Ibland är man tacksam

Den här bloggen utmärker sig ju inte direkt för några nyskapande och djupsinniga tankar. Snarare tvärtom. Väldigt tvärtom kan man till och med tycka. Tillhör man svårmods- och djupa-tankarfalangen har man nog inte så värst mycket att hämta här.

Men ibland blir man ändå lite eftertänksam. Lite filosofisk sådär. Nu till exemepel, känner jag mig okarakteristiskt eftertänksam och då är det väl lika bra att smida medan järnet är varmt? För övrigt är det inte bara järnet som är varmt utan även jag, ty jag har nyss uppstigit - inte såsom Venus från Milo ur vågorna med hårlockarna under full kontroll - utan ur ett varmt bubbelbad.

Livet är lite hektiskt för tillfället. Roligt, men stressigt. December är alltid min mest jobbiga månad på arbetet och sen är det ju julerierna som pockar på sitt, även om jag sonika har avskaffat såväl pepparkaksbak som fönsterputs.

Nu är det ju dessutom kallt och ruggigt. Och ganska blåsigt kan man lugnt påstå.

Och när jag då gick min runda med Huliganen, kämpandes mot elementens raseri, ja då greps jag faktiskt av tacksamhet. Tacksamhet för att jag inte är uteliggare, utan har ett hus att vända tillbaka till, förvisso ett med oputsade fönster men i alla fall. Tacksamhet för att jag inte är gift med en campingnörd som tyckt att vi skulle campa i en skogsdunge någonstans.

Och jag är tacksam för att jag har ett jobb - stressigt men roligt. För att jag har en hund som jag varje dag betraktar med innerlig kärlek. För att jag har en make som jag betraktar med ännu innerligare kärlek (trots alla hans knäppa intressen). För att jag har roliga, snälla, fantastiska barn. För att vi hade det så kul i Rom.

För att jag kunde ta ett glas riesling och hälla mig i bubbelbadet. För att jag bakat flapjacks med nötter, torkade aprikoser och tranbär som ska avsmakas senare. För att det blir sniglar och revbensspjäll till middag (inte tillsammans dock). För att jag letat möss-mönster och hittat ett som jag ska testa.

Livet, det är en ganska bra inrättning vill jag nog påstå.

Är Huliganen synsk?

Jag medger, jag har mina fördomar, jag som alla andra. Och när jag tänker 'medium', 'synsk', 'andar', ja då är det snarare något förvirrat i lager på lager med fladdrande kjolar jag tänker på, inte en robust liten västgötaspets.

Men ibland undrar jag verkligen - hur kan han veta? Hur kan han veta när det kommer att hända saker som han kanske inte direkt vill; klippa klorna t.ex.? Eller ha på reflexväst? Eller - å andra sidan - när det verkligen är läge att smöra lite för matte och få lite belöning?

Idag vaknade vi något tidigare än vad jag planerat för en lördagsmorgon. Det blåser fortfarande rejält här och det kändes ganska mysigt att ligga där nerkurad under täcket och höra blåsten vina utanför, så länge man själv hade det ombonat och behagligt. Huliganen hade dock andra planer och ok, man ska ju ändå ut och få lite frisk luft så jag knallade väl upp och iklädde mig, likt ett medium (se ovan), lager-på-lager, fast av vantar och tröjor och mössor. Som åskådare hade jag en ivrig Huligan.

Men när jag sen tänkte klä på honom attiraljerna också blev han plötsligt väldigt tveksam och backade. Och då undrar jag, hur kunde han veta att jag i det ögonblicket tänkt att "idag tar vi reflexvästen så vi verkligen syns, det är mörkt och en hel del cyklister i farten"? För det mesta tar jag bara reflexhalsbandet vilket är helt ok ur huligansynvinkel, men eftersom syrran blev åthutad häromdagen av en cyklist med att "man kan faktiskt ha reflexer på sig!!!" när hon var iklädd reflexarmband på båda armarna och båda vovvarna hade reflexer på sig, tänkte jag att det kanske kunde behövas redigare doningar.

- behövs inte alls, jag syns ändå. Är jag inte ett klart skinande ljus, kanske? sa Huliganen bestämt.

- visst är du ljuset i mitt liv! svarade jag, - men de flesta kanske inte betraktar en mycket kortbent krabat som ett klart skinande ljus, du vet hur det är med det där med definitioner.

Huliganen lät meddela att när det gällde definitioner så har han alltid, som i alla frågor, tolkningsföreträde. Dessutom var det så att om jag nu var så himla sugen på det där med reflexväst så kunde ju jag själv ha den på mig.

Kan någon begripa varför det ska vara så besvärligt? En liten ynka reflexväst, inköpt på postorder för 49 spänn och faktiskt med väldigt bra passform på den där kortbenta lille limpan till hund jag har. Bara för att jag en (1) gång i en avlägsen forntid när Huliganen fortfarande var valp råkade knäppa honom i magen med ett helt annat täcke med ett värre spänne - här snackar vi kardborrband som jag liksom smeker runt hans pälsiga kropp. Men i vissa lägen är Huliganens minne gott och oförsonligt.

Trots allt är det ändå jag som bestämmer (väl???)  så jag applicerade västen alltmedan Huliganen glodde dystert på mig med svansen mellan benen. Så fort vi kom ut sprätte dock svansen upp igen och han skuttade före mig likt en liten gul självlysande påskkyckling. Fri och glad och synlig! Inte en enda cykel körde på oss, kan jag meddela.

Vi gick över Norra kyrkogården och det var mörkt och fullmåne och ganska spöklikt faktiskt. Särskilt om man då såg en liten självlysande varelse som skuttade fram i knähöjd.

Så om ni skulle se någon tidningsnotis om spökliga observationer på Norra kyrkogården i Lund; ja då var det vi!

Mätt och belåten

...är man nu. Efter en låååång dag på jobbet kom man hem till pasta med bacon, kantareller och grönmögelost. Det är ju en rackarns tur att maken det här senaste året har lärt sig mer än att laga pannbiff vilket var hans standardrätt tidigare. Faktiskt enda rätt om man nu inte ska räkna knäckemackor med ost? Och det gills väl knappast som matlagning?

Igår blev man onkligen också mätt. Faktiskt väldigt mätt. Rentav lite fyrkantig. Det var dags för företagets årliga julbordet och vi hemsökte återigen det lokala Grand Hotellet. Och säga vad man vill, men man behöver inte gå hungrig därifrån! Nog för att jag inte direkt hänföll åt alla korvar och skinkor och leverkorvar och brunkålar och sånt, men det fanns nog och övernog av annat. Lax till exempel, det kan man stoppa i sig rätt rejält av.

Det som nog ändå gav en liksom nådastöten, det var nog ris a la Malta'n. Okej, okej, man kanske skulle ha avstått den, men det är lätt att vara efterklok. Den där hemlagade marmeladkonfekten och knäcken kanske också var till att ta i... men what the heck, julbord en gång om året, då får man nog frossa lite?

Sen var det skönt att vandra hem genom staden i det milda vädret, skaka ner lite av sillen och gröten och mandelmusslan- förra året var det snö och kallt och halt så man var påpälsad upp över öronen.

Men man kan ju inte lita på att det alltid ska vara så är behagligt väder när det är julbord så det är ju en väldig tur att jag i brevlådan hittade en present från Maja! Titta bara, precis min färg!

Det här ska bli en mössa åt mig, jag ska bara sticka färdigt de där pulsvärmarna först. Om jag inte begår harakiri alltså, på de eländiga stickorna. Fast det vore ju väldigt synd när jag har det här garnet liggandes och väntandes på mig, så jag avstår nog.

Tack Maja!!

Prinsessan på ärten

Fast egentligen var det nog 'Prinsen' om vi ska vara genuskorrekta och sanningsenliga och allt det där.

Maken har gått och dragits med en ond rygg. Onda ryggar är inte bra. Då får jag dammsuga. Alltså sa jag strängt till honom att nu fick han minsann göra något åt ryggskrället. Så då gjorde han det. Kiropraktorer och sjukgymnaster och piller yrde i en vild dans omkring honom.

Och så sa dessutom kiropraktorn att det kanske vore läge att köpa ny säng? Klok karl det där. Så vi rantade väl iväg och beställde nya resårmadrasser till oss.

Idag kom de. Och de ser rysligt inbjudande ut. Stabila men ändå mjuka. Pösiga men ändå fasta. Enda nackdelen är väl att sängen numera är så hög att jag inte når ner att klia på Huliganen när han snusar i sin biabädd.

Dessutom får jag nog ta ett litet skutt när jag ska upp i sängen för jag är kort och den är hög. Men så pass spänstig är jag nog än så länge att jag kan, likt en panter, kasta mig upp i sänghalmen. (För övrigt vill jag inte alls jämföra mig med en panter. Den är svart och smidig och förmodligen rysligt vältränad. Det är inte jag).

Klockan är nu 20.17. Nog är det väl ok att gå och lägga sig redan?

Den gastkramande berättelsen om Huliganen och kryckorna

Ja nu var det ju inte så att Huliganen fick gå på kryckor. Och det var nog en himla tur, för hur skulle han fixa att liksom få ihop fyra ben och då förmodligen fyra kryckor? Verkar klart besvärligt.

Nej, det var så att jag har ny kollega. En trevlig ung man som i veckan helt plötsligt uppenbarade sig hoppandes på kryckor.

- men käre tid, var har hänt, vad har hänt! utropade vi alla unisont och smackade lika unisont medlidsamt med tungan. (Eller rättare sagt 'tungorna', vi smackade alltså var och en med var sin tunga). Alla utom en. Nämligen Huliganen.

- VOFF, VOFF, VOFF!! gastade sagda hund i högan sky.
- Herregud det kommer ett monster på fyra ben!!! fortsatte ovannämnde hund.

- Men snälle Huliganen, sa jag, du känner ju Viktor. Du vet att detta är en trevlig och ämabel ung man, inte ska du vråla i högan sky på honom?

Huliganen tog ingen notis om vad jag sa (detta är inget obekant fenomen). Herregud, hur märkligt är det inte att människor man trodde man kände och kunde lita på plöstsligt kommer hoppandes med två extraben så där? Han gastade vidare i högan sky.

Kollegan hoppade in på sitt rum och jag tog pedagogiskt gaphalsen med mig och gick in och hälsade.
- Skönt! tänkte Huliganen, nu känner jag igen honom! Så han hälsade vänligt och lät sig klappas och klias på i största samförstånd.

Sen hälsade vi på kryckorna under mycket puffande och fnysande och frustande. Fast ok, de verkade ju tämligen harmlösa, fick man medge.

Jag tog med mig hunden och återgick till de viktiga göromål som jag fyller min dag med. Tänkte att "så bra, nu har vi löst  det problemet".

Ända tills kollegan kom uthoppandes till fikapausen på kryckor.

- VOFF, VOFF, VOFF!!! lät det igen.

Fast man kunde ju låta sig blidkas om man blev bjuden på ost. Det gick. I synnerhet om kryckorna blev lagda på golvet. Men även golvade kryckor är farliga kryckor, det inser ju vem som helst, i synnerhet en västgötaspets, så när väl Wästerbottenosten var inmundigad fick kryckorna veta vem som var herre på täppan!

Då fick jag syn på en annan kollega. Den som Huliganen skamlöst mobbar. Han tittade förstulet på Huliganen som morrade på kryckorna och la raskt händerna på bordet.

- jag tänkte att om Huliganen blir riktigt arg så kanske han inte vågar ge sig på kryckorna utan på mig, sa han när jag tittade frågande på honom.

Och det var det som var det gastkramande, faktiskt. Inte kryckorna i sig.

Balsam för själen

- det var vad som behövdes idag. Jag hade bokat tid hos optikern i eftermiddags, jo för jag inser att jag ser sämre och sämre. Det har sin avgjorda fördelar när man tittar sig i spegeln, men det har onekligen sina avgjorda nackdelar när man ska sticka med jämrans tunt mörkt garn på jädrans tunna stickor. Då behöver man vara skarpögd som en hök och inte skumögd som en gammal albatross.

Alltså bokade jag tid. Och glad i hågen susade jag dit, lyckligt kvittrande som en liten lärka. När jag kom dit upplyste mig den unga damen vid disken om att hon inte hittade mig.

- men jag står ju här! sa jag glatt då. Fast det var inte så hon menade, visade det sig. Nähänä, vad gör vi då? undrade jag lika glatt.

- det finns inga tider, sa hon - och optikerna har lunch just nu och blir sura om jag stör dem.
- inte så sur som jag blir, svarade jag då, på ett mycket oglatt sätt.

Men hur det var så gick det inte att skramla fram en tid och då blev jag lite uppretad kände jag. Då måste man lugna ner sig lite, hitta tillbaka till sitt inre fryntliga jag.

Jag tog till två osvikliga metoder; a) gick in på Gleerups bokhandel och tittade i en väldig massa stickböcker och b) bakade. Chokladkolakakor - är inte det balsam för själen så vet inte jag hur detta begrepp ska definieras.





Och sen är det ju så att har man bakat kakor, ja då faller det sig ju osökt att man bör fika. Eller hur?

Så nu känner jag mig mild och blid igen.

Och på tal om att baka kakor så talade jag nyss med sonen. Han hade inte tid att prata just nu, för han skulle baka pepparkakor. Det fick mig osökt att tänka på när maken och jag bakade pepparkakor första gången (fast då hade han inte uppgraderats till 'maken' utan var endast 'pojkvän'). Mitt i alltihop visade det sig att jag inte hade någon kavel. Därför vet jag att det går att kavla pepparkaksdeg med en ölflaska, men jag får nog ändå säga att kavel är att föredra.

Och varför...

... hinner jag inte blogga numera? Hur prioriterar jag då?

Fast idag är det ju fredag... och på fredagar är jag ledig på eftermiddagen och eftersom maken numera är bra i sin rygg och kan asa runt på dammsugaren själv så kanske man kan hitta lite tid då?

Jag måste ju berätta den gastkramande historien om Huliganen och kryckorna....