Balsam för själen

- det var vad som behövdes idag. Jag hade bokat tid hos optikern i eftermiddags, jo för jag inser att jag ser sämre och sämre. Det har sin avgjorda fördelar när man tittar sig i spegeln, men det har onekligen sina avgjorda nackdelar när man ska sticka med jämrans tunt mörkt garn på jädrans tunna stickor. Då behöver man vara skarpögd som en hök och inte skumögd som en gammal albatross.

Alltså bokade jag tid. Och glad i hågen susade jag dit, lyckligt kvittrande som en liten lärka. När jag kom dit upplyste mig den unga damen vid disken om att hon inte hittade mig.

- men jag står ju här! sa jag glatt då. Fast det var inte så hon menade, visade det sig. Nähänä, vad gör vi då? undrade jag lika glatt.

- det finns inga tider, sa hon - och optikerna har lunch just nu och blir sura om jag stör dem.
- inte så sur som jag blir, svarade jag då, på ett mycket oglatt sätt.

Men hur det var så gick det inte att skramla fram en tid och då blev jag lite uppretad kände jag. Då måste man lugna ner sig lite, hitta tillbaka till sitt inre fryntliga jag.

Jag tog till två osvikliga metoder; a) gick in på Gleerups bokhandel och tittade i en väldig massa stickböcker och b) bakade. Chokladkolakakor - är inte det balsam för själen så vet inte jag hur detta begrepp ska definieras.





Och sen är det ju så att har man bakat kakor, ja då faller det sig ju osökt att man bör fika. Eller hur?

Så nu känner jag mig mild och blid igen.

Och på tal om att baka kakor så talade jag nyss med sonen. Han hade inte tid att prata just nu, för han skulle baka pepparkakor. Det fick mig osökt att tänka på när maken och jag bakade pepparkakor första gången (fast då hade han inte uppgraderats till 'maken' utan var endast 'pojkvän'). Mitt i alltihop visade det sig att jag inte hade någon kavel. Därför vet jag att det går att kavla pepparkaksdeg med en ölflaska, men jag får nog ändå säga att kavel är att föredra.