm omvårdnad varje år.
Jag försöker ju ändå plantera lite finare varianter av tulpan, men då går det så här:
Här satte jag fina rosa Angelique för något år sedan. Var är de nu? frågar man sig upprört. Klena rackare, de där.
Men ok, jag ska erkänna att OM de kommer, så är de rätt söta ihop med backsippa, till exempel. Pulsatilla kan man kalla den om man vill känna sig lite så där kunnig och begåvad.
Sen kan man kasta en blick på grannens magnolia som blommar så fint nu:
Därefter kan man titta på sin egen magnolia...
(Ja bilden är suddig - men den hade faktiskt inte blivit bättre om den varit knivskarp och klar).
Men sen har vi ju lite finare saker att titta på också - saker som jag inte kan ta åt mig äran av, utan som liksom fixat sig själv: I vårt gamla Cox Orange har en jordgubbsplanta planterat sig själv. Påhittigt får man väl ändå tycka?
Jag älskar aklejor! Och numera har jag aklejor på många ställen i trädgården, de sprider sig och korsar sig på det mest promiskuösa sätt. Alla är välkomna, hur lösaktiga de än är, jag är så lycklig att de trivs. Jag försökte nämligen i många år få in aklejor i trädgården. Jag köpte ihärdigt plantor och satte i min kombinerade rosen- och örtrabatt i gassande sol - lika ihärdigt dog aklejorna. Till slut läste jag på, och då visade de sig att de inte alls trivs i gassande sol. Aha! tänkte jag då, och planterade dem i lite vandrande skugga. Och hoppsan, hejsan, då visade det sig märkligt nog att nu, nu trivdes de. Så till den milda grad att de är närgångna mot en massa andra växter, men jag tycker som så, att plantor som trivs, de ska man låta vara. Därför får de fritt blanda sig med pioner, rudbeckior, narcisser, clematis och vad de vill.
Och nu har jag nog skrivit färdigt för idag, tror jag.
tisdag 4 maj 2010
Oförenliga åsikter
Maken och jag, vi är ju oftast väldigt kompatibla:
Ja ni ser, det är som engelsmännen så poetiskt uttrycker det "a match made in heaven". Vi är som Yin och Yang. Knoll och Tott. Helan och Halvan. Åsa-Nisse och Klabbarparn.
Men det finns ett område där vi tycker helt olika. Jag tycker rätt, och maken tycker fel. Fast han vägrar inse det.
Nämligen om man är förkyld. Varenda människa begriper ju att enda rätta sättet att angripa förkylning är att dricka Kan-Jang, varmt te och att äta glass för att det kyler så skönt i halsen. Men maken, han envisas med att man ska äta c-vitamin och dricka varm mjölk med honung. Varm mjölk med honung - herregud det är ju så vämjeligt att man blir sjuk bara av tanken på det.
Ja alltså, jag försöker ju verkligen få honom att inse hur fel detta är, jag frestar honom med Kan-Jang och glass varenda gång han börjar låta täppt och snörvlig men han bara tjatar om sin varma mjölk och sin c-vitamin, han vägrar att lyssna på mig. Som vet bäst. (Som alltid, frestas man tillägga).
Ikväll kom maken hem och meddelade han kände sig lite rosslig. Frestande dinglade jag med Kan-Jangflaskan framför snoken på honom, men han sträckte sig bara efter tuben med c-vitamintabletter i hörnskåpet. Tuben var tom.
Maken stirrade vantroget på tuben och undrade sedan "vem lägger tillbaka en tom tub när man tagit sista tabletten?" Sen tittade han menande på mig. Jag påpekade raskt att det kunde ju vara vem som helst, och varför då inte han själv? Ett högst rimligt antagande, med tanke på att det är han som är c-vitaminaddict i det här huset, även jag för all del av ren solidaritet kan klämma en jag också om det kniper.
- Just det, vem som helst, instämde maken och fortsatte att titta menande på mig.
På något vis känner jag mig fortfarande misstänkt här. Väntar bara på att han ska börja ta fingeravtryck, hålla vittnesförhör och sedan avslöja missdådaren. Som då inte är jag, vill jag verkligen poängtera.
- han gillar skalbaggar - jag gillar hundar
- han gillar exceltabeller - jag gillar rosor
- han gillar att äta mat - jag gillar att laga mat
- han gillar mig - jag gillar honom
Ja ni ser, det är som engelsmännen så poetiskt uttrycker det "a match made in heaven". Vi är som Yin och Yang. Knoll och Tott. Helan och Halvan. Åsa-Nisse och Klabbarparn.
Men det finns ett område där vi tycker helt olika. Jag tycker rätt, och maken tycker fel. Fast han vägrar inse det.
Nämligen om man är förkyld. Varenda människa begriper ju att enda rätta sättet att angripa förkylning är att dricka Kan-Jang, varmt te och att äta glass för att det kyler så skönt i halsen. Men maken, han envisas med att man ska äta c-vitamin och dricka varm mjölk med honung. Varm mjölk med honung - herregud det är ju så vämjeligt att man blir sjuk bara av tanken på det.
Ja alltså, jag försöker ju verkligen få honom att inse hur fel detta är, jag frestar honom med Kan-Jang och glass varenda gång han börjar låta täppt och snörvlig men han bara tjatar om sin varma mjölk och sin c-vitamin, han vägrar att lyssna på mig. Som vet bäst. (Som alltid, frestas man tillägga).
Ikväll kom maken hem och meddelade han kände sig lite rosslig. Frestande dinglade jag med Kan-Jangflaskan framför snoken på honom, men han sträckte sig bara efter tuben med c-vitamintabletter i hörnskåpet. Tuben var tom.
Maken stirrade vantroget på tuben och undrade sedan "vem lägger tillbaka en tom tub när man tagit sista tabletten?" Sen tittade han menande på mig. Jag påpekade raskt att det kunde ju vara vem som helst, och varför då inte han själv? Ett högst rimligt antagande, med tanke på att det är han som är c-vitaminaddict i det här huset, även jag för all del av ren solidaritet kan klämma en jag också om det kniper.
- Just det, vem som helst, instämde maken och fortsatte att titta menande på mig.
På något vis känner jag mig fortfarande misstänkt här. Väntar bara på att han ska börja ta fingeravtryck, hålla vittnesförhör och sedan avslöja missdådaren. Som då inte är jag, vill jag verkligen poängtera.
måndag 3 maj 2010
Dubbelarbete
Inte nog med att man löneslavar, nej man är ju lantbrukare också.
Det vet man ju hur lantbrukare har det; det ska plöjas och sås och harvas och mjölkas kor. Möjligen i omvänd ordning, mina agrara kunskaper är något bristfälliga får jag nog säga.
Ja just det, man ska luka betor också, det fick jag i alla fall lära mig i barndomen. Modern, salig i åminnelse, som växt upp på lantgård i sin barndom innan hon flydde fältet så fort hon kunde, brukade alltid hota syrran och mig med att om vi inte fick andra sommarjobb så kunde vi alltid luka betor. Vi begrep inte riktigt vad det var, men att det var svettigt, slitsamt, arbetsamt och knogigt, det begrep vi i alla fall. Alltså skaffade man sig raskt andra sommarjobb som visserligen var svettiga och arbetsamma men som ändå inte inbegrep betor.
Alltnog och emedan, nu har jag i alla fall inlett skördandet! Tidigt kan man tycka, men är man storbonde så är man. Nu behövde jag dock inte boka en skördetröska hos maskinstationen, lite lättvindigare gick det väl till...
Beväpnad med en sax traskade jag ut och skördade dessa:
Och av denna rika skörd blev det det här:
Fast människan lever ju inte av caesarsallad allena, man vill ju ha något sött också. Så då får man dra på sig storbondestövlarna och traska ut på ägorna och skörda lite såna här:
Så att man kan baka lite rabarbermuffins:
Men sen får det vara slutskördat för idag. Ganska nöjd är jag. Hade jag haft en ko eller en get, så hade jag gått ut och kliat dem bakom örat och muttrat lite i skägget att "ja du Rosa, skörden blev bra i år".
Eller om nu kon hette Majgull? Då hade jag ju inte kunnat kalla den för Rosa, då hade den blivit rent schizofren. Nog tur jag inte har en ko.
Det vet man ju hur lantbrukare har det; det ska plöjas och sås och harvas och mjölkas kor. Möjligen i omvänd ordning, mina agrara kunskaper är något bristfälliga får jag nog säga.
Ja just det, man ska luka betor också, det fick jag i alla fall lära mig i barndomen. Modern, salig i åminnelse, som växt upp på lantgård i sin barndom innan hon flydde fältet så fort hon kunde, brukade alltid hota syrran och mig med att om vi inte fick andra sommarjobb så kunde vi alltid luka betor. Vi begrep inte riktigt vad det var, men att det var svettigt, slitsamt, arbetsamt och knogigt, det begrep vi i alla fall. Alltså skaffade man sig raskt andra sommarjobb som visserligen var svettiga och arbetsamma men som ändå inte inbegrep betor.
Alltnog och emedan, nu har jag i alla fall inlett skördandet! Tidigt kan man tycka, men är man storbonde så är man. Nu behövde jag dock inte boka en skördetröska hos maskinstationen, lite lättvindigare gick det väl till...
Beväpnad med en sax traskade jag ut och skördade dessa:
Och av denna rika skörd blev det det här:
Fast människan lever ju inte av caesarsallad allena, man vill ju ha något sött också. Så då får man dra på sig storbondestövlarna och traska ut på ägorna och skörda lite såna här:
Så att man kan baka lite rabarbermuffins:
Men sen får det vara slutskördat för idag. Ganska nöjd är jag. Hade jag haft en ko eller en get, så hade jag gått ut och kliat dem bakom örat och muttrat lite i skägget att "ja du Rosa, skörden blev bra i år".
Eller om nu kon hette Majgull? Då hade jag ju inte kunnat kalla den för Rosa, då hade den blivit rent schizofren. Nog tur jag inte har en ko.
söndag 2 maj 2010
Ett inlägg som har ALLT
Här finns det naturromantik. Andlös spänning. Krossade förhoppningar. Action. Mysterier. Men låt mig inte hålla er på halster längre, nu kastar vi oss huvudstupa rakt in i handlingen.
En tidig söndagsmorgon ger vi oss ut på upptäcktsfärd, Huliganen och jag. Med kameran i högsta hugg ger vi oss bort till soptippen för att dokumentera Livet. Aha! tänker nu den kulturella bloggläsaren, hon tänker göra ett socialdokumentärt fotoreportage från Livets Skuggsida.
Men icke så. Det hampar sig nämligen så att vi bort lämpligt till för att ta morgopromenaden på St Hans Backar, det som en gång i tiden var den kommunala soptippen, men som nu är ett grönområde. Frejdigt traskar vi framåt, nu ska vi bestiga bergets högsta topp, för att få in ett kontinentalt inslag i den här bloggen - man kan nämligen se Öresundsbron och ända över till Danmark, det är väl något att visa upp, säger jag till Huliganen.
Huliganen skiter i Danmark. Han är fullt upptagen med att sprätta och skutta och snusa och göra viktiga saker.
- Se så vackert! utropar jag och fotograferar denna, denna, denna.... äh vad kan det vara, jo en vitblommande buske.
Medan jag fotograferar hinner Huliganen rusa upp och nerför den branta backen ett antal gånger. Jag rusar inte, men stånkar förväntansfullt uppåt, uppåt, uppåt.
Väl uppe upptäcker jag att man ser inte alls Danmark! Inte bron heller, jo för det är disigt och dimmigt. Men jag tar en bild i alla fall, så får man väl tänka sig bron och Danmark då.
Hamnar rakt in i ett litet kaninkonvent som pågår, en social sammankomst i gröngräset. Halar upp kameran och tänker att det blir fint i bloggen! Nerför backen kommer Huliganen i full speta, och innan jag hinner säga "cheese!" har alla kaninerna försvunnit. Utom en, som nog är gammelfarfar som vare sig ser eller hör.
- Då går vi bort till hästarna i hagen och fotograferar dem, säger jag till Huliganen. - Hästar är snälla djur som står någorlunda stilla när man fotograferar dem. Det blir bra. Nu får vi ett djurinslag i bloggen i alla fall!
När vi kommer till hästhagarna har hästarna inte vaknat och kommit ut ännu! Alldeles tomt. Ändå är klockan 06.45, alltså vad håller de på med! Ska de ligga där i sina boxar och sova bort livet? Ska det va' på det här sätter så saboterar de ju min blogg totalt.
Så vi får traska vidare. Och plötsligt ser jag den!! Skylten!!! Hjälp, hur ska detta gå?!
- Huka dig! ropar jag till Huliganen, - akta huvudet!!
Gudskelov, det gick bra. Man kan andas ut och traskar vidare.
Jag tar ungefär 2476 bilder på Huliganen.
Fast det är inte slut på action än, ånej. Plötsligt ser jag den:
Nu är det på gång, nu håller rapsen på att slå ut! Andlöst spännande om något, får man väl ändå säga? Och blommande raps, ja det betyder rapsbaggar. Rapsbaggar är skalbaggar, och skalbaggar gör maken glad. Go' och gla' ska maken va', skulle man kunna säga då.
Men mysteriet då, undrar ni kanske? Än så länge har det väl inte hänt något som varit så vansinnigt mystiskt?
Men titta här då:
Vem är det som firat Valborg så intensivt att man glömt sin sko? Hur kom denne Någon hem, undrar man?
En tidig söndagsmorgon ger vi oss ut på upptäcktsfärd, Huliganen och jag. Med kameran i högsta hugg ger vi oss bort till soptippen för att dokumentera Livet. Aha! tänker nu den kulturella bloggläsaren, hon tänker göra ett socialdokumentärt fotoreportage från Livets Skuggsida.
 |
Skuggsida
|
Huliganen skiter i Danmark. Han är fullt upptagen med att sprätta och skutta och snusa och göra viktiga saker.
 |
| Spruttig sprätthund |
Medan jag fotograferar hinner Huliganen rusa upp och nerför den branta backen ett antal gånger. Jag rusar inte, men stånkar förväntansfullt uppåt, uppåt, uppåt.
Väl uppe upptäcker jag att man ser inte alls Danmark! Inte bron heller, jo för det är disigt och dimmigt. Men jag tar en bild i alla fall, så får man väl tänka sig bron och Danmark då.
 |
| Nu gäller det att använda fantasin: visualisera en Öresundsbro! Visualisera Danmark! |
Muttrar lite surt och traskar nerför backen, vilket visar sig vara väldigt mycket lättare än att traska upp.
Hamnar rakt in i ett litet kaninkonvent som pågår, en social sammankomst i gröngräset. Halar upp kameran och tänker att det blir fint i bloggen! Nerför backen kommer Huliganen i full speta, och innan jag hinner säga "cheese!" har alla kaninerna försvunnit. Utom en, som nog är gammelfarfar som vare sig ser eller hör.
- Då går vi bort till hästarna i hagen och fotograferar dem, säger jag till Huliganen. - Hästar är snälla djur som står någorlunda stilla när man fotograferar dem. Det blir bra. Nu får vi ett djurinslag i bloggen i alla fall!
När vi kommer till hästhagarna har hästarna inte vaknat och kommit ut ännu! Alldeles tomt. Ändå är klockan 06.45, alltså vad håller de på med! Ska de ligga där i sina boxar och sova bort livet? Ska det va' på det här sätter så saboterar de ju min blogg totalt.
Så vi får traska vidare. Och plötsligt ser jag den!! Skylten!!! Hjälp, hur ska detta gå?!
- Huka dig! ropar jag till Huliganen, - akta huvudet!!
Gudskelov, det gick bra. Man kan andas ut och traskar vidare.
Jag tar ungefär 2476 bilder på Huliganen.
 |
| Alltså, jag MÅSTE gå på den där fotokursen! |
 |
| Jamen, vad GÖR du?! Du kan väl inte bajsa i min blogg?? |
Fast det är inte slut på action än, ånej. Plötsligt ser jag den:
Nu är det på gång, nu håller rapsen på att slå ut! Andlöst spännande om något, får man väl ändå säga? Och blommande raps, ja det betyder rapsbaggar. Rapsbaggar är skalbaggar, och skalbaggar gör maken glad. Go' och gla' ska maken va', skulle man kunna säga då.
Men mysteriet då, undrar ni kanske? Än så länge har det väl inte hänt något som varit så vansinnigt mystiskt?
Men titta här då:
Vem är det som firat Valborg så intensivt att man glömt sin sko? Hur kom denne Någon hem, undrar man?
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)