Inte direkt Kajsa Kavat, men...

Jag har ju vid ett antal tillfällen uttryckt mig tämligen förklenande om Kajsa Kavat, detta överpräktiga barn med sin julstädningsmani. Ingen som känner mig kan påstå att jag direkt drabbats av den bacillen, men visst, det gnager ju lite, det här att man borde ju kanske ändå putsa lite mer på fönsterna och skura golvlisterna?

Men så icke nu, nu är mitt samvete skinande blankt och rent. Jag har städat. Skåda vilken ordning i garnskåpet! Allt är sorterat och avtorkat och cederträkulorna är nypreparerade med cederträolja.

Nu är ju inte detta allt mitt garn, man ska ju inte ha alla ägg i en korg och allt vad det heter. Tänk om en slem garntjuv nästlar sig in och gör en raid i mitt garnskåp - då har jag ändå en eller annan härva kvar. Man måste vara listig och förutseende så man inte står där alldeles garnlös en vacker dag.

Förutom detta julstädnit har jag också trillat köttbullar. Dock inte för att det är jul, utan för att Grynet och Pyret snart susar inom dörren för lite pyjamasparty och då blir det köttbullar till kvällsmat.

Dessa får dock inte komma med på bild, för tja, köttbullar, de ser ju ut som köttbullar. Inte så värst upphetsande. Men ett nystädat garnskåp, det är något att gapa förundrat inför. Så jag är inte knusslig, det får bli en bild till.

Vad sa du nu då, Kajsa? Vavava?!

Liten, men naggande god

Granen alltså. Inte den största vi haft, men en himla praktiskt modischang får jag säga. Utan att darra på manschetten kunde jag själv sätta stjärnan i toppen. Maken behövde inte kallas in. Jag behövde inte balansera på pallar för att nå. Nix, jag bara sträckte ut handen och planterade stjärnan. För en gångs skull kände jag mig lång och ståtlig. En chimär, jag begriper väl det jag med - men icke desto mindre en angenäm känsla.

Idag var alltså granhandlardagen. Helt enligt traditionen knallade vi ner till domkyrkan och införskaffade en gran och helt enligt traditionen snöade det inte. Det var nog det snabbaste granköp vi gjort, vi gick in bland granarna, fick omedelbart syn på Granen  och utropade som matadorerna i Ferdinand att "den ska vi ha!". Minus tjur och tjurfäktning då.

Maken var också nöjd. Han kunde bara stoppa barrväxten under armen och promenixa hem. Förevigad av en japansk turist som nu har en bild på maken och vår gran som en liten souvenir från Lund.

Något annat som också är litet men naggande gott är Grynet och Pyret. Igår stormade de in genom dörren med sin  mamma och pappa i sällskap, jo för nu var det dags för julpyssel! Jag hade förberett genom att på blingigaste sätt pynta pysselrummet och sen fundera ut vad vi skulle pynta ihop för något. Nu är ju flickorna inte sådana som tänker fyrkantigt och innanför uppgjorda ramar så innan man hann blinka så hade vi pärlor och glanspapper och lim och svampar och diverse julrelaterat typ överallt. Fritt skapande i sin prydno!

 Vi drack te och åt saffransbullar och åt skumtomtar tills vi nästan fick ont i magen. Men dessemellan hann vi till exempel göra julkransar. Som raskt uppgraderades till halsband - man måste som sagt kunna tänka utanför ramen. Det kan Grynet.

Sen åt vi moussaka och drack vin och pratade och sen skulle vissa gå och lägga sig. Det tyckte Grynet och Pyret var fånigt, och de gjorde processen kort med sånt trams utan dansade runt i pyjamsar och vi skrattade ännu mer och kände att det där med julförberedelser, det är inte så dumt ändå.

Småningom åkte de hem och vi lockade fram Loppan som somnat bakom soffan så hon och husse fick ta en promenad medan matte röjde undan innan vi alla somnade. Själv trodde jag att jag tittade på en julfilm och maken trodde att han tittade på något helt annat, men den osminkade sanningen är att vi båda snarkade fridfullt i var sin fåtölj.

Och nu, nu är det åter dags för kvällspromenad innan den här helgen har gjort sitt. En bra helg, på alla sätt och vis. Och Loppan är mycket nöjd, för nu har hon fått en vattenskål till, med smaksatt vatten. Eau de gran.

När ödet vill säga en något

Imorse hände något märkligt. Det finns vissa saker som är ristade i sten, sånt som man kan lita på att det är så det är. Typ att det regnar på midsommarafton. Att Småland är fullt av myggor. Att det alltid är de där chokladpralinerna med likör i som ligger kvar och skramlar i asken när alla de goda bitarna är uppätna.

Och att jag alltid vaknar före maken. Alltid. Det har hänt någon enstaka gång nu när jag är en lättsinnig pensionär att han gått upp före mig, men då är det bara för att jag läst tidningen i sängen och måste klura ut dagens sudoku innan jag svingar de lurviga över sängkanten.

Imorse sov jag dock gott när maken sisådär en halvtimme efter det att hans klockradio börjat tuta nyheter i örat på honom knallade upp. När han insåg att hans hulda maka (= moi) fortfarande låg där och trynade studsade han högt och såg ut som om han trodde att det var en alien som tagit över hustruns skepnad. Om han bara skrapade lite på mig så skulle det titta ut grönt ödleskinn. Jojo, vi är så gamla att vi såg tv-serien "V" någon gång där på forntiden.

Fast nix, det var ingen ödla som låg där, det var undertecknad som var ovanlígt trögstartad imorse. Och jag borde nog ha fattat att ödet ville säga mig något, det var ju som att det gastade "bli kvar i sängen idag människa!" i örat på mig. Men lyssnade jag på det? Trodde jag inte att jag själv visste bättre? Såklart, det gör jag ju för det mesta. Tycker jag alltså.

Det var lite rossel i luftrören, lite bomull i huvudet och sånt, men det hindrar väl inte en viking? Loppan skulle ju ut, så så småningom kom även jag ur sängen och vi traskade runt och kollade att granförsäljningen vid domkyrkan är igång - nu är det ju dags att fixa gran!

Sen blev det te och stickning, jag stickar julklappar så det kan ju inte få finnas med på bild, top secret är vad det är. Då tog garnet slut. Det skulle räcka enligt beskrivningen, men det gjorde det inte. Flera centimeter kvar och liten, liten tåt - det går ju inte. När jag begrundat tåten en lång stund kom jag på lösningen; ett besök i den lokala garnaffären! Genialt, jag vet. Och jag kan ju inte påstå att det direkt är motbjudande att kliva in i en garnaffär så det kändes helt ok.

Sen tog vi det lugnt ett tag, Loppan och jag. Stickade vidare nu när det fanns metervis med garn att ta till. Så småningom greps jag ändå av en lust att klämma till med lite fler hyacinter och julblommor.
- Heureka! Jag har det! utropade och och greppade Loppan för att åka och handla lite fler blommor och samtidigt gå en sväng med Loppan på S:t Hans backar när vi nu ändå skulle ut. Loppan behövde motioneras och jag kände mig ännu mer genial när jag på detta vis kombinerade nytta med nöje. Eller nöje med nöje, eftersom jag ju faktiskt gillar att traska runt med hund.

Väl uppe på backarna släppte jag lös Loppan så hon fick rasta sig lite. - Vi går upp på backen! sa jag till Loppan som raskt galopperade uppför. Jag galopperade inte utan traskade efter i mer makligt tempo. Backar, de går liksom på snedden, uppför sådär. Eller nerför, beroende på var man befinner sig. Platta är de inte, för då vore det ju inte backar, det säger sig själv. När det är lite lagom brant och det har regnat, ja då blir det lerigt. "Lite halt här" hann jag tänka innan jag låg där som en överdimensionerad skalbagge. Loppan tittade förvånat på mig från backkrönet och såg ut att undra vad jag gjorde där, med visst fog får jag säga.

Jag förstår inte varför man känner sig så dum när man ramlar, precis som om man gjort något skamligt? Man studsar upp och tänker "måtte ingen ha sett mig" och det tror jag inte att någon gjorde heller. Då. Men när man är liksom insmetad i lera från topp till tå, som en gigantisk lerinpackning, ja då märks det. Först tänkte jag att "äsch, jag åker och köper blommor ändå, det är väl ingen som märker att jag är lite lerig" ända tills jag insåg att leran satt i stora sjok som ramlade av med jämna mellanrum.

Det är då det är tur man har hund, så det finns filtar i bilen som man kan sitta på så man inte lerar ner allting. Sen hade vi en liten promenad från garaget till lägenheten och folk gapade förundrat när vi promenerade fram och försökte låtsas som ingenting, fast vi droppade lera i ett lite fint spår efter oss.

Men nu är jag duschad och torr och kläderna är tvättade och jag har lugnat mina franska nerver med en saffransknut och lite te - himla tur att jag bakade igår!

Resten av dagen tänker jag ta det lugnt. Vill ödet att jag ska göra det, ja då är det nog bäst ändå.

Det blir ingen bild på dagens kalamitet heller. Vissa saker behöver man inte bevara för eftervärlden.

Nej det får bli en liten bild på Loppan. Det kan man inte få för många av.

Regntunga skyar

Jag ska be att få protestera, på det bestämdaste.  Och jag kan vara rätt bestämd när jag sätter den sidan till. Mild som en ganska bestämd västanfläkt, det är jag det. Regn å regn å regn - ska det vara julväder det? Jag minns en vinter för ett antal år sedan när jag klagade över att det snöade för mycket redan före jul och då var jag visst inte heller nöjd. Alltså, är det för mycket begärt med lite kyla, lite frost och kanske en aning snö? Ingen lera. Inget plask. Inget murr.

Det händer ibland, det gör det. Häromdagen, då var det precis så och då kände man hur man blinkade lite förvånat och kisade mot solen, men herregud vad livsandarna dansade jenka! Man rände runt hagar och skogsvägar med hundkompisar och pratade och klättrade mer eller mindre graciöst över diverse stättor (oftast mindre graciöst) medan man njöt av livet. Det är ju så det ska vara! Man var som mors lille Olle, rosor på kinden och solsken i blick. Inga blåbär och ingen björn, men lite spår av vildsvin.

Men varade detta saliga tillstånd? Näe, nästa dag vaknade man till samma plask och murrighet och både Loppan och jag var täckta med lera när vi kom hem efter att ha traskat i en annan skog med en andra hundvänner. Nu tycker jag ju alltid att Loppan är söt - men kanske ännu sötare när hon inte ser ut som en dränkt golvmopp.

Jag gör vad jag kan för att liksom sätta sprätt på vinterkänslan; jag spelar julmusik och sjunger gladeligen med fast Loppan ser ut att tycka att det kunde jag kanske låta bli, jag knypplar spetsar med silvertråd för att liksom få till det där juleglittret, jag går loss i pysselrummet med ljusslingor och tomtar och julbonader för att skapa en liten juloas eftersom vi skulle julpyssla med Grynet och Pyret idag. Nu satte dock elaka julbaciller P för dessa planer, förmodligen frodas de och förökar sig som kaniner i det här milda blaskvädret.

Då finns bara en sak att ta till för att ändå hålla modet uppe. Nej, jag pratar inte om att ta till flaskan och inte ens att äta choklad i mängder (fast det är ingen dum idé nu när jag tänker på det), nej då får man ta till det tunga artilleriet. Baka saffransknutar. Det lenar lite, det gör det.

Vanans makt

Det finns ju vanor och vanor. Bra vanor, som att dricka äppleglögg på 2:a advent. Okej, det behöver inte vara just äpple, men det var var som fanns hemma och den var god. Sen finns det mindre bra vanor, men de tycker jag vi kan lämna därhän, såhär i juletider, när man ska tindra med ögonen och vara julsnäll och sådär.

Sen finns det andra vanor som man kanske inte ens tänker på. Vilken sida av sängen man sover på, till exempel. Själv sover jag på högersidan. Ja om man står vid fotändan och titta på sängen. Ser man ur liggande synvinkel, ja då är det ju vänstersidan. Men hursom, det är den sidan som är min, så att säga. Utom i natt. Inatt sov jag på vänstersidan. (eller höger, men det där behöver vi väl inte dra en gång till?). Vofför detta då, kan man ju undra. Men det har varit några riktiga skitdagar på sistone, med värk och elände och då är det svårt att sova. Därför erbjöd mig maken som är en omtänksam figur att jag kunde ju prova hans säng. Vi har nämligen olika mjukhetsgrad i sängarna.

Det kändes j-vligt skumt att gå och lägga sig på fel sida och hunden blev lätt förvirrad. Skulle hennes bädd inte vara bredvid mattes? Skulle hon sova bredvid en lätt snarkande husse? Men alla somnade, så även husse som suttit uppe sent och  tittat på när Manchester United spöade Manchester City. Alla sov tämligen gott får jag säga, men sen blev det morgon och då stötte vi på patrull. Husse är van vid att få frukost på sängen på helgerna (så kan jag äta i lugn och ro för mig själv, win-win), men att ha frukostbrickan på fel sida?! Vojne, vojne, detta blev alltför omstörtande. - Man kan inte ha tekoppen på fel sida! utropade husse och rullade över på rätt sida. Hans rätta sida.

Och sen blev det en regnig adventssöndag som gått i Vinterstudions och stickningens tecken. Loppan parkerade sig i mitt knä. "Så att man vet var man har henne nu när hon rantar runt så dant" såg hon ut att tänka.

När vi inte har stickat och tittat på skidor har vi adventsfikat. Jag har bakat katalaner för första gången och de blev juligt röda och ganska goda, om jag får säga det själv. Loppan fick inget, det tyckte hon var snålt lät hon meddela.

Men nu ska jag bjuda på ett tips om det finns fler än jag som har svårt att sova. Jag har en kompis som hållit på med yoga och hon informerade mig om att om man har svårt att sova, ja då ska man täppa till höger näsborre  och andas med vänster. I 11 minuter. Och det kan jag säga att det är inte det lättaste, man vill ju inte sätta en timer så att man vaknar precis när man knoppat in menar jag. Så man får försöka approximera sitt andande och räkna andetag och det kan vara att det var det som gjorde att det blev så enformigt att man somnade. Men somnade gjorde jag.

Sedermera har jag läst på nätet att man behöver inte göra det i 11 minuter i sträck, och det låter ju enklare. Men funkar det undrar man då? Kanske bäst att hålla sig till de där elva minutrarna trots allt.

Fast just nu blir det till att andas med bägge näsborrarna, för nu ska middagen fixas och då kan man ju inte stå där och sova vid spisen.

Vinterkänslor

Vi vaknade imorse, kanske inte direkt till ett Winter Wonderland, men till en härlig, krispig och kall morgon. Till och med tomtarna hade lite frost i luvan! Åh, man känner hur livsandarna börjar dansa jenka och man känner hur nertryckt man blir av allt det där gråmulet fuktiga som vi serverats i överdos de senaste månaderna.

Men ibland gör det inget. Ibland är man bjuden på adventslunch och dito -fika hos sonen och svärdottern och då spritter det minsann också i livsandarna. Det var tomtigt och juligt och när vi hade ätit lunch så var det dags för lite pyssel! Jo för Grynet och Pyret med vidhängande föräldrar var också där och då ville vi inviga dem i konsten att göra en smällkaramell. Det var silkespapper i rosa toner! Det var glitter i rosa toner! Det var lim! Det var juliga klistermärken! Vi hade lite dimmiga, för att inte säga dammiga, minnen av hur man gjorde en smällkaramell så det tog en stund att komma igång och det var inget man tog direkt lättvindigt på, här gällde det att hålla tungan rätt i mun!

Grynet hade krona på sig, är det adventskalas så är det, och då ska man vara fin. Dottern vek en mycket prydlig smällkaramell med mycket krus i ändarna. Dessa prydliga gener har hon inte fått av sin ömma moder, som med schvung och hast snörpte ihop en synnerligen ojämn och vildvuxen smällkaramell. Alltså finns det inga bilder på slutresultatet där man kan jämföra de färdiga kreationerna, jag är väl inte dum heller? Men Grynet klistrade tomtar och rosa glitter på mormors karamell, så den blev rätt fin ändå till slut. Inte lika fin som dotterns, men ändå. När vi var färdiga hade vi glitter överallt, till och med Loppan var rosapudrad och skimrade vackert i stearinljusens sken.

Det kan hända att morfar inte vek så mycket smällkaramell, han tog sig emellanåt en liten rökpaus på uteplatsen. Sånt går dock inte obemärkt förbi, både Loppan och Pyret hade full koll på var han var någonstans.

Det tar på krafterna att julpyssla så sen var alla lite trötta och det var dags att åka hem till Lund igen och tända det första adventsljuset där också.

Det var en mycket fin och rosaglittrig första advent!

Ifrågasatt

Idag är det första advent, och det kan man inte ifrågasätta, det står i almanackan och dessutom är jag så himla pepp på att dra igång julförberedelser så det känns minsann alldeles lagom. Igår bakade jag saffransbullar, bara en sån sak! Också var maken och jag hemma hos syrran och åt middag och det tindrade av ljusslingor och amaryllisar så det var en ren fröjd åt det! Vi hade synnerligen trevligt och mätta och belåtna tog vi bussen hem vid 10-tiden. Det är inte vi som ger begreppet "nattrumlare" ett ansikte.

Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om, utan fredagens jazzklubb. Jag borde ha fattat en viss misstanke när det stod att kvällens artist(er) ägnade sig åt något som benämndes cool jazz. Jag gillar ju tradjazz med kläm i, sånt som man blir orimligt glad och uppspelt av. Lite lagom cool, laidback, långsam plingeliplong, tryfferat av trumsolon och pianosolon och alla andra solon - det är inte min tekopp direkt. Behagligt och inte oangenämt måhända, men blev jag uppspelt och fick svårt att sitta stilla? Nä.

På min ena sida hade jag maken som var av likartad uppfattning. På min andra sida hade jag en synnerligen senior gentleman som vid ett tillfälle vände sig mot mig och undrade vad jag tyckte? Jag svarade väldigt artigt men sannfärdigt att ja, jo, förallandelar, men för min del var det här lite för svalt och tamt.

Gentlemannen tittade på mig och jag såg att jag fallit i hans aktning. Han tänkte till och sen undrade han - är du en sån där som gillar... äähh, vad heter det nu igen.... jo heavy metal?

Nu tycker jag ju att det finns en hel del mellansteg mellan cool jazz och heavy metal (och i ärlighetens namn, blir man upprymd av tungmetall, jag bara frågar?!)  så jag skakade nekande på huvudet, men jag insåg att det var kört. Jag var dömd som en sån där okulturell heavy metal:are.

Maken (med sina märkliga musikaliska preferenser) föreslog att jag skulle svarat att jag gillar Ulf Peder Olrog och det hade förmodligen, med tanke på ålderskategorin, fallit i god jord. Men jag är ju en tämligen sanningsfärdig person så den utvägen var stängd. Om jag nu ens kommit på den i tid.

Låt oss nu hoppas på att det inte blir experimentell jazz nästa gång.