Är hon inte att lita på??

"Titta in igen om ni vill se vackra blommor och pampiga slott" skrev jag så trosvisst för en dryg vecka sedan. Och tänk nu om det är horder av människor som tittat in och väntat på att få se både det ena och det andra, och vad har de fått se?? En liten bild på Huliganen och lite kristaller... Jag ser framför mig hur folk besviket har slitit sitt hår och jämmerrop och veklagan har genljudit både lite här och där.

Samvetet har slagit mig. Hårt.

- skäms på dig! har jag sagt strängt till mig själv, - här rantar du runt och  har semester och rensar ogräs och spelar golf och tvättar kristallkronor och pussar på maken och leker med hunden och och och... men tar du ditt ansvar? Va?!

Det är liksom lite jobbigt att njuta av sin semester och samvetet ylar en i örat och slår mig i huvudet hela tiden, så därför - voila! Blommor! Slott!

För att rekapitulera; vi var i Göteborg. I Göteborg finns en jättefin Botanisk trädgård. Dit vill man gå, och ser framför sig hur maken, Huliganen och man själv skulle spankulera runt i allsköns ro och njuta av blommor och blader, diskutera den ena rosens företräden framför den andra, sniffa på lavendeln, fröjdas åt blomsterprakten. Riktigt så blev det inte. Jo, för trädgården ÄR fin. Men en segregerad sådan. På ett synnerligen osympatiskt vis så är hundar inte tillåtna i trädgården från maj till oktober tror jag det var, och själva vitsen med att traska runt är ju just under dessa månader kan jag tycka. Ja, jo, jag förstår mer än väl om man har koppeltvång. Upplockningstvång. Självklart!! Men att helt utesluta hundar, ja det är ju så dumt så det är inte sant. Tycker jag då. Så det blev ingen lång härlig promenad, utan det blev en snabbis medan Huliganen fick vänta i skuggan i bilen utanför. Inte riktigt samma sak, men fint var det. Trots att det var pepprat med skyltar om att hundar var förbjudna. Märks det att jag har kluvna känslor?

Trots allt, blommigt var det.

 

I Slottsskogen däremot, där får man ha hundar! Så dit gick vi. Och den här gången var det inte mitt fel vill jag framhäva att det blev ett väldigt vertikalt gående, nänä den här gången får maken ta på sig det. Göteborg är kuperat. Synnerligen. Och maken hade hittat närmsta vägen att ta sig till Slottsskogen från sonens lägenhet. Fint sa jag! Vad ingen räknat med vad att detta inbegrep i runda slängar en miljard trappsteg. Uppåt. Men utsikten var ju imponerande..

Det fanns djur att beundra, av allehanda slag. Själva hade vi ju, t.ex., en västgötaspets med oss, fast han fastnade visst inte på bild.

 

 

 

Ok, säger ni nu kanske, det är nog så bra - men var e' slotten? Va?? Och på detta kan jag bara lugnt luta mig tillbaka och säga: här! Vadsaninudåvavava? Är inte det  här slott så det räcker och blir över? Tjolöholm är det, och låter väl lite som tjolahoppsansa, men pampigt är det.

Så nu är mitt samvete rent - nästan lika glänsande som den nytvättade kristallkronan. Lika bra att jag njuter av känslan så länge det varar.