Ja nu var det ju inte så att Huliganen fick gå på kryckor. Och det var nog en himla tur, för hur skulle han fixa att liksom få ihop fyra ben och då förmodligen fyra kryckor? Verkar klart besvärligt.
Nej, det var så att jag har ny kollega. En trevlig ung man som i veckan helt plötsligt uppenbarade sig hoppandes på kryckor.
- men käre tid, var har hänt, vad har hänt! utropade vi alla unisont och smackade lika unisont medlidsamt med tungan. (Eller rättare sagt 'tungorna', vi smackade alltså var och en med var sin tunga). Alla utom en. Nämligen Huliganen.
- VOFF, VOFF, VOFF!! gastade sagda hund i högan sky.
- Herregud det kommer ett monster på fyra ben!!! fortsatte ovannämnde hund.
- Men snälle Huliganen, sa jag, du känner ju Viktor. Du vet att detta är en trevlig och ämabel ung man, inte ska du vråla i högan sky på honom?
Huliganen tog ingen notis om vad jag sa (detta är inget obekant fenomen). Herregud, hur märkligt är det inte att människor man trodde man kände och kunde lita på plöstsligt kommer hoppandes med två extraben så där? Han gastade vidare i högan sky.
Kollegan hoppade in på sitt rum och jag tog pedagogiskt gaphalsen med mig och gick in och hälsade.
- Skönt! tänkte Huliganen, nu känner jag igen honom! Så han hälsade vänligt och lät sig klappas och klias på i största samförstånd.
Sen hälsade vi på kryckorna under mycket puffande och fnysande och frustande. Fast ok, de verkade ju tämligen harmlösa, fick man medge.
Jag tog med mig hunden och återgick till de viktiga göromål som jag fyller min dag med. Tänkte att "så bra, nu har vi löst det problemet".
Ända tills kollegan kom uthoppandes till fikapausen på kryckor.
- VOFF, VOFF, VOFF!!! lät det igen.
Fast man kunde ju låta sig blidkas om man blev bjuden på ost. Det gick. I synnerhet om kryckorna blev lagda på golvet. Men även golvade kryckor är farliga kryckor, det inser ju vem som helst, i synnerhet en västgötaspets, så när väl Wästerbottenosten var inmundigad fick kryckorna veta vem som var herre på täppan!
Då fick jag syn på en annan kollega. Den som Huliganen skamlöst mobbar. Han tittade förstulet på Huliganen som morrade på kryckorna och la raskt händerna på bordet.
- jag tänkte att om Huliganen blir riktigt arg så kanske han inte vågar ge sig på kryckorna utan på mig, sa han när jag tittade frågande på honom.
Och det var det som var det gastkramande, faktiskt. Inte kryckorna i sig.
Du vet väl om att du kan trycka upp dina blogginlägg i en bok nu?
SvaraRaderaKolla in Annemari på min blogglista. Hon visade sin bok i förra veckan!
Det är väl inte det där linnepressade pappret som vi pratat om, men en fin present till någon!
Vad tycker Huliganen om gåstavar?
kram
Stackars kollegan - inte lätt att vara hundrädd . Men vilken tur att det intevar Hampus med kryckor - de hade nog varit småstickor på mindre än 10 minuter!
SvaraRaderaEn kollega som förväntar sig ett omriktat beteende i det läget är ju faktiskt rätt kunnig (även om h*n inte vet om det), om än hundrädd. :)
SvaraRaderaKryckor kan vara skrämmande, det kunde min första schäfer ha intygat om hon varit i livet. Det pinsamma var att hon skällde ut en vilt främmande människa på stan en gång och där var det liksom inte direkt läge att försöka få fram en avreaktion. Hoppas han vänjer sig om kollegan ska hoppa på kryckor länge.
Huliganen är den bästaste Vätten Ruthunden och Kanelsnäckan känner, el nåja iaf som de hört talas om man nu ska vara kvistig :-) Attribut man inte känner igen eller till ska man passa sig för, hälsar de!
SvaraRaderaMaja; jag har sett det där, och jag provinlade hur det skulle bli. Ganska fint! Men på de första 1,5 åren blev det över 300 sidor... jag skriver nog för mycket! Huliganen hälsar att gåstavar är marginellt bättre än kryckor.
SvaraRaderaAnnika; ja det vågar man inte ens tänka sig!
Lotta; det ÄR en kunnig kollega. Väldigt kunnig faktiskt. Fast kanske inte just på hundar...
AnotherBlågg; Huliganen hälsar tillbaka att Rut och Kanel, de begriper PRECIS hur det ligger till. "Schyssta och smarta brudar" sägar han.