Är hon inte att lita på??

"Titta in igen om ni vill se vackra blommor och pampiga slott" skrev jag så trosvisst för en dryg vecka sedan. Och tänk nu om det är horder av människor som tittat in och väntat på att få se både det ena och det andra, och vad har de fått se?? En liten bild på Huliganen och lite kristaller... Jag ser framför mig hur folk besviket har slitit sitt hår och jämmerrop och veklagan har genljudit både lite här och där.

Samvetet har slagit mig. Hårt.

- skäms på dig! har jag sagt strängt till mig själv, - här rantar du runt och  har semester och rensar ogräs och spelar golf och tvättar kristallkronor och pussar på maken och leker med hunden och och och... men tar du ditt ansvar? Va?!

Det är liksom lite jobbigt att njuta av sin semester och samvetet ylar en i örat och slår mig i huvudet hela tiden, så därför - voila! Blommor! Slott!

För att rekapitulera; vi var i Göteborg. I Göteborg finns en jättefin Botanisk trädgård. Dit vill man gå, och ser framför sig hur maken, Huliganen och man själv skulle spankulera runt i allsköns ro och njuta av blommor och blader, diskutera den ena rosens företräden framför den andra, sniffa på lavendeln, fröjdas åt blomsterprakten. Riktigt så blev det inte. Jo, för trädgården ÄR fin. Men en segregerad sådan. På ett synnerligen osympatiskt vis så är hundar inte tillåtna i trädgården från maj till oktober tror jag det var, och själva vitsen med att traska runt är ju just under dessa månader kan jag tycka. Ja, jo, jag förstår mer än väl om man har koppeltvång. Upplockningstvång. Självklart!! Men att helt utesluta hundar, ja det är ju så dumt så det är inte sant. Tycker jag då. Så det blev ingen lång härlig promenad, utan det blev en snabbis medan Huliganen fick vänta i skuggan i bilen utanför. Inte riktigt samma sak, men fint var det. Trots att det var pepprat med skyltar om att hundar var förbjudna. Märks det att jag har kluvna känslor?

Trots allt, blommigt var det.

 

I Slottsskogen däremot, där får man ha hundar! Så dit gick vi. Och den här gången var det inte mitt fel vill jag framhäva att det blev ett väldigt vertikalt gående, nänä den här gången får maken ta på sig det. Göteborg är kuperat. Synnerligen. Och maken hade hittat närmsta vägen att ta sig till Slottsskogen från sonens lägenhet. Fint sa jag! Vad ingen räknat med vad att detta inbegrep i runda slängar en miljard trappsteg. Uppåt. Men utsikten var ju imponerande..

Det fanns djur att beundra, av allehanda slag. Själva hade vi ju, t.ex., en västgötaspets med oss, fast han fastnade visst inte på bild.

 

 

 

Ok, säger ni nu kanske, det är nog så bra - men var e' slotten? Va?? Och på detta kan jag bara lugnt luta mig tillbaka och säga: här! Vadsaninudåvavava? Är inte det  här slott så det räcker och blir över? Tjolöholm är det, och låter väl lite som tjolahoppsansa, men pampigt är det.

Så nu är mitt samvete rent - nästan lika glänsande som den nytvättade kristallkronan. Lika bra att jag njuter av känslan så länge det varar.

Till Maja

Vill Maja se bilder på vår kristallkrona, ja då tycker jag hon ska få det. Och då kan ju även dottern nu notera att det faktiskt glänser lite om  prismorna, sådetså!

"en liten bild" sa Maja... men ett sånt begrepp finns nog inte i min värld.

Nog blir man väl nästan lite bländad?

Nu kan hon väl sluta klaga?!

Dottern är för det mesta en snäll dotter. Bra på alla sätt och vis. Men hon har sina hang-ups, hon som alla andra. (Själv avskyr jag ju till exempel ostron; visa mig ett ostron och jag ger det onda ögat och väser "vik hädan, Satan"). Dotterns hang-up är att hon klagar på vår kristallkrona. Inte för att hon tycker den är ful (vilket hon kanske i och för sig gör), utan för att den är dammig.

Man bjuder henne generöst på middag och vad händer? Ungen stirrar ogillande på kristallkronan och undrar när vi tänker putsa den? Otack är världens lön, säger jag bara.

Kristallkronan är ett av makens få (kanske det enda??) spontaninköp. Vi var på jakt efter en och letade i diverse loppisar och antikaffärer. Så snubblade vi över denna på Clemens Antik och den var något dyrare än vi tänkt oss - så jag sa klokt att vi får väl tänka lite på saken? OK sa maken, som är mycket för att göra kloka och genomtänkta köp, inte alls en sån där slarvig spontanshoppare som jag. "Vi går ut och promenerar ett varv runt kvarteret och tänker på saken". Sen hann vi inte mer än ut på trottoaren förrän maken högst okarakteristiskt sa att äh, vad sjutton, vi går in och köper den. Så då gjorde vi det.

Nu hänger den där hemma, komplett med små bockhuvuden i mässing och allt. Men sorgligt dammig.

Fast inte nu längre! Nä, för maken och jag har tillbringat första semesterdagen med att tvätta den. Vilken glans! Vilken fägring! Och så passande, nu när vi får middagsbesök av Zyrran och Zoya.

Det är väl det naturliga att göra sin första semesterdag, tvätta kristallkronor? Eller är man knäpp då?

Jag tänkte väl det

Igår tittade jag på den lokala SMHI-prognosen för de närmaste dagarna. För idag utlovades det att det skulle börja regna kl 13.

- Högst kuriöst! För att inte säga märkligt! sa jag för mig själv och stirrade förbluffat på vädertabellen.

För hur kunde de ta så fel? Jag menar, jag går ju på min semester kl 12 idag och då skulle jag ju få en hel timme med uppehållsväder?! There's something rotten in the state of Sweden muttrade jag för mig själv och kände mig så shakespearesk som allra helst.

Idag tittade jag igen. Prognosen är nu uppdaterad så att regnet drar in klockan 10. De kände väl att det behövdes lite marginaler.

Om hundar och bröder

När vi var i Marstrand och rantade runt så hände det sig att vi möttte en familj som var på väg åt andra hållet.

Själva kom vi i lite oordnad tropp - först kom Huliganen, sen kom maken och en bra bit därefter kom jag som inte har så många bengetsgener i min kropp och därför är lite långsammare av mig när det gäller att skutta över klipphällarna.

Men nu måste vi faktiskt använda oss av Huliganens riktiga namn, jo för han heter ju faktiskt inte så. Han heter Hampus kan jag avslöja.

När vi närmare oss familjen kände väl maken att det kunde vara lämpligt att lämna plats åt dem att komma fram så han sa uppmanande:

- sitt Hampus! sen sa han
- SITT!

Hampus sa inte så mycket, inte ens "varfördådå?", för han var väldigt upptagen av att snusa runt, ovan vid skärgård som han är.

Vid det här laget hade jag kommit ikapp så även jag försökte med ett "Sitt Hampus". Eller två. Men det fanns liksom ingen kontakt med västgötahjärnan, han levde helt i sin egen värld.

Familjen log vänligt när de passerade, och frågade förtjust om det var en västgötaspets? Och det kunde ju inte förnekas.

När de nästan passerat frågade den lilla flickan

- heter hunden Hampus? och när jag besvarade detta jakande sa hon glatt att det hette hennes bror också. (det är nu man förstår varför jag inte kan kalla Huliganen för Huliganen i det här inlägget, för hur underligt hade det inte verkat om hennes bror hetat Huliganen?)

- Sätter sig din bror när du säger "sitt Hampus"? undrade jag då
- Nä! svarade flickebarnet glatt.

Vi enades om att de är nog sådana, Hampusarna. Sätter sig bara när de själva vill.

Vi har varit på turné..

... och vi har kommit lätt på sné.

Maken hade inte fått åka på någon riksväg på lång tid, och det kändes ju alldeles tomt och konstigt, och eftersom jag hade några dagars semester beslöt vi oss för att ge oss ut i det okända! Alldeles lägligt så befinner ju sig sonen på sommararbete i Halmstad så vi sa lite coolt till honom: mi casa es tu casa - fast tvärtom. Typ. Så vi begav oss på rikstvåan mot Göteborg!

Resan inleddes med att jag i vanlig ordning for runt och hyperventilerade eftersom mina nycklar var puts väck. Väldigt väck. Maken och hunden väntande tålmodigt medan jag for runt som en skållad råtta och slet mitt hår. Sen hittade jag nycklarna, märkligt nog i trappan. Där jag brukar lägga dem. Så sen gav vi oss iväg!

 Utforskade nya vägar. Obanad stig. Och ja, det väl hända att jag råkade köra rakt in i en marknad i Varberg där man inte alls skulle befinna sig och då blev jag lite kallsvettig men sen följde jag diskret efter en varubil som sålt munkar som skulle ge sig iväg. Ihärdigt försökte jag se ut som om även jag var en munkbil, och  kan ha lyckats. Ut ur smeten kom jag i alla fall utan större kalabalik. Och jag kan ju säga att mitt lilla äventyr i Varberg nog ändå inte gick upp mot när maken lydda gps-damen som barskt sa "gör en snäv vänstersväng" och helt plötsligt befann sig på en bussgata. Som var enkelriktad i andra rikningen. Och där det kom en mötande buss, en buss som tyckte att den befann sig på rätt plats, i rätt rikning. Ja det är då man uppskattar som mest att man är gift med en kolugn man, en sån som reder upp sådana situationer när man själv håller för ögonen och småylar lite.

Men nu går jag händelserna i förväg! För först åkte vi rikstvåan som sagt. En brusande trafikled! Med milstolpar. Och blommor inte att förglömma.

Rätt vad det var befann vi oss i Falkenberg. Falkenberg har en väldigt fin bro, Tullbron. Tullbron kan härmed anse sig vara dokumenterad. Iakttagen. Av såväl mig som Huliganen.

Sen åkte vi till Kungsbacka. Kungsbacka visade sig vara en nyhetsstad av rang. Se bara så många tidningsredaktioner det finns! Rena Fleet Street. Eller Klarakvarteren om man nu inte vill vara så himla internationell av sig. Och säga vad man vill om Kungsbacka, men "internationell" är kanske inte det första adjektiv som faller en in.

Fast det fanns ju inte bara redaktioner i Kungsbacka. Ånej. Det fanns glass också. Och fötter. Fötter ska man vara rädd om, det sa redan Povel Ramel. Eller var det Birgitta Andersson? Oj vad minnet sviker.

Sen åkte vi vidare. Mot Göteborg! sa vi och fräste iväg. Väldigt trevligt hade vi i Göteborg, bland annat åkte vi till Marstrand där jag aldrig varit förut. Marstrand var väldigt fint. En himla massa söta hus. Blå himmel och blått hav. Sol! Det kändes ovant, men trevligt.

Jag, som definitivt inte är någon seglingsmänniska, kände mig nästan benägen att omvärdera mitt ställningstagande. Men sen traskade vi runt i Marstrand.

Märkligt nog, som det ofta blir när vi är ute och går, gick det uppför. Men vi traskade ståndaktigt vidare!

Även Huliganen.

Vi såg att det fanns massor av roliga vägskyltar. Och nu, nu vet vi var Tomten bor!

Vad gällde kommunal service hade man gjort en all inclusive. Rådhus, bibliotek och museum - tre flugor på en och samma gång. Imponerande!

Är man i Marstrand måste man ju såklart besöka fästningen. Så även vi. Minsta lilla fästning. Eller slott. Eller riksväg. Vips! så är vi där.

Mycket fästningsaktigt och imponerande, det tyckte vi allihop! Även Huliganen, som ståndaktigt hoppade såväl upp- som nerför en imponerande mängd trappor.

Men människan lever ju inte av kultur allena, nä lite mer handfast föda måste man ha. Så vi åt nere i hamnen, och Huliganen serverades lite egen dricka av den trevliga personalen. Sånt är bra, tycker vi!

När vi hade ätit ville jag traska runt och beundra skärgårdsnaturen. Är man uppväxt i Skåne är liksom inte skärgård så vanligt förekommande så jag lockade med maken och Huliganen ut i naturen. De var inte svårövertalade, så vi vandrade runt ön.

Eller, rättare sagt, vissa traskade inte hela tiden. Lite njutningsfullt rullande i marstrandsnaturen behövdes också. Tydligen.

Det var så vacker, så vackert att man liksom hisnade. Lite hisnade man också över att traska runt i klippig natur, men allt gick bra och inga anklar stukades.

När vi gått hela ön runt kom vi fram till denna varningsskylt. Det kändes som en väldigt nödvändig upplysning. Tror jag. Nåja, just nu var det ju ingen risk för såväl snöstorm som ishalka.

 Sen, ja sen fortsatte ju vårt Göteborgsäventyr! Men det får bli ett senare blogginlägg för nu är jag trött och ska galoppera runt med hunden på promenad och sedan ska jag, som en målsökande missil, uppsöka kudden. Jo för Huliganen, syrran, Zoya och jag har traskat runt vid Krankesjön. Och sen har maken, Huliganen och jag cyklat land och rike runt, så iag känner mig trött och nöjd och belåten.

Men om ni känner er upplagda för bilder och berättelser om vackra växter och pampiga slott - titta in igen!