Roadtripp med maken, dag 1 - Riksettan!

Maken gick och grunnade. Jodå, visst tyckte han det var väldigt trevligt att fräsa runt i Frankrike och dricka vin, äta gott och titta på slott och andra gamla saker. Frun t'exempel. Men att ränna fram på Autobahn i 140 knyck, är det kultur det?

- Jag vill att själen ska hinna med! Jag vill åka fram i stil och värdighet, hinna se saker, känna en doft av 50-talet, sa maken. - Jag vill se milstolparna, få en känsla för avstånd och färdas med finess, fortsatte han.

Sen tänkte han. Och tänkte. Och sen laddade han ner ca 100 kartblad som var en salig blandning av KAK:s bilatlas från 1955 och häradsekonomisk karta (som dock var från något senare datum). Sen gav vi oss iväg. Har jag sagt att jag är en snäll och medgörlig fru?

Det finns fördelar att åka utan GPS. Bland annat är det ingen som på Autobahn när man sitter där och funderar på livet och meningen med det hela helt plötsligt ryter "gör en U-sväng!" Men om man INTE har en GPS, ja då måste man köra enligt kartbladen. Alla hundra. Från 50-talet. Låt mig här och nu konstatera att alla städer inte ser likadana ut, kartmässigt sett, som på 50-talet. Jönköping är en sån stad som osökt faller en in, till exempel.

Men nu kom vi för långt fram i handlingen, Jönköping kom  ju långt senare! Först hade vi en massa andra spännande platser att passera.

Fast låt oss börja från början! Av någon anledning (det  kan vara för att jag älskar maken varmt) gick jag med på en nostalgitripp längs Riksettan och sen kom liksom Riksfyran som en dessert.

Vi började med att jag läste kartan och maken körde. Det gick bra ända tills Åstorp. Åstorp är ingen stor kommun, men jag lyckades vimsa till det ändå. Då tog maken över kartan och jag tog över ratten.  Vi puttrade fram längs Riksettan och hade det väldigt trevligt. Rätt vad det var ramlade vi över första sevärdheten! Det kan nog så vara att alla inte tycker det är jättehäftigt att se en minnessten från slaget vid Fantehåla 1510 när Tyge Krabbe "fick död på hannem", dvs Aage Hansen, men då vet de inte vad de går miste om.

Sen skulle vi till Markaryd, där man minsann har originalstenläggningen kvar, komplett med mittsträng av basalt. Med fara för eget liv rände jag ut i gatan och förevigade stenläggningen för att göra maken nöjd och glad. Sen skulle vi gå på 50-talskafé, för maken inser att vägen till makans (=jag) hjärta går genom en kanelbulle. Eller kardemummabulle, jag är inte så kinkig. Det skulle finnas ett fint 50-talskafé mitt emot Stadshotellet.  Eller om det var "Stora Hotellet" Markaryd är nog ingen stad?

"Semesterstängt" stod det. Inte minsta lilla kanelbulle. Jag blängde dystert på skylten, men inte hjälpte det. Så då åkte vi till Ljungby, här slog vi klackarna i taket minsann! I Ljungby hittade vi inget direkt 50-talskafé, men vi åt lite lunch i närheten av kyrkan. Själv skulle jag ha en panini med lite sallad - jag hade ju nyss ätit sallad i Frankrike och visste vad det kunde innebära. I Ljungby innebar det 1 (ett) salladsblad av minimal modell och en liten bit apelsin. Nåja, någorlunda stärka styrde vi vår kos vidare.

Mot Axhult!! Det kan vara så att inte alla förstår storheten med Axhult, men det är så att där finns en speceriaffär som är som på 50-talet. När den är öppen alltså. Den var inte det. Den var stängd, för att inte säga mycket stängd. När vi hade blängt på den stängda dörren ett tag tittade vi på Lagan i stället, för den porlade fram hur öppet som allra helst. Vi tog också en stämningsbild på maken och bilen, titta bara!

Det var inte slut på sevärdheter, tro inte det! Ånej, nu skulle vi titta på ett gammalt motell. (Ja, jag håller med, det är inte allas uppfattning om att släppa loss på sin semester, men nu är inte maken som de flesta andra). "Rattugglan" hade det hetat, men var nu omdöpt till "Kattugglan". Själv tycker jag det skulle heta "Ruggugglan" för det var som hämtat ur en Hitchcock-film av hemskaste slag. Jag tittade dock på skylten och rös i mitt innersta.

Men sen spottade det upp sig med sevärdheterna! Vi körde förbi Dörarps kyrka och den stod inte på makens lista men jag bestämde raskt att dit skulle vi. Så då gjorde vi det, för det var ju jag som höll i ratten. Det var en söt kyrka och den utplånade minnesbilden av Ruggugglan.

Strax därefter stötte vi på en minnessten över basisten (?) i hårdrockbandet Metallica som hade oturen att omkomma mitt i Småland 1986. Han är inte glömd, många kommer och lämnar små minnesmärken; plektrum, små nallar, cigaretter och ölburkar. Jag hoppas att Clifford Lee Burton ser det i sin himmel och känner sig lite nöjd.

Vidare, vidare, mot nya äventyr! Värnamo till exempel. En spännande ort! Vi gick och tittade i Apladalen, på hembygdsmuseet till exempel. Och vad hittade jag väl där? Symaskiner minsann! Inga Janome direkt, men liksom blommigare. Vi fikade även i Apladalens park, men det var inget att hänga i julgran så det kan vi förbigå med tystnad.

Däremot gick vi på Bruno Mattson-museet och det var väldigt kul! En märklig man, uppenbarligen, som ritade bekväma stolar och hus med mycket fönster. Däremot var han inget för kök, i sin sommarstuga hade han en kokplatta på en liten rullbänk, det var allt. Minimalistisk matlagning kan man nog kalla det. Men stolar och bokhyllor, det kunde han rita! Roligast av allt var nog ändå kontoret. Funktionellt, vackert och märkligt på samma gång. Maken passade på att lägga sig i direktörsstolen och ringa ett samtal, när han ändå höll på.  Det var långt från internets och mobiltelefonernas tid, och det var nog så bra, tror jag. Sen tittade vi på hans utomhussäng också, jo för han var litet frisksportare Bruno. Den ville dock inte maken prova på, trots att det kunnat bli en fin bild för bloggen.

Det var ändå inte slut med sevärdheterna i Värnamo, nej minsann. Det finns en Scandichotell som är som stiget ur 60-talet. Komplett med Bruno Mattsson-möbler och allt. Vi gick in och tittade på trappan. Sen ville maken gå ut igen, lite fegt sådär. - Ska vi inte fråga om vi får fotografera, frågade jag då, men det ville maken inte. Men nu är jag som jag är, så jag knatade väl fram till receptionen, log mitt vackraste leende och förklarade att vi var på nostalgiresa och gärna ville fotografera deras trappa, men att maken tyckte detta var lite pinsamt. - Fotografera på ni! utropade de vänliga damerna, och sen fick vi gå hela vägen upp och titta på trappan och möblerna och matsalen. Vad skulle maken göra utan sin gåpåpiga fru undrar man?

Sen hann vi inte med så mycket mer. Jo en liten bensinmack.

Jag körde och körde. I den brusande trafiken. Rätt vad det var, en gång i halvtimmen eller så, mötte vi en bil. Herregud, vad man kan känna sig ensam i Småland! Jag skänkte en tanke på när vi körde runt Paris, då var det något fler bilar. det var det.

Så småningom kom vi fram till stället där vi skulle sova, nämligen Gyllene Uttern. Jo för det ville maken. Själv trodde jag att detta var ett sunkigt och före-detta-ställe, men ack så fel jag hade! Vi hade en strålande utsikt över Vättern, och vi åt en mycket god middag i matsalen sen på kvällen och såg solen gå ner över Visingsö. Vi åt och vi åt, och så drack vi lite vin. Sen gick vi ut på den stora terassen i sommarkvällen och drack kaffe och kände att livet på Riksettan, det är ändå ganska gott! Och då hade vi ändå flera dagar kvar med superintressanta sevärdheter....

(edit: Maken hälsar att de häradsekonomiska kartorna inte var yngre, utan äldre. "Du sa ju något om nyare kartor" sa jag förvånat då. "50-talet ÄR nytt" svarade maken som lever i sin egen tideräkning. I vilket fall så förklarar detta ännu mer varför det var något svårt att lotsa sig igenom diverse städer som uppenbarligen inte har något sinne för sin historia utan har ändrat sin geografi. Kartografiska vandaler!)

Ja må den leva

Bloggen alltså. Den fyller ju hela fem år idag! Det blir inte tårta, det blir det inte. Inga paket heller, för den delen.

Men lite nya vimplar blir det i alla fall, det är ju ändå lite festligt så här på självaste födelsedagen!

Jag tycker det känns väldigt märkligt att tänka sig att jag redan hållit på i fem år - jag som inte är så vansinnigt uthållig av mig. Ibland tänker jag att jag nog är färdigbloggad nu. Vad mer ska jag skriva om som jag inte redan tjatat om? Men sen så tänker jag nog ändå att jag tycker ju det är roligt.

Just nu tycker jag det är lite kul att fundera på hur det var då, då när jag utan att ha någon riktig plan satte igång med att lägga ut texten om Huliganen och maken och rosorna. Garnet, det kom senare. Och tygerna och symaskinen, ja det kom ännu senare! Det var mer hundträning, då i början. Ja om man ser det där med "träning" med en generös och tillåtande blick. Numera tycker vi oss nog vara ganska färdigtränade, Huliganen och jag. Ja Huliganen har väl i och för sig ansett sig vara färdigtränad i större delen av sitt liv.

Då, för fem år sedan, bodde dottern i Skottland. Sonen var på väg till Kosovo. Maken var fortfarande ekonomichef även om han redan då var innerligt trött på såväl plus som minus. Förmodligen mest minus, tror jag.

Huliganen hade två öron som stod rätt upp, alla tänderna i munnen, fullt ös under tassarna och var inte så grå om nosen.

Det är lite roligt att tänka på allt som hänt. Alla bullar jag bakat (och ätit...), allt vin vi druckit, resorna vi gjort. Familjehögtider och promenader och utflykter. Garninköp och bokinköp.  Allt det där finns ju här, den dag jag känner mig lite nostalgisk och vill blicka tillbaka en stund.

Så grattis på dig bloggen - det gjorde du bra!

Jag ligger efter

i bloggandet, alltså. Det måste vara den där semesterkänslan som gör att jag bara lallar runt och egentligen inte uträttar något rejält. I all synnerhet som vi träffat goda vänner de senaste kvällarna och då har liksom dagarna gått åt till att smälta all god mat vi blivit bjudna på. I måndags var vi hos Ellenfamiljen och god mat och fick smaka vin från 1976 - rejält yngre än jag själv alltså, men ändå av ansenlig ålder. Det gläder mig att vin åldras med behag. Det man förlorar i syra och fruktighet vinner man i mognad och värdighet. Se där en lärdom för livet! Man kan nu bara hoppas att man kan applicera det på sig själv.

Igår var vi hos andra vänner. Vänner som älskar Huliganen. Jag menar, vem annars tinar köttbullar enbart för att utfodra gästernas hund? Och som dessutom kivas om vem som ska få ge hunden köttbullarna? Sen fick han väl lite dovhjortfilé också...  Undra på att Huliganen alltid vill gå in i deras hus när vi passerar. Maken och jag också, för den delen. Vi gillar hjortfilé!

Men nu kom jag alltså på att jag ju bara suttit där och skrivit om franska viner och slott och trädgårdar. Det finns ju en eller annan stad i Frankrike också. Paris, till exempel. Fast vi passerade bara Paris i spindelnätet av motorvägar, och jag var rätt glad att vi inte skulle ge oss rakt in i smeten.

Däremot åkte vi till Nantes en dag. Vi hamnade i katedralen. Vi tycks liksom alltid göra det. Men den var väl värd ett besök. Sen hamnade vi vid chateauet. Det är också lätt att göra. Vi gick dock inte in utan traskade runt på vallen runt slottsgården och tittade på utsikten, den gamla kexfabriken (LU) till exempel. Inte direkt något skjul i korrugerad plåt.

Av att titta på allt detta blev vi hungriga. Och det är ju så att när man är hungrig och trött, ja då blir i alla fall vi alltid lite obeslutsamma och har svårt att hitta den optimala restaurangen. Men rätt vad det var så bara snavade vi över den! Chez Maman hette den, och denna franska mamma, hon serverade en sallad med havets frukter som verkligen inte gick av för hackor.

Vi besökte även Tours, som låg i närheten av Vouvray där vi bodde. I Tours fanns, hör och häpna, en katedral! - Dit går vi in! sa maken som aldrig bangar inför lite kyrkbyggnader. Vi är ju skåningar, och i Skåne firar vi ju Mårten med att äta gås varje höst. Och just i Tours var det som Mårten var biskop och blev helgon, tänka sig. Fast han hette väl St Martin då, de har ju inte så många "å" i franska.

Tours är också knökfullt av gamla fina hus. Vi traskade hit. Vi traskade dit. Vi satt återigen på uteserveringar och smörjde kråset.

Däremot är det lite sämre beställt med offentliga toaletter kan jag meddela. I alla fall sådana som man lyckades ta sig in i, även om vi hittade en utanför katedralen. Trots att vi hävde slantar i den, vägrade den att öppna sig. Det hjälpte inte ens med "Sesam, öppna dig". Maken, som är en rådig make, lyckades dock komma på att vi kunde gå in och utnyttja faciliteterna på Konstmuséet. Så då gjorde vi det. Vi tittade även på den fina trädgården. Dock får jag till min skam erkänna att vi hoppade över själva konstutställningarna. I vissa lägen får man prioritera.

Det blev lite annat än tyg...

När man lagt ett antal timmar på att köpa tyg så kan man känna sig lite matt. Om det är av alla tyger, färger, val, mönster etc, eller om det är ren och skär svält var svårt att säga.

- Vi får väl ha lite lunch? sa vi, och alla tre röstade enhälligt för att vi skulle åka och äta kanelbullar. Det kan nog vara så att det finns nyttigare saker att äta, men när man nu befann sig alldeles nära det lilla kaféet i närheten av Wittskövle slott, ja då såg man liksom kanelbullarna som en hägring vid horisonten. Vi ångade raskt iväg dit.

Lika raskt klämde vi i oss var sin bulle, och hällde i oss en cappucino. Förutom dottern, som hellre ville ha ekologisk rabarberdricka av märket Lina och Bina. Och bin, ja, det fick vi liksom på köpet. Det är rätt enerverande att klämma i sig bulle när det surrar ett bi omkring en och tjatar om att det också vill ha. Till slut stängde dock syrran rådigt in biet i den tomma rabarberdrycksflaskan, och tänk, då var biet inte nöjt med det heller! Prata om att ha pretentioner. När vi fikat färdigt hällde vi dock ut biet igen, man vill ju inte vara bimördare på sin semester.

I närheten av kaféet ligger det en liten loppisaffär. Förra sommaren var vi också där (som sagt, kanelbullarna är delikata), och då hittade jag söta blommiga tallrikar som skulle passat utmärkt i vårt växthus för fjuttiga 10 kronor styck. Köpte jag några tallrikar då? Nä det gjorde jag inte, ibland är jag mer än lovligt korkad.

Nu ville jag gå dit, och dottern och syrran undrade roat om jag trodde att tallrikarna fanns kvar? - Äsch! sa jag då (fast jag innerst inne hoppades på det). Men nix. De pryder säkert sin plats i ett annat växthus. Jag gick dock inte lottlös därifrån, för rätt vad det var snavade jag över Kopparna!

Lagom runda, lagom stora, lagom guldiga, ja lagom på alla sätt och vis! Nu hade jag lärt mig min läxa, och jag slog till snabbare än en kobra hinner blinka. Om nu kobror blinkar? Tro mig, jag agerade snabbt i alla fall!

De är vederbörligen invigda av maken och mig. Förmodligen är det tekoppar, men det går alldeles utmärkt att dricka cappucino i dem också. Det går också alldeles utmärkt att äta en bit citronsockerkaka till. Jag trodde det nog, men var inte alldeles säker. Nu är det dock utprovat till full belåtenhet.

Det står Uppsala-Ekeby på dem, och Gefle och vi har googlat lite för att hitta vad modellen heter, för si, det stod det inte på kopparna. Google har dock svikit oss. Skulle det vara någon koppexpert som känner igen dem så skingra gärna det koppsliga mörker vi befinner oss i.

Innan man vet ordet av

...så har det gått en vecka av semestern. Bara vips! sådär.

Jag måste ge mig själv en klapp på huvudet för mitt utmärkta sätt att raskt glida in i semesterstämning. Lite har jag varit hjälpt av ett strålande sommarväder; vi har mest bara lullat runt. Suttit på altanen och läst. Suttit på altanen och sovit lite. Suttit på altanen och tittat på gamla avsnitt av Hem till byn (=maken). Suttit på altanen och stirrat förbluffat på den som tittat på gamla avsnitt av Hem till byn (=jag). Suttit på altanen och... suttit.

Jag har glidit så långt in i semesterkänslan att det gått dagar utan att jag tagit på klockan. Jag är ju en sån gammaldags figur som använder armbandsklocka och inte bara kollar på mobilen vad klockan är. Men nu har jag lättsinnigt bara existerat, utan att riktigt veta hur mycket klockan är. En dag satte jag faktiskt på mig den, men framåt eftermiddagen såg jag att jag satt den upp och ner. Då inser man att man varvat ner ordentligt.

Sen har vi faktiskt badat ett antal gånger! Maken och jag, som alltid hävdar att vi inte är några strandlejon direkt, vi har nu hävt oss i det våta elementet ett antal gånger och guppat runt som glada badankor. Själv simmar jag runt som en svan, med huvudet högt för att inte bli våt i håret. Ja, jag vet, jag har blivit en inkarnation av min egen mamma, som använde sig av samma svanmetod. Maken, däremot, kastar sig i havet lite som en blandning av sjöelefant och torsk med sån frenesi att jag är rädd att hans kontaktlinser ska ploppa ur av luftdraget. Än så länge har det dock gått bra.

Sen har det också blivit lite golf. Lite trädgårdspyssel. Maken har byggt en ny dörr till uthuset, och jag har plockat lavendel. Ja, också gick jag en match mot en rosenbuske. Jag vann, men busken försvarade sig rejält.

Myggbiten har jag också blivit. Benen ser ut som om jag drabbats av böldpest och det kliar så att jag blir vansinnig.  Då behöver man distrahera sig med något. Alltså åkte syrran, dottern och jag iväg till Rinkaby idag för att köpa tyg. Dottern vann. Hon hade ordentligt gjort upp en plan och nedlade den ena tygrullen efter den andra. Syrran köpte trikåtyger på löpande band för att sy åt dotterdottern. Själv vandrade jag obeslutsamt runt och kom liksom inte loss. Märkligt. Inte kan jag väl ha varit hämmad av att jag har en hel den inköpt tyg hemma som jag inte sytt något av ännu?

- Skärp dig! fick jag strängt förmana mig själv, och sen lyckades även jag få med mig ett antal meter hemm, så nu är det på tiden att jag tillbringar lite tid vid symaskinen igen. Kan passa bra nu när regnet dragit in över Skåne. Då kan det vara bra att ha lite tyglängder att sätta saxen i.

För övrigt sitter jag här och är glad att jag inte är fotbollsspelare i Brasilien. De verkar inte ha det så lätt. De hade nog hellre sytt de med, i stället för att släppa in mål ideligen, ideligen.

Igår hade vi goda vänner på middag. Först spelade vi golf, sen åt vi hos oss på kvällen. Vi satt ute i sommarkvällen och åt och drack viner som vi köpt i Frankrike och i Italien. Jag tycker mig minnas att jag och väninnan kom överens om att vi nästa år ska såväl cykla Vättern runt som springa Lidingöloppet. Just då kändes det som en lysande idé. Idag är jag lite mer tveksam får jag erkänna.

Och nu är det dags att gå in på semestervecka 2. Hoppas den blir lika bra som den första!

Slottsliv

Iklädd min nya röda hatt så känns det väldigt naturligt att återvända till franskt slottsliv. Hade någon vänlig själ serverat ett glas champagne hade väl slottskänslorna sprutat ännu mer, men citronsaft går rätt bra det med.

Den här semestern var ju tänkt att inte vara så mycket fokuserad på vinproducenter, utan även slott, trädgårdar och mat. Ja i och för sig, mat är liksom alltid på agendan när vi reser.

Efter den strålande dagen på Villandry och Chenonceau ville maken åka till Chambord.

- Ållrejt! sa jag, medgörlig som jag är. Chambord är gammalt och det sägs att Leonardo da Vinci möjligen gjort den ursprungliga arkitekturen, så nog kunde jag tänka mig att åka dit. Fast jag får säga att av de slott vi besökte var det här det som lämnade mig mest kall. Okej, kanske inte direkt kall, för det var en rackarns varm dag, men liksom inte så imponerad.

Jodå, det var stort. Det var slottsaktigt. Arkitekturen var helt makalös. Men jag såg inga fina trädgårdar. Man tog rejält betalt för att låta besökarna uppsöka en toalett, eller, för den delen, att parkera. När vi köpte biljetter var personalen komplett ointresserad.

Men visst var det vackert! Vi såg en film som informerade om hur planläggningen var gjord, man skulle tydligen tänka sig att det var som en vindmölla, med ett central trapptorn med fyra torn, ett i varje hörn. Det var halvtrappor och gångar och runda rum och tårtformade rum och hit och dit. - Aha, sa maken och såg ut som han begrep hur det hela hängde ihop när han såg planskissen. - Just det, svarade jag (som inte begrep något alls). Trappan var i alla fall riktigt fräck, i liksom dubbla spår så man kunde gå både upp och ner utan att mötas. Låter det obegripligt? Det var det nästan också.

Igår såg jag en tidningslöpsedel som skrek ut att "Zlatans och Helenas hus har stårt tomt i 447 dagar" (över 400 i alla fall, jag kommer inte riktigt ihåg). Då tänkte jag på Frans I som byggde hela konkarongen och som besökte slottet åtta (8) gånger under sin livstid, och ingen gång mer än några veckor i stöten. Där kan man prata om att låta ett hus stå tomt! Frans I hade en salamander i sitt vapen, det tyckte jag var lite rart, måste jag säga.

Nej, som sagt, Chambord lämnade mig ganska kall. Men sen åkte vi till Chaumont, det slott som Catarina av Medici tvingade på Diane de Poitiers i utbyte mot Chenonceau. Här spottade det franska slottslivet upp sig betydligt! Det var ett riktigt gulligt Törnrosaslott och det fanns massor av trädgådar! Så ska en slipsten dras.

Dessutom pågick en trädgårdsutställning, på temat "De sju dödssynderna". Jag får väl erkänna att jag så småningom tröttnade på att läsa om människans uselhet och elände och hur vi utnyttjar jordens resurser (inte för att det inte är sant, men det var 24 utställningsträdgårdar och alla spann på temat "elände, elände, elände...". Men om man nöjde sig med att se dem som konstinstallationer så var det jättekul! Vissa vackra, andra mest... udda? Sötast av alla installationer var i alla fall hönsen. Om det nu är höns. Det stod förvisso "höns" på skylten (fast på franska såklart, fransmännen vet ju faktiskt inte att höns heter höns), men det såg mest ut som levande dammvippor.

Slottet i sig var också vackert, men roligast var nästan att komma upp i vindsvåningen som inte alls var renoverad. Det lämnade mycket spelrum för fantasin måste jag säga.

Jag var mycket nöjd med att vi avslutade dagen med denna pärla till slott - och det var faktiskt det sista slottet vi besökte (om man bortser från chateauet i Nantes och där var vi inte inne, så det gills liksom inte riktigt).

Idag har det inte varit slottsliv, men det har varit en mycket bra dag ändå! I förmiddags åkte syrran och jag på utflykt till Måryd med hundarna. Vi åkte tidigt, men det var redan riktigt varmt. Huliganen drog på sig simbyxorna och gjorde ett svanhopp rakt ut i Boijsens dammar; på äldre dagar har han blivit riktigt modig när det gäller det våta elementet. Sen skakade han sig omsorgsfullt så att resten av sällskapet också blev blöta. Zoya rös och gick och la sig i skuggan under bänken medan syrran och jag åt nybakt rulltårta och drack kaffe. Sedan har det faktiskt blivit mer bad, fast det var maken och jag som slängde oss i Öresund. Till vår stora förvåning var det inte ens kallt! Nu ska maken just gå in och göra köttfärspaj till mig. Det gör han rätt i.

Semesterlivet är inte dumt, måste jag säga.

Sommar

Det är sommar. Det är soligt (typ). Det är varmt. Det är första dagen på min semester och jag har med ett magplask landat i semester-mode.

Jag sitter på altanen och gör absolut ingenting mer än njuter av livet. Det mest ansträngande är när jag masar mig upp ur stolen för att maken ska fotografera min nya hatt. Jodå, jag har en ny hatt. En röd. Det kan hända att det är min fjärde röda hatt, men kan man ha för många röda hattar? Nej det kan man inte.

Jag ställde faktiskt just denna fråga till maken, mest retoriskt i och för sig, men i alla fall. Maken såg förvånad ut. "För många röda hattar? - nej inget är väl mer passande för en Halmianska från Lund än en röd hatt!" var hans utlåtande. (För de som inte vet är Halmia ett kanske inte världskänt och kanske heller inte världsbäst, men likväl utmärkt fotbollslag från Halmstad. Deras klubbfärger är just rött och vitt. Maken är Halmian sedan barnsben och tycker således att en rödklädd fru, det är liksom höjdpunkten av elegans).

Dagens lunch bestod av glass på Stortorget tillsammans med maken och syrran. Det känns lite lätt dekadant att helt strunta i grönsaker, tuggmotstånd, fiber, nyttigheter och sånt. Inte minsta lilla spenatblad. Morötterna lyste med sin frånvaro. Det var hembakade rån och glass med smak av finsk lagrits och vitchoklad-med-hallonrippel. Faktum är att jag saknade inte morötterna alls.

Igår inleddes helgen med att Dottern och Svärsonen var och åt grillad lax och drack egenimporterad vin från Vouvray på altanen. Bättre inledning på helgen kan inte tänkas! Vi fick se massor av härliga bilder från självaste bröllopsresan, och man blev varm om hjärtat av att se hur härligt de hade haft det.

Just nu ligger det en västgötaspets och sover på min fot. Han snarkar lite lätt och verkar också njuta av livet. Trots att han inte fått en ny hatt.

Hattmodellen heter Audrey, och jag förväntade mig att se ut som Audrey Hepburn ungefär, helt utan att ta med i beräkningen att jag vare sig har rådjursögon, mörkt hår, ser elegant ut eller väger ca 25 kg mindre. Men det bryr jag mig inte om, jag trivs fint i min hatt ändå. Jag gillar att man kan bära den lite hur som helst. Det är rätt. Man ska kunna gå utanför ramarna, även när det gäller hattar.

 Nu får jag snart ta mig i kragen och bli lite aktiv. Här kan man ju inte bara sitta och dröna bort tillvaron. Jag tror jag ska gå och plocka mig en ros. Sen ska så småningom mat lagas, det blir ankbröst, vilket har många fördelar. Det är gott. Det går snabbt. Och det blir egenodlad nypotatis till.

Livet i röd hatt är helt enkelt perfekt!