Det är med viss tvekan

... som jag skriver dagens inlägg.

Jag har surfat runt på lite trädgårdsbloggar. Skrivna av folk som vet vad de gör. Som tar fantastiska bilder. Som utan att tveka rabblar latinska namn framlänges och baklänges, som gräver och bygger och fixar och donar. Som kommer ihåg vad de satte var och inte råkar rensa bort sånt som ska finnas kvar. Som har en plan med sin trädgård. Som har färgstämda rabatter och originella idéer. Som har mycket mindre kirskål än jag. Som inte har rabarber i sin rosenrabatt utan i en köksträdgård. Som har vita rabatter och rosa rabatter och exotiska träd och ingen mjöldagg och ingen svartfläcksjuka. Som har väldresserade mördarsniglar som vänder vid trädgårdsstaketet och invaderar grannens trädgård i stället. De har inte skånsk lera som är som cement i sina rabatter.

Det är väldigt roligt att läsa såna bloggar. Fast sen infinner sig en viss känsla av att ens egen trädgård inte är sån. Att det kanske är lite fånigt att skriva om sin egen trädgård.

Men sen kommer jag att tänka på att jag skriver ju om min hund - som verkligen inte är någon praktvovve om man menar lydig, väluppfostrad, och vältävlad och sådär. Och förresten så är han perfekt ändå. Dessutom är jag otroligt begåvad på att njuta av min trädgård (möjligen med undantag av kirskålen). Så äsch, jag fortsätter väl att lägga ut bilder.

Idag var en sån där dag där trädgården fick agera terapeut. Det hade varit stressigt, stökigt och intensivt på jobbet, ni vet när  hjärnan går på högvarv och ändå tycker man att man mest trampar vatten och inte kommer någon vart. Då är det väldigt skönt att kommaa hem och vanka runt i trädgården. Rensa ett litet ogräs. Pilla lite på pelargonerna i växthuset. Kasta en sur blick på tomatsådden som vägrar att ta sig.

Trots den skånska cementen i rabatterna så är det ju otroligt vad det växer ändå! Löjtnantshjärtan som blommar. Ormbunkar som ser ut som biskopskräklor.

Funkior som börjar sticka upp och kolla läget.

Den här bilden, den är till Anna-Karin! Hon för en oförsonlig kamp mot Apeldoorntulpaner, och jag kan väl medge att de inte är världens vackraste tulpan, men de är så snälla och trofasta, kommer år efter år. De fanns här när vi köpte huset för 26 år sedan och blommar fortfarande, trots skriande brist på öm omvårdnad varje år.

Jag försöker ju ändå plantera lite finare varianter av tulpan, men då går det så här:

Här satte jag fina rosa Angelique för något år sedan. Var är de nu? frågar man sig upprört. Klena rackare, de där.

Men ok, jag ska erkänna att OM de kommer, så är de rätt söta ihop med backsippa, till exempel. Pulsatilla kan man kalla den om man vill känna sig lite så där kunnig och begåvad.

Sen kan man kasta en blick på grannens magnolia som blommar så fint nu:

Därefter kan man titta på sin egen magnolia...

(Ja bilden är suddig - men den hade faktiskt inte blivit bättre om den varit knivskarp och klar).

Men sen har vi ju lite finare saker att titta på också - saker som jag inte kan ta åt mig äran av, utan som liksom fixat sig själv: I vårt gamla Cox Orange har en jordgubbsplanta planterat sig själv. Påhittigt får man väl ändå tycka?

Jag älskar aklejor! Och numera har jag aklejor på många ställen i trädgården, de sprider sig och korsar sig på det mest promiskuösa sätt. Alla är välkomna, hur lösaktiga de än är, jag är så lycklig att de trivs. Jag försökte nämligen i många år få in aklejor i trädgården. Jag köpte ihärdigt plantor och satte i min kombinerade rosen- och örtrabatt i gassande sol - lika ihärdigt dog aklejorna. Till slut läste jag på, och då visade de sig att de inte alls trivs i gassande sol. Aha! tänkte jag då, och planterade dem i lite vandrande skugga. Och hoppsan, hejsan, då visade det sig märkligt nog att nu, nu trivdes de. Så till den milda grad att de är närgångna mot en massa andra växter, men jag tycker som så, att plantor som trivs, de ska man låta vara. Därför får de fritt blanda sig med pioner, rudbeckior, narcisser, clematis och vad de vill.

Och nu har jag nog skrivit färdigt för idag, tror jag.