Om man inte hade hund

Om man inte hade hund...

... då kunde man sova lite längre på morgnarna. Även de morgnar när regnet strilar ner och det är 3 grader varm (eller kallt som man även kan benämna det, om man inte är sån där viking som hurtigt utropar "e' de plusgrader så e' de' vår!")
... då fick man äta upp sista biten på knäckemackan/oxfilén/lammsteken/ja-typ-allt utan att någon stirrar hypnotiserande och krävande på en
... .då kunde man ta emot sina gäster med stillsam värdighet, och man hade även hört när de sa "hej" och behövde inte läsa på läpparna
... då kunde man ha tunna strumpbyxor på sig utan att någon då såg sig nödtvungen att slicka en på benen (nej, jag pratar inte om maken)
... då kunde man åka bort utan att fixa och trixa med hundvakter och annat
... då behövde man inte argumentera om vilket håll man ska gå på
... man kunde fira nyår utan att få ångest över en liten en som har ångest över smällandet i sin tur

Men då fick man å andra sidan inte komma ut såna där underbara försommarmorgnar när nästan alla sover och dagen är alldeles ny.

Man fick inte alla de där promenaderna som ju är så främjande för såväl hälsan som välbefinnandet, och som man aldrig hade släpat sig ut på utan hund.

Man hade inte lärt känna massor av folk, okej, man vet egentligen bara vad deras hund heter, men man pratar glatt och vänligt så fort man ses.

Man hade inte tagits emot av en entusiastisk mottagningskommitté så fort man varit borta en sväng.

Man hade inte haft en liten korvig sak som vill bli kliad på magen.

Och - hemska tanke - man hade inte haft Hampus, även känd som Huliganen!

Det är ju för innerligt väl att man inte är hundlös.