Voltaire och jag

Som ung var jag en mycket seriös person. Det var liksom inte så mycket tjo och tjim. Min intellektuella peak nådde jag någon gång i 15-årsåldern ungefär. Då läste jag inte ungdomstidningar som Starlet, utan Voltaire och grabbarna. Utan att kanske direkt begripa något, men en sak fastnade när jag läste Candide; man ska odla sin trädgård. Tänk så rätt han hade! Så här väldigt många år efteråt känner jag att Voltaire, han visste vad han pratade om. Säkerligen strosade han runt och luktade på rosorna, satt under en korkek som en fransk tjuren Ferdinand.

Just detta har jag ägnat mig åt i helgen. Det var ju långhelg, är det nationaldag, så är det. Och är vädret sommarljuvligt, så är det. Förvisso hade jag planerat att tillbringa lite tid med symaskinen, men faktum är att jag har inte så mycket som petat på den. Ibland får man vara flexibel och inse att det finns en tid för trådspänning och sömsmåner, och det finns andra tider när man måste lyssna på naturens lockrop.

Jag ska dock inte sticka under stol med att i fredags hade jag en Dålig Trädgårdsdag. En sån där dag när man tänker att "jag ska bara ut och rafsa lite i rabatterna, plocka in en ros och känna hur ådrorna fylls av klorofyll". Så går man ut och inser att herreminje, det har grott i runda slängar 48 miljarder skott av fläderbuskar där fläderbuskar inte ska frodas. Att det väller fram en arme av kirskål och åkervinda. Att häcken döljer lömska almskott. Något annat Taggigt Skit har minst lika lömskt invaderat pioner och häckar. Klorofyllen känns med ens så bitter. Bekymmersrynkor dyker upp som, tja som bladslöss ungefär, i pannan på en och man börjar fundera på vad det är för fel på asfalt? Egentligen?

Då rycker maken ut. Han gräver upp skott så svetten lackar. Han cyklar ner med sin desperata fru till stan och bjuder på lunch på en uteservering. Vi kilar inom Kulturen och avnjuter lite nationaldagsfirande och lyssnar på Jack Vreeswijk som sjunger pappa Cornelis' visor. Och helt plötsligt så känns trädgården så där avkopplande igen. Svettig, jodå, men avkopplande.

Nästan hela helgen har tillbringats utomhus. Vi hade goda vänner och god syrra på middag igår, och satt ute till nästan halv tolv på altanen. Inlindade i lite filtar på slutet, men visst är det underbart att kunna sitta där när mörkret faller?

Det blommar rosor i min trädgård! Vi har börjat skörda så smått, sallad och rädisor och sånt. Klätterhortensian klättrar. Komposten är full av makens flit. Häcken är delvis klippt.

Livet är lite paradisiskt och jag känner att jag vill inte befinna mig på någon annan plätt på jorden just nu än här, här i min trädgård. Med make och hund.

Visst ska man odla sin trädgård, du Voltaire. Eller "il faut cultiver notre jardin" sa du väl, fransk som du var.