Om hundar och bröder

När vi var i Marstrand och rantade runt så hände det sig att vi möttte en familj som var på väg åt andra hållet.

Själva kom vi i lite oordnad tropp - först kom Huliganen, sen kom maken och en bra bit därefter kom jag som inte har så många bengetsgener i min kropp och därför är lite långsammare av mig när det gäller att skutta över klipphällarna.

Men nu måste vi faktiskt använda oss av Huliganens riktiga namn, jo för han heter ju faktiskt inte så. Han heter Hampus kan jag avslöja.

När vi närmare oss familjen kände väl maken att det kunde vara lämpligt att lämna plats åt dem att komma fram så han sa uppmanande:

- sitt Hampus! sen sa han
- SITT!

Hampus sa inte så mycket, inte ens "varfördådå?", för han var väldigt upptagen av att snusa runt, ovan vid skärgård som han är.

Vid det här laget hade jag kommit ikapp så även jag försökte med ett "Sitt Hampus". Eller två. Men det fanns liksom ingen kontakt med västgötahjärnan, han levde helt i sin egen värld.

Familjen log vänligt när de passerade, och frågade förtjust om det var en västgötaspets? Och det kunde ju inte förnekas.

När de nästan passerat frågade den lilla flickan

- heter hunden Hampus? och när jag besvarade detta jakande sa hon glatt att det hette hennes bror också. (det är nu man förstår varför jag inte kan kalla Huliganen för Huliganen i det här inlägget, för hur underligt hade det inte verkat om hennes bror hetat Huliganen?)

- Sätter sig din bror när du säger "sitt Hampus"? undrade jag då
- Nä! svarade flickebarnet glatt.

Vi enades om att de är nog sådana, Hampusarna. Sätter sig bara när de själva vill.