Ibland förstår jag varför folk tittar förvånat på mig

Idag är det Kristi Himmelsfärdsdag, vilket innebär att man inte behövde ränna upp i svinottan för att gå ut med Huliganen. Dock är vi ju som vi är, så ganska tidigt gick vi ut ändå. Det var inte så mycket folk ute, något som jag nu tänker med tacksamhet på.

Vi gick där i den soliga, men kyliga morgonen. Jag hade pälsat på mig med tjock fleecetröja och fodrade träningsbyxor.

Jag tänkte på Livet. Eller möjligen tänkte jag på kardemummabullar. Det är kanske symboliskt? Är det så att Kardemummabullar = Livet?

Huliganen spekulerade på andra saker. Rätt vad det var så var det dags. Fridfullt väntade jag, och böjde mig sedan ner för att plocka upp efter honom. Då märkte jag att det efter mig fladdrade en lång, hudfärgad vimpel.

- Har jag fått svans? frågade jag mig förbluffat.

Nej det hade jag inte. Det var gårdagens strumpbyxor som hade följt med när jag drog på mig träningsbrallorna och som nu vajade glatt i morgonsolen. (Hade man varit en ordentlig typ, hade man ju redan igår kväll tvättat dem och hängt dem på tork och således sluppit såna här upplevelser).

Nu förstod jag varför folk tittat. Jag knölade ner strumpbyxorna i fickan och frågade (med visst fog tycker jag nog) Huliganen varför han inte sagt något?

- Jag?! svarade han obekymrat. - Jag tänkte väl att om du vill gå omkring och se löjlig ut, så är det väl din sak, fortsatte han sen.

"Hämnden är Min" tänker matte då. Det är jag som kan öppna burken med hundgodis i.