lördag 10 december 2011

Ibland är man tacksam

Den här bloggen utmärker sig ju inte direkt för några nyskapande och djupsinniga tankar. Snarare tvärtom. Väldigt tvärtom kan man till och med tycka. Tillhör man svårmods- och djupa-tankarfalangen har man nog inte så värst mycket att hämta här.

Men ibland blir man ändå lite eftertänksam. Lite filosofisk sådär. Nu till exemepel, känner jag mig okarakteristiskt eftertänksam och då är det väl lika bra att smida medan järnet är varmt? För övrigt är det inte bara järnet som är varmt utan även jag, ty jag har nyss uppstigit - inte såsom Venus från Milo ur vågorna med hårlockarna under full kontroll - utan ur ett varmt bubbelbad.

Livet är lite hektiskt för tillfället. Roligt, men stressigt. December är alltid min mest jobbiga månad på arbetet och sen är det ju julerierna som pockar på sitt, även om jag sonika har avskaffat såväl pepparkaksbak som fönsterputs.

Nu är det ju dessutom kallt och ruggigt. Och ganska blåsigt kan man lugnt påstå.

Och när jag då gick min runda med Huliganen, kämpandes mot elementens raseri, ja då greps jag faktiskt av tacksamhet. Tacksamhet för att jag inte är uteliggare, utan har ett hus att vända tillbaka till, förvisso ett med oputsade fönster men i alla fall. Tacksamhet för att jag inte är gift med en campingnörd som tyckt att vi skulle campa i en skogsdunge någonstans.

Och jag är tacksam för att jag har ett jobb - stressigt men roligt. För att jag har en hund som jag varje dag betraktar med innerlig kärlek. För att jag har en make som jag betraktar med ännu innerligare kärlek (trots alla hans knäppa intressen). För att jag har roliga, snälla, fantastiska barn. För att vi hade det så kul i Rom.

För att jag kunde ta ett glas riesling och hälla mig i bubbelbadet. För att jag bakat flapjacks med nötter, torkade aprikoser och tranbär som ska avsmakas senare. För att det blir sniglar och revbensspjäll till middag (inte tillsammans dock). För att jag letat möss-mönster och hittat ett som jag ska testa.

Livet, det är en ganska bra inrättning vill jag nog påstå.

7 kommentarer :

  1. Var du tacksam för att du inte är Venus från Milo. Det kan inte vara så kul att tappa armarna, även om lockarna är i styr.

    SvaraRadera
  2. Kloka tankar. Visst har vi mycket att vara tacksamma över.

    SvaraRadera
  3. Visst har du rätt om livet OCH motsatsen är ju inte så mycket att satsa på!
    Lycka till med mönstret!
    Hoppas garnet räcker-Stickar i det just nu-skönt, men odrygt:-(!!!
    Kram

    SvaraRadera
  4. Eftertänksamhetspromenader är gott :)

    SvaraRadera
  5. Måste hålla med Fabraholic - tänk så svårt det måste vara för Venus att fixa till frisyren med sina borttappade armar!

    Livet är skört, och ibland är det bra att stanna upp och värdesätta vardagen.

    SvaraRadera
  6. Men Venus tappade väl inte armarna, det var ju Nike från Samothrake. Och förresten tappade ju Nike lockarna också och hela huvudet, faktiskt. Alltså, någon ordning får det ju vara tycker jag som faktiskt döpte en hund efter just den arm- och huvudlösa Nike.

    SvaraRadera
  7. Fabraholic; du är klok som en pudel! För förvisso är damen välfriserad, men näee... armlös? Nog inget kul alls!

    Lotta; ja man har ju det, fast ibland glömmer man bort...

    Maja; jag har börjat och det är ett väldigt mysigt garn. Stickor fort - så räcker det nog ;-)

    AnotherBlågg; visst är de!

    Anna-Karin; hon måste ha personlig frisör! Hade man kanske behövt...
    Ja livet är skört - desto mer anledning att stanna upp emellanåt.

    Bitte; men kära vän, nu är det nog du som är huvudlös?! Venus är ju så armlös så det bara skriker om det. Lockig, förvisso, men synnerligen illa försedd med extremiteter. Och Nike hade ju i alla fall sina vingar kvar - precis som änglahunden Nike!

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.