Roadtripp med maken, dag 1 - Riksettan!

Maken gick och grunnade. Jodå, visst tyckte han det var väldigt trevligt att fräsa runt i Frankrike och dricka vin, äta gott och titta på slott och andra gamla saker. Frun t'exempel. Men att ränna fram på Autobahn i 140 knyck, är det kultur det?

- Jag vill att själen ska hinna med! Jag vill åka fram i stil och värdighet, hinna se saker, känna en doft av 50-talet, sa maken. - Jag vill se milstolparna, få en känsla för avstånd och färdas med finess, fortsatte han.

Sen tänkte han. Och tänkte. Och sen laddade han ner ca 100 kartblad som var en salig blandning av KAK:s bilatlas från 1955 och häradsekonomisk karta (som dock var från något senare datum). Sen gav vi oss iväg. Har jag sagt att jag är en snäll och medgörlig fru?

Det finns fördelar att åka utan GPS. Bland annat är det ingen som på Autobahn när man sitter där och funderar på livet och meningen med det hela helt plötsligt ryter "gör en U-sväng!" Men om man INTE har en GPS, ja då måste man köra enligt kartbladen. Alla hundra. Från 50-talet. Låt mig här och nu konstatera att alla städer inte ser likadana ut, kartmässigt sett, som på 50-talet. Jönköping är en sån stad som osökt faller en in, till exempel.

Men nu kom vi för långt fram i handlingen, Jönköping kom  ju långt senare! Först hade vi en massa andra spännande platser att passera.

Fast låt oss börja från början! Av någon anledning (det  kan vara för att jag älskar maken varmt) gick jag med på en nostalgitripp längs Riksettan och sen kom liksom Riksfyran som en dessert.

Vi började med att jag läste kartan och maken körde. Det gick bra ända tills Åstorp. Åstorp är ingen stor kommun, men jag lyckades vimsa till det ändå. Då tog maken över kartan och jag tog över ratten.  Vi puttrade fram längs Riksettan och hade det väldigt trevligt. Rätt vad det var ramlade vi över första sevärdheten! Det kan nog så vara att alla inte tycker det är jättehäftigt att se en minnessten från slaget vid Fantehåla 1510 när Tyge Krabbe "fick död på hannem", dvs Aage Hansen, men då vet de inte vad de går miste om.

Sen skulle vi till Markaryd, där man minsann har originalstenläggningen kvar, komplett med mittsträng av basalt. Med fara för eget liv rände jag ut i gatan och förevigade stenläggningen för att göra maken nöjd och glad. Sen skulle vi gå på 50-talskafé, för maken inser att vägen till makans (=jag) hjärta går genom en kanelbulle. Eller kardemummabulle, jag är inte så kinkig. Det skulle finnas ett fint 50-talskafé mitt emot Stadshotellet.  Eller om det var "Stora Hotellet" Markaryd är nog ingen stad?

"Semesterstängt" stod det. Inte minsta lilla kanelbulle. Jag blängde dystert på skylten, men inte hjälpte det. Så då åkte vi till Ljungby, här slog vi klackarna i taket minsann! I Ljungby hittade vi inget direkt 50-talskafé, men vi åt lite lunch i närheten av kyrkan. Själv skulle jag ha en panini med lite sallad - jag hade ju nyss ätit sallad i Frankrike och visste vad det kunde innebära. I Ljungby innebar det 1 (ett) salladsblad av minimal modell och en liten bit apelsin. Nåja, någorlunda stärka styrde vi vår kos vidare.

Mot Axhult!! Det kan vara så att inte alla förstår storheten med Axhult, men det är så att där finns en speceriaffär som är som på 50-talet. När den är öppen alltså. Den var inte det. Den var stängd, för att inte säga mycket stängd. När vi hade blängt på den stängda dörren ett tag tittade vi på Lagan i stället, för den porlade fram hur öppet som allra helst. Vi tog också en stämningsbild på maken och bilen, titta bara!

Det var inte slut på sevärdheter, tro inte det! Ånej, nu skulle vi titta på ett gammalt motell. (Ja, jag håller med, det är inte allas uppfattning om att släppa loss på sin semester, men nu är inte maken som de flesta andra). "Rattugglan" hade det hetat, men var nu omdöpt till "Kattugglan". Själv tycker jag det skulle heta "Ruggugglan" för det var som hämtat ur en Hitchcock-film av hemskaste slag. Jag tittade dock på skylten och rös i mitt innersta.

Men sen spottade det upp sig med sevärdheterna! Vi körde förbi Dörarps kyrka och den stod inte på makens lista men jag bestämde raskt att dit skulle vi. Så då gjorde vi det, för det var ju jag som höll i ratten. Det var en söt kyrka och den utplånade minnesbilden av Ruggugglan.

Strax därefter stötte vi på en minnessten över basisten (?) i hårdrockbandet Metallica som hade oturen att omkomma mitt i Småland 1986. Han är inte glömd, många kommer och lämnar små minnesmärken; plektrum, små nallar, cigaretter och ölburkar. Jag hoppas att Clifford Lee Burton ser det i sin himmel och känner sig lite nöjd.

Vidare, vidare, mot nya äventyr! Värnamo till exempel. En spännande ort! Vi gick och tittade i Apladalen, på hembygdsmuseet till exempel. Och vad hittade jag väl där? Symaskiner minsann! Inga Janome direkt, men liksom blommigare. Vi fikade även i Apladalens park, men det var inget att hänga i julgran så det kan vi förbigå med tystnad.

Däremot gick vi på Bruno Mattson-museet och det var väldigt kul! En märklig man, uppenbarligen, som ritade bekväma stolar och hus med mycket fönster. Däremot var han inget för kök, i sin sommarstuga hade han en kokplatta på en liten rullbänk, det var allt. Minimalistisk matlagning kan man nog kalla det. Men stolar och bokhyllor, det kunde han rita! Roligast av allt var nog ändå kontoret. Funktionellt, vackert och märkligt på samma gång. Maken passade på att lägga sig i direktörsstolen och ringa ett samtal, när han ändå höll på.  Det var långt från internets och mobiltelefonernas tid, och det var nog så bra, tror jag. Sen tittade vi på hans utomhussäng också, jo för han var litet frisksportare Bruno. Den ville dock inte maken prova på, trots att det kunnat bli en fin bild för bloggen.

Det var ändå inte slut med sevärdheterna i Värnamo, nej minsann. Det finns en Scandichotell som är som stiget ur 60-talet. Komplett med Bruno Mattsson-möbler och allt. Vi gick in och tittade på trappan. Sen ville maken gå ut igen, lite fegt sådär. - Ska vi inte fråga om vi får fotografera, frågade jag då, men det ville maken inte. Men nu är jag som jag är, så jag knatade väl fram till receptionen, log mitt vackraste leende och förklarade att vi var på nostalgiresa och gärna ville fotografera deras trappa, men att maken tyckte detta var lite pinsamt. - Fotografera på ni! utropade de vänliga damerna, och sen fick vi gå hela vägen upp och titta på trappan och möblerna och matsalen. Vad skulle maken göra utan sin gåpåpiga fru undrar man?

Sen hann vi inte med så mycket mer. Jo en liten bensinmack.

Jag körde och körde. I den brusande trafiken. Rätt vad det var, en gång i halvtimmen eller så, mötte vi en bil. Herregud, vad man kan känna sig ensam i Småland! Jag skänkte en tanke på när vi körde runt Paris, då var det något fler bilar. det var det.

Så småningom kom vi fram till stället där vi skulle sova, nämligen Gyllene Uttern. Jo för det ville maken. Själv trodde jag att detta var ett sunkigt och före-detta-ställe, men ack så fel jag hade! Vi hade en strålande utsikt över Vättern, och vi åt en mycket god middag i matsalen sen på kvällen och såg solen gå ner över Visingsö. Vi åt och vi åt, och så drack vi lite vin. Sen gick vi ut på den stora terassen i sommarkvällen och drack kaffe och kände att livet på Riksettan, det är ändå ganska gott! Och då hade vi ändå flera dagar kvar med superintressanta sevärdheter....

(edit: Maken hälsar att de häradsekonomiska kartorna inte var yngre, utan äldre. "Du sa ju något om nyare kartor" sa jag förvånat då. "50-talet ÄR nytt" svarade maken som lever i sin egen tideräkning. I vilket fall så förklarar detta ännu mer varför det var något svårt att lotsa sig igenom diverse städer som uppenbarligen inte har något sinne för sin historia utan har ändrat sin geografi. Kartografiska vandaler!)