torsdag 12 juni 2014

Det är den tiden på året


Den tiden, när jag känner att jag upprepar mig. Det gör jag väl i och för sig ofta; hur ofta skriver jag om aktieindexobligationer? Ollonborrarnas kärleksliv? Bästa sättet att krusa örongottsband? Nej det är liksom hund och mat och vin och maken och trädgård för hela slanten.

Och nu är det rosor. Rosor, alltså. Hur kan något som växer i lerjord bli så underbart fantastiskt vackert? Hur kan något som växer på så stickiga grenar bli så ljuvt och väldoftande?

Jag kan inte behärska mig. Jag rusar ut och plockar in, överallt, hela tiden. Varje år så far jag ut med kameran och fotograferar dem alla.

- Skärp dig! tänker jag. Alla vill inte se bilder på Coniston. Schneewalzer. The Pilgrim. Det finns folk som inte faller i trance över Crown Princess Margareta, hur märkligt det än kan låta.


- Det kan också vara så att man liksom struntar i att Rosa Helenae snart slår ut och att hela det gamla äppleträdet kommer att surra av bin och dofta av houngsrosor.


Jag vet allt det där, men det hjälps inte. Det är nu det är rostid och då blir det rosbilder i bloggen. Så är det, så har det varit. och så kommer det att förbli.

Vill man läsa om aktieindexobligationer så föreslår jag att man vänder sig någon annanstans.

söndag 8 juni 2014

Voltaire och jag











Som ung var jag en mycket seriös person. Det var liksom inte så mycket tjo och tjim. Min intellektuella peak nådde jag någon gång i 15-årsåldern ungefär. Då läste jag inte ungdomstidningar som Starlet, utan Voltaire och grabbarna. Utan att kanske direkt begripa något, men en sak fastnade när jag läste Candide; man ska odla sin trädgård. Tänk så rätt han hade! Så här väldigt många år efteråt känner jag att Voltaire, han visste vad han pratade om. Säkerligen strosade han runt och luktade på rosorna, satt under en korkek som en fransk tjuren Ferdinand.

Just detta har jag ägnat mig åt i helgen. Det var ju långhelg, är det nationaldag, så är det. Och är vädret sommarljuvligt, så är det. Förvisso hade jag planerat att tillbringa lite tid med symaskinen, men faktum är att jag har inte så mycket som petat på den. Ibland får man vara flexibel och inse att det finns en tid för trådspänning och sömsmåner, och det finns andra tider när man måste lyssna på naturens lockrop.
Jag ska dock inte sticka under stol med att i fredags hade jag en Dålig Trädgårdsdag. En sån där dag när man tänker att "jag ska bara ut och rafsa lite i rabatterna, plocka in en ros och känna hur ådrorna fylls av klorofyll". Så går man ut och inser att herreminje, det har grott i runda slängar 48 miljarder skott av fläderbuskar där fläderbuskar inte ska frodas. Att det väller fram en arme av kirskål och åkervinda. Att häcken döljer lömska almskott. Något annat Taggigt Skit har minst lika lömskt invaderat pioner och häckar. Klorofyllen känns med ens så bitter. Bekymmersrynkor dyker upp som, tja som bladslöss ungefär, i pannan på en och man börjar fundera på vad det är för fel på asfalt? Egentligen?

Då rycker maken ut. Han gräver upp skott så svetten lackar. Han cyklar ner med sin desperata fru till stan och bjuder på lunch på en uteservering. Vi kilar inom Kulturen och avnjuter lite nationaldagsfirande och lyssnar på Jack Vreeswijk som sjunger pappa Cornelis' visor. Och helt plötsligt så känns trädgården så där avkopplande igen. Svettig, jodå, men avkopplande.

Nästan hela helgen har tillbringats utomhus. Vi hade goda vänner och god syrra på middag igår, och satt ute till nästan halv tolv på altanen. Inlindade i lite filtar på slutet, men visst är det underbart att kunna sitta där när mörkret faller?

Det blommar rosor i min trädgård! Vi har börjat skörda så smått, sallad och rädisor och sånt. Klätterhortensian klättrar. Komposten är full av makens flit. Häcken är delvis klippt.

Livet är lite paradisiskt och jag känner att jag vill inte befinna mig på någon annan plätt på jorden just nu än här, här i min trädgård. Med make och hund.

Visst ska man odla sin trädgård, du Voltaire. Eller "il faut cultiver notre jardin" sa du väl, fransk som du var.

söndag 1 juni 2014

Transportmedel

Syrran och jag hade planerat en tripp till Göteborg. Sen så blev det så att hon gick en match mot ett kaninhål. Kaninhålet vann. Men syrran är inte den som är den, hon lindade in sig i stödbandage och vi gav oss iväg. Inget stoppar en garnshoppare med fika och prat på programmet!

Göteborg är en mycket trevlig stad som har en himla massa spårvagnar. Vi skulle inleda med en liten lunch hos sonen (det är ordning och reda med den sonen måste jag säga), och han hade givit oss noggranna instruktioner om vilka spårvagnar vi kunde ta för att landa på Järntorget. Vi lyckades faktiskt hamna rätt! Styrkta av detta, och av den goda lunch sonen utspisade sin mor och moster med, skulle vi åka tillbaka för att lämpa av ryggsäckarna på hotellet. "Ta linje 3 och hoppa av vid Valand" sa sonen, och det var säkert ett gott råd. Nu gick 3:an precis när vi kom, så vi hoppade på en annan och tänkte att det går nog lika bra. Och i ärlighetens namn Brunnsparken - Valand - spelar det så stor roll? Egentligen? När vi checkat in skulle vi ta 3:an tillbaka och hoppa av vid Haga kyrka. Då gick den eländiga spårvagnen precis framför näsan på oss IGEN, men snart kom en annan. En brunmarkerad. Jag tittade raskt på kartan och såg att en brun linje passerade Haga kyrka. - Den tar vi! sa jag och släpade raskt upp syrran på spårvagnen. Då var det FEL brun färg! Den svängde av! Jag erkänner att spårvagnar bör följa sina spår, annars blir det nog fel, men i alla fall. Så det blev en något längre promenad än vi tänkt oss. Så kan det gå. Men här vilade inga sorger, det blev lite shopping till barnbarn i Haga, och sen blev det glass. Glass är viktigt när solen skiner.

Tro det eller ej, men sen lyckades vi faktiskt komma på rätt spårvagn tillbaka!! Den var full av glada studenter som reste sig och erbjöd den äldre damen (= moi) sin plats. Schyssta grabbar i Göteborg får man säga.

Människan lever ju inte av glass allena, så det blev lite rosevin och hallonpaj i Trädgårdsföreningen sen, vi hade ju garnshoppingen att samla krafter inför!

Trädgårdsföreningen är himla fin måste jag säga! Och det blommade såväl rosor som pioner.


Efter en god middag och en natts stärkande sömn var det ju så dags att kasta sig ut i det virvlande shoppinglivet! Först besökte vi Knapp-Carlsson. Inte för att vi direkt hade behov av några knappar egentligen, men man vet aldrig när man behöver en gul knapp. Eller lite blomband, för den delen. Dessutom måste man faktiskt besöka denna affär när man är i Göteborg, om inte annat så för den underbara inredningen. (Fast jag måste påpeka att jag tycker nog att Knapp-Carlsson borde heta Karlsson med K. Det ser liksom lite fel ut med det där C:et. Tycker jag då. Men jag har överseende, vidsynt och tolerant som jag är).



Sen var jag mycket återhållsam med shoppandet, jo för jag hade ju ett mål med min resa. För en tid sedan köpte jag ett koftmönster, en Tea Leaves Cardigan från Madelinetosh. Nu skulle jag köpa garn hade jag tänkt mig, på Strikk.

Strikk hade inget Madelinetosh, men den vänliga expediten hjälpte mig att hitta annat garn, i en färg som jag kanske inte hade tänkte mig men som jag tror blir perfekt. Det blir en blandning av Mohair från Canard och merino från Arwetta. Petroleumblå knappar blev det visst också - de gula från Knapp-Carlsson får bli till ett annat projekt. Det oroar jag mig inte för alls. Bäst att vara förberedd på Gula Knapp-fronten, och det är jag!


Sen råkade vi visst ramla in här också. Sånt händer så lätt.
Därefter lyckades vi faktiskt hamna på rätt tåg, som gick på rätt räls, nämligen till Lund. Ett mycket bra tåg var det, ett sådant som det åkte en västgötaspets på. Och då kände jag att jag längtade lite hem till min egen lille västgötaspets! (ja och maken, så klart). Väldigt trevlig tripp var det! Syrran och jag hade mycket roligt, det är kul med systrar måste jag säga.

Den där västgötaspetsen ja, han är visst inte mycket till vakthund. När jag stod och fotograferade garnet hörde jag att det rörde sig i köket. Det var inte hunden, utan skatan som tagit sig in igen och snodde hundmat hur hundens skål. Bredvid stod Huliganen och såg förvånad ut. Jaga ut den tänkte han dock inte göra, det fick matte fixa. Ibland förstår jag inte alls hur den hunden funkar, men gullig är han!
Nu har jag jobbat lite. Klappat lite på garnet. Rensat i köksträdgården. Pussat på maken. Också har jag plockat in årets första ros! Det kändes fint.
(Jag tog lite kirskål också. När jag ändå höll på).

Edit: Syrran har visst också redan hunnit blogga om vår tripp. 

lördag 31 maj 2014

Månadsbokslut

Det finns månader som känns som en enda räcka av regniga måndagar. Februari, till exempel, ligger inte högt på favoritlistan över månader. Sen finns det månader som liksom sprätter rosenblad och guldpaljetter omkring sig, som bubblar som champagne och som är som ett enda (ljudlöst, hundvänligt) fyrverkeri!

Jag får nog säga att denna månad, denna maj, har varit av det senare slaget. Det har liksom bara vimlat av Bra Saker.


Den dentale Sonen, till exempel, har för första gången borrat i en livs levande tand i en livs levande patient! Det gläder mig att kunna meddela att såväl tand som patient mår väl, och så även sonen. Det är gott gry i den sonen! Patienten presentade den blivande tandläkaren med en vinflaska, så man får nog säga att hon gillade handlaget. Själv har jag minsann aldrig levererat minsta lilla flaska till min tandläkare.
Sen har vi ju Maken. Honom är det också gott gry i får man säga. Denne make som för några år sedan vaknade upp och insåg att nä, det var minsann inte ekonomichef han ville vara! "Jag skiter i såväl debet som kredit!" utropade han, och tillade att vad gällde balans- och resultaträkningar så lämnade de honom kall. För att inte säga iskall. Nej det var arkeologi som fick hans hjärta att klappa lite extra (förutom jag då, hoppas jag innerligt). Och nu har då denne make blivit antagen som doktorand, och ska så småningom utöka vårt bokbestånd med ytterligare en doktorsavhandling är tanken. Han må vara en doktorand som är något grånad till det yttre, men full av ungdomlig entusiasm!

Också har det då varit bröllop ju, som tidigare meddelats. Det äkta paret firar 2-veckors bröllopsdag idag, samtidigt som faktiskt maken och jag firar 34-årig bröllopsdag. Lite fler bilder får det nog ändå bli, det må tillåtas mig att vara stolt över detta vackra och glada par, jag blir så himla glad när jag tänker tillbaka på det otroligt roliga bröllopet!


Dottern har ju dessutom, förutom att ha skaffat sig en mycket trevlig äkta man (och oss en fantastiskt trevlig svärson), skaffat sig ett nytt spännande jobb i vårt västra grannland. Jodå, hon jobbar numera i Köpenhamn, vilket jag tycker är mycket klokt av henne. Jag ser framför mig hur jag tar en liten ledig komptimme någon fredagseftermiddag och åker över och inleder helgen med lite mor-dotter-shopping - visst låter det trevligt?
Själv har jag inte åstadkommit något anmärkningsvärt som resten av familjen. Mer än möjligtvis att jag köpte mig en hatt, och jag vet inte om det är så mycket att stoltsera med? Men jag har tillbringat ett par trevliga dagar i Göteborg tillsammans med syrran (mer om det en annan dag). Och nu ska jag snart avnjuta lite bröllopsdagsmiddag (34-årig) med självaste doktoranden.

Kära Maj, du har varit en hyvens månad! Det gjorde du bra! Glädjen att sprutat som en isländsk geysir åt alla håll!


 Alla bilder har, trots att vi alla fotograferade åt alla håll och kanter, tagits av Eva Hjärne och Anna Carter.


torsdag 29 maj 2014

Ibland förstår jag varför folk tittar förvånat på mig

Idag är det Kristi Himmelsfärdsdag, vilket innebär att man inte behövde ränna upp i svinottan för att gå ut med Huliganen. Dock är vi ju som vi är, så ganska tidigt gick vi ut ändå. Det var inte så mycket folk ute, något som jag nu tänker med tacksamhet på.

Vi gick där i den soliga, men kyliga morgonen. Jag hade pälsat på mig med tjock fleecetröja och fodrade träningsbyxor.

Jag tänkte på Livet. Eller möjligen tänkte jag på kardemummabullar. Det är kanske symboliskt? Är det så att Kardemummabullar = Livet?

Huliganen spekulerade på andra saker. Rätt vad det var så var det dags. Fridfullt väntade jag, och böjde mig sedan ner för att plocka upp efter honom. Då märkte jag att det efter mig fladdrade en lång, hudfärgad vimpel.

- Har jag fått svans? frågade jag mig förbluffat.

Nej det hade jag inte. Det var gårdagens strumpbyxor som hade följt med när jag drog på mig träningsbrallorna och som nu vajade glatt i morgonsolen. (Hade man varit en ordentlig typ, hade man ju redan igår kväll tvättat dem och hängt dem på tork och således sluppit såna här upplevelser).

Nu förstod jag varför folk tittat. Jag knölade ner strumpbyxorna i fickan och frågade (med visst fog tycker jag nog) Huliganen varför han inte sagt något?

- Jag?! svarade han obekymrat. - Jag tänkte väl att om du vill gå omkring och se löjlig ut, så är det väl din sak, fortsatte han sen.

"Hämnden är Min" tänker matte då. Det är jag som kan öppna burken med hundgodis i.

söndag 25 maj 2014

Om man inte hade hund

Om man inte hade hund...

... då kunde man sova lite längre på morgnarna. Även de morgnar när regnet strilar ner och det är 3 grader varm (eller kallt som man även kan benämna det, om man inte är sån där viking som hurtigt utropar "e' de plusgrader så e' de' vår!")
... då fick man äta upp sista biten på knäckemackan/oxfilén/lammsteken/ja-typ-allt utan att någon stirrar hypnotiserande och krävande på en
... .då kunde man ta emot sina gäster med stillsam värdighet, och man hade även hört när de sa "hej" och behövde inte läsa på läpparna
... då kunde man ha tunna strumpbyxor på sig utan att någon då såg sig nödtvungen att slicka en på benen (nej, jag pratar inte om maken)
... då kunde man åka bort utan att fixa och trixa med hundvakter och annat
... då behövde man inte argumentera om vilket håll man ska gå på
... man kunde fira nyår utan att få ångest över en liten en som har ångest över smällandet i sin tur

Men då fick man å andra sidan inte komma ut såna där underbara försommarmorgnar när nästan alla sover och dagen är alldeles ny.

Man fick inte alla de där promenaderna som ju är så främjande för såväl hälsan som välbefinnandet, och som man aldrig hade släpat sig ut på utan hund.

Man hade inte lärt känna massor av folk, okej, man vet egentligen bara vad deras hund heter, men man pratar glatt och vänligt så fort man ses.

Man hade inte tagits emot av en entusiastisk mottagningskommitté så fort man varit borta en sväng.

Man hade inte haft en liten korvig sak som vill bli kliad på magen.

Och - hemska tanke - man hade inte haft Hampus, även känd som Huliganen!

Det är ju för innerligt väl att man inte är hundlös.

lördag 24 maj 2014

Blommor. Och en liten mus.

Den sista rosen från blomsterdekorationerna vid bröllopet håller lite graciöst på att vissna på mitt matsalsbord. Det känns konstigt att tänka på att det redan gått en vecka sedan bröllopsdagen, men man blir lika varm om hjärtat av att tänka på hur roligt vi hade, då, förra lördagen. Självaste äktenskapet verkar stabilt och mycket lyckligt, och det gläder mig att kunna meddela att de fortfarande är gifta! Det känns som att oddsen för att de kommer att fortsätta vara det är mycket goda.

När nu den vita rosen sjunger på sista versen så blir jag ju ändå inte blomlös. I trädgården blommar aklejorna för fullt! De sprider sig snällt och placerat sig lite överallt, och jag låter dem hållas. Det finns inget som inte blir liksom lite vackrare när en akleja blandar sig i leken.

När jag tog en liten sväng i trädgården efter morgonpromenaden såg jag också att de små irisarna börjat blomma. De fanns i trädgården redan när vi flyttade in för trettio år sedan, och jag har ingen aningom vad de heter mer än just Iris. De är små, och liksom gömmer sig bland bladen, men de doftar underbart. Märkligt nog doftar de plommon, men plommon är ju gott så den doften kan man absolut inte klaga på.

Jag funderar ibland vilken som är min favoritblomma, men det är faktiskt omöjligt att säga. Jag älskar rosor. Jag älskar aklejor. Jag älskar lavendel, vitsippor, kaprifol... ja det mesta faktiskt. Utom möjligen bergenia. Hur tänkt man där? Bladen ser alltid halvvissna ut och blommorna ser ut som... tja vad vet jag. De har nog ett utseende som endast en bergeniamor kan älska.
När det gäller fläder är jag kluven. De doftar underbart! Blommorna är skira och vackra. Man kan göra underbar fläderblomssaft. Men grobarheten! Den måste ligga på 125% eller något. Ser man inte upp så finner man sig snart leva i en fläderdjungel, vilket väl i och för sig är trevligt, men var ska man då ha aklejorna? Rosorna? Lavendeln?
Det regnar lite idag. Eller kanske snarare "-de". I imperfekt. Från att ha varit 28 grader varmt är det nu lite svalare, men regnet behövs, och förhoppningsvis blir det snart soligt och fint igen. Så fint som det var häromkvällen när Ellen, Ellenmamman och jag hade tjejkväll i deras trädgård och ät sushi. Huliganen var med, han fick vara hederstjej för en kväll. Fast någon sushi fick han inte, den åt hans snåla matte upp själv.

Och på tal om Ellen, och för att jag känner att det saknas ett litet brud-inslag i det här inlägget så vill jag visa den lilla Ellen Mouse-brud som rest hela vägen från södra England och hamnat hos dottern. Visst är hon också en förtjusande brud? Jag beundrar det fina hantverket, själv hade jag aldrig haft tålamod att sy så smått och pilligt, så det är tur att det finns de som kan. Och den som kan, ja det är min vän Sue!