Underbart är kort (och ett litet klarläggande)

Nu är det den tiden. Den som är ljuvligast av alla på året, hur mycket höstälskare man än är. Och det är man ju. Äppelblommens tid. Det finns inget som är så hjärtskärande vackert, hur många ljuva rosor och pampiga pioner man än viftar med. Inget ont om dem, absolut inte - men slår de äppelblommen i skirhet? Ljuvlighet? Tveksamt.

Trädgården börjar onekligen prunka nu. Tulpanerna är nästan på väg att blomma över, vår lilla gnome drunknar nästan i ormöga, pionerna börjar sticka upp, rabarbern har jag redan skördat av. Underbart är rätta ordet. Jag är så glad för vår lilla trädgård, är man van vid att rota runt i myllan hade det varit svårt att vara helt utan (helt utan kirskål hade jag dock kunnat tänka mig att vara). Men den är lagom stor när man börjar bli lite stel och orörlig och inte med ett jubelrop kastar sig ner på knä och rycker ogräs så att det yr om öronen på en.  Den förser oss med en plats att njuta av sol och grönska, att dricka kaffe och äta kanelbullar, att belåtet skåda ut över sitt eget minimala lilla kungarik, och - viktigast av allt - den har ett litet äppelträd.

Vi har redan haft några varma dagar där man kunnat sitta utomhus och fika och sticka och titta upp mot himlen genom äppelträdets grenar där det började knoppas för fullt. Detta var häromdagen när knopparna precis började slå ut och var sådär vitrosaljuva. De såg inte ut att ha läst Karin Boye, det där med att visst gör det ont när knoppar brister, nej de såg ut att ha det alldeles förträffligt i vårsolen trots att det inte hade någon stickning att roa sig med.

Idag, ja idag ser det redan ut så här. Trädet är alldeles vitblommigt och kronbladen börjar så smått snöa ner på gräsmattan. Så visst är underbart kort, men trots allt underbart och det är ju bra så. 

Maken och jag bokade in oss på en coronasäker tur på Moderna museet i Malmö idag för att titta på modernismuställningen. Lite roligt att kalla det "modernism" när de flesta verken närmade sig 100-årsstrecket. Mycket fint där också, människor med blåa ansikten till exempel. Eller avskalade kvinnoporträtt av Tora Vega Holmström. Lite Sigrid Hjertén, en eller annan Grünewald på det. Men gick det upp mot äppleblom? Tja, det tål att tänka på.

Ja, också var det det där med klarläggande. I förra avsnittet skrev jag något om att slå klackarna i taket på Sacre Coeur. Dottern, som är en ordentligt ung dam som tycker att nu ska väl ändå rätt vara rätt, sms:ade och undrade om inte Sacre Coeur är en kyrka. Och visst har hon alldeles rätt i det, och det kan vara så att jag egentligen trodde att jag åsyftade en sketch med Hasse-å-Tage, men den verkar jag mest ha fabulerat ihop för mig själv. Typiskt fake news med andra ord. Men å andra sidan, som jag prompt påtalade för henne, så är det ju maken som var inblandad, och då är det inte så konstigt att man valsar runt i en kyrka eller två. För att inte säga många. "Det är sant - det är definitivt där pappa slår klackarna i taket!" svarade dottern då. Så det blev ju rätt ändå, fast det var fel.

När det spritter lite om ens sociala liv

 Det här sista året har ju varit lite magert när det gäller festivitas - inte för att vi direkt har slagit klackarna i taket på Sacre Coeur sådär regelmässigt i vanliga fall, eller brukat badat i champagne insvepta i svandun, men lite fler gäster har det ju ändå kommit innanför dörren. Nu är vi ju vaccinerade och då var det så bra att Grynets och Pyrets föräldrar undrade om flickorna möjligen.... - say no more! sa vi och planerade genast lördagsmenyn. Som av en slump visade sig bli köttfärssås och pasta, så kan det gå.

- Vi ska sova över, mormor! sa Pyret när de klev innanför dörren. - Hela natten! Hon var mycket pepp på det, precis som storasyster Grynet. En som också var pepp (ja förutom mormor och morfar då) , det var Loppan som bums utkrävde magkli. När jag tänker efter så var faktiskt alla oerhört pepp på att få/vara övernattningsgäster!

Först gick vi och köpte lördagsgodis - är det lördag, så är det, och då passar det ju bra. Grynet blev mycket förbluffad över att man fick äta godiset före maten, för det får man inte hemma. Men då gäller det efter lunch, och nu var det ju eftermiddag och mormor tänkte att om  man äter godis efter middagen, ja då kommer det att bli två sockerspeedade flickor som har svårt att somna. Därför tänkte mormor vara lite listig och lägga sockerintaget tidigare. Inte för att någon direkt somnade supertidigt för det... men det hör också till när man är hos mormor och morfar.

En stund i pysselrummet hann  vi såklart med! Det hör ju till. Vi tejpade och ritade och sjöng och hade det utmärkt bra.

Sen gick vi upp och lagade mat, ovannämnda köttfärssås och pasta. Först skulle Pyret inte äta bestämde hon och parkerade sig på golvet, för att sedan äta pasta så att det nästa sprutade ur öronen på henne. Sen smällde hon lite med morfars hängslen, det hör liksom också till.

- Är det dags att gå och lägga sig nu? undrade Grynet sedan. - Hemma går vi och lägger oss klockan halv åtta.

- Då är det redan för sent för det för klockan har redan varit halv åtta, sa mormor lättsinnigt, - så det är väl lika bra ni stannar uppe ett tag till. 

Tänk, man är mycket mer lättsinnig som mormor än som mamma. Det är ett litet privilegium man har. Så småningom var det ändå dags för pyjamas och tandborstning och läsa om Bamse och Mamma Mu. Grynet sover inne i mormors stickrum, och Pyret sover inne hos mormor och morfar. Pyret lyssnade när mormor läste om Mamma Mu, men tyckte sedan att det var grymt onödigt att sova. Det tyckte inte mormor, som började känna sig lite småsömnig själv, så vi lade oss och Pyret sjöng om morfars lilla tåg som sa cho-cho-cho flera gånger i rad ända tills hon somnade mitt i ett cho-cho. Sen somnade mormor också och så sov vi gott hela natten allihop ända tills Pyret vaknade kvart i sju och undrade om det var morgon? Inte än, svarade mormor sömnigt då och då somnade det kloka barnet raskt om och sov ett tag till.

Sen, ja sen var det frukost och så hann vi med en stund till i pysselrummet innan mamma kom och hämtade sina flickor igen.

Åh, det är härligt med gäster!

Plötsligt händer det

 Eller ja, kanske inte så plötsligt och förresten så kan man väl knappast säga att det händer just nu - men jag tycker ändå att det kan vara dags att blogga lite badrum. För i princip är det färdigt och vi kan både bli rena om kropp och knopp och tänder och allt som ska till, men visst är det så att någon låda ska justeras och någon silikonlist ska upp... nu känner jag ändå att ska jag vänta på det så tar tålamodet definitivt slut.

Redan när vi flyttade in i lägenheten tänkte vi att badrummet skulle nog göras om så småningom. Inte för att det direkt var fult, men inte så praktiskt för oss, och framför allt lite trångt med den där tvättmaskinen som bara stod där och tog plats. Så kom köksrenoveringen emellan, och sen måste man ju fundera lite och planera och grubbla över gamla vattenrör och det ena med det andra.

Sen blev det ju lite covid-förseningar och sådär - men en vecka in i mars drog hantverkarna in och vi gav oss iväg för att hemsöka barn och barnbarn, vilket ju var en avgjort bonus! Plus att vi slapp höra oväsendet från när golv bilades bort och väggar revs ner...

Emellanåt kom vi ju hem för att se hur det framskred.  Eller framskred och framskred - det kändes lite lätt nervöst när man kikade in det som mest framstod som en mycket liten garderob i en rivningskåk. Skulle det verkligen få plats med ett helt nytt badrum här?! Och skulle det ens gå att bygga upp något som inte kändes som ett bombhål?

Det luktade fuktig puts och var murrigt och mörkt och inte direkt så att man kände hur trivsamt det skulle bli. Men sen började det ändå kännas som att det ändå gick framåt. Golvet kom på plats och kakel och ett lite hopp började väckas. 

Tre till fyra veckor skulle det ta, sa man. Nu vet man ju hur det är, man får alltid ha en säkerhetsmarginal, men lite längre tid tog det ändå. Och när det gått nästan fem veckor så kände vi ändå att nu var det dags att flytta hem. Man vill ju inte helt nöta ner sitt goodwill-kapital hos barnen och lite längtade man väl ändå efter sitt garnskåp och sina böcker. Så när toastol och dusch (i princip) var på plats flyttade Loppan och vi hem igen. 

Och sakta men säkert kom sakerna på plats - lådor och skåp och spegel och lampor och allt som ska till. Vi är väldigt nöjda, duschen känns som att man står i ett milt sommarregn, det finns massor av plats i lådor och skåp, toastolen är hög och bekväm vilket man ser som en bonus när ens knän inte är av det spänstigare slaget längre. Nya duschhanddukar av absolut fluffigaste slag är på plats. Golvvärmen är på, det fick man vänta med ett tag, men nu är det ljummet om fossingarna när man kliver in.

Så det blev bra, det där - dock känner jag att nu får det vara färdigrenoverat med större projekt. Nu vill jag bara bo här och leka med Loppan, sällskapa med maken, klappa på mina garner och njuta av livet i största allmänhet. Alldeles ren och fräsch nu när vi har ett så fint badrum.

Tårtdags!

 Fyller man år, ja då vill man ha kalas! Loppan har fyllt 5 och det är klart hon ville bli uppvaktad. Alltså bjöds familjen in, och vi förstod att Grynet och Pyret var väldigt pepp på att gå på kalas. Så till den milda grad att Grynet klivit upp kl 06 och begärt hjälp med strumpbyxorna för nu, nu var det dags att greppa presenten och gå på kalas! Lite tidigt tyckte hennes mamma och pappa, så vi sammanstrålade allihop vid lunch i stället. Mormor hade storstilade planer på att ta många foton nu när vi äntligen skulle vara samlade allihop, men så går det som det går. 

Det blir lätt kaos när Loppan fräser runt som en speedad dammvippa, samtidigt som hon massakrerar de presenter som kom; en neonfärgad...ähh...lamm? ko? nånting? som sonen och svärdottern kom med och som hade ett härligt prassel-å-pip. - Vi trodde inte den pep, sa sonen och svärdottern urskuldande när Loppan njutningsfullt högg gaddarna i pipet, - vi hittade inget pip, bara prassel när vi klämde på den i affären. 

Det må vara som det vill med den saken, men pep gjorde skapelsen. Ett tag, tills pipet gick hädan. Dessutom fick Loppan en glittrig pingvin också, så hon var synnerligen nöjd med utdelningen av presenter!

Sen så var det ju dags att äta och mat skulle läggas upp och sättas fram och folk rantade hit och dit och vi åt och drack och pratade och skrattade och matade Loppan med småbitar (det var ju ändå hennes kalas) så blev det några bilder tagna? Inte så många kanske och kanske inte av yppersta kvalitet - men det som är viktigast, det är ju ändå att umgås. Man är inte så bortskämd med att ha hela familjen samlad så här under pandemitider, så det var jätteroligt!

Tårta ska man såklart ha när det är födelsedagskalas och jag fick hjälp med dekorationerna med hallon och att sätta i tårtljus. Både Grynet och Pyret kontrollerade noggrant att det blev rätt antal. Inte mindre än fem! Tänk att hon blivit så stor, Loppan! Som tur var fick hon  hjälp med att blåsa ut ljusen också, skulle Loppan gjort det hade det nog inte blivit så mycket tårta kvar tror jag. 

Sen hade jag hittat ett recept på nätet också, på små chokladkakor. Ingredienserna bestod i stort sett av choklad. Mer choklad. Lite till choklad... och så lite grädde och socker och aningens vetemjöl. Det känns nästan som att svära i kyrkan, men det var så att jag kände att det kanske blev lite väl mycket av det goda = chokladen? Men kakorna gjorde succé så det kan väl hända att de kommer att bakas någon gång igen. När man inte är helt stinn som en övergödd boa constrictor utan hunnit bli lite hungrig igen.

Så småningom var det dags för alla gästerna att dra sig hemåt igen. Morfar och jag röjde lite, Loppan rev och slet i sina presenter och sen blev det rester till kvällsmat. Och sen sov vi gott, allihop.

Det är roligt med kalas!

Morgonrutinen

 

Huliganen, salig i åminnelse, hade en osviklig och nästan lite övernaturlig förmåga att känna på sig när det var Obehagliga Saker på gång. Kloklippning till exempel. Eller bad. Det räckte faktiskt att man lite förstrött började tänka på det, så vips! var hunden puts väck. Oftast återfann man honom långt in under ett bord eller bakom en soffa.

Loppan har ju varit lättare på så sätt att hon kanske inte direkt jublat, men mer eller mindre funnit sig i det. Nu har vi dock kommit lite till vägs ände i den frågan. Duscha, ja, jo, föralldel. Inte jättekul, men man finner sig och kan ju alltid hämnas genom att skaka av sig vattnet på matte. Klippa klorna? Visst, det går väl bra.

Men så är det det där med att borsta tänderna. Matte fick ju en smärre chock när det visade sig hos veterinären att Karius och Baktus, eller snarare deras kusin Parodontit, hade flyttat in. Stackars Loppan!

- Här blir det andra bullar! sa matte (=jag) då och införde en daglig morgontandborstningsrutin. (Jag menar såklart inte bullar, mer än i bildlig betydelse. Dels vill man ju inte slösa bullar på hunden som inte mår bra av sånt, dels tror jag inte bullar i sig är effektivt mot tandsten - men hur underbart vore inte det om det vore så?!).

Jag hade i och för sig en hundtandborste, men nu befann vi ju oss hos sonen och svärdottern så svärdottern ryckte generöst ut och donerade en babytandborste som de fått som prov på kliniken. Ljusblå med små nallar på. Loppan var inte imponerad. Nallar eller ej, komma där och peta i hennes mun, och allra längst in?! Gnugga runt och ha sig?

Så våra morgnar ser numera ut som så att jag knallar upp, borstar tänderna (mina), klappar på Loppan, pratar med maken och låtsas om som att jag inte alls tänker gå och hämta en ljusblå nallemönstrad tandborste. När jag tror att Loppan inte märker det smyger jag ut i badrummet och apterar hundtandkräm på borsten, gömmer den bakom ryggen och kommer ut igen, glatt gnolandes som om inte sorger tyngde min tillvaro och som om det inte alls finns några som helst funderingar på tandborstning. 

Sånt går inte Loppan på. Hon må se ut som om hon mest är en rar och fluffig liten pjäs, men bakom fluffet ryms en skarp hjärna. En som avläser när matte inte alls tänker borsta några hundtänder, alternativt när matte hyser Dolska Planer som inbegriper Hundtandborste.

Då hittar man henne bakom köksbordet. Alternativt under sängen. Men matte ger sig inte. Ånej. Vi borstar på. Ibland får man tandkrämen på avsedd plats, ibland hamnar den på matte och ibland i skägget. Karius, Baktus och kusin Parodontit ska minsann få sig en match!

Kusin Poppy

 För ett tag sedan fick vi ju en ny kusin, och nu har vi hunnit umgås en hel del med kusin Poppy! Lite drygt 3 kilo fulla av energi drog in i våra liv, men knappt hade vi hunnit mer än säga "hej" förrän det stora badrumsrenoveringsraseriet drog igång och Loppan, maken och jag fick ge oss ut på vägarna och dra runt som ett resande teatersällskap, borta från syrran och Poppy.

Men sen flyttade vi hem igen och nu har vi tagit skadan igen! Vi har dragit till Linnebjer och suttit på en trädstam och fikat. Ja, syrran och jag satt och fikade och Loppan och Poppy skuttade runt och badade i en lerpöl. Det där sista var kanske inte så nödvändigt, men det liksom hampade sig så.

En annan gång åkte vi till Skrylle och satt där och fikade. Man kan ana ett tema här. Men nog är det så att det liksom smakar så mycket bättre att fika ute i naturen? Poppy demonstrerade också hur lång en liten phalène kan bli när hon verkligen vill nå upp till kakan där uppe på bordet. Fast det krävs nog lite till, så vi fick ha vårt fika ifred. Nu vill jag ju ändå inte påstå att vovvarna gick lottlösa, ånej. Hur kan man motstå två så fina och fluffiga flickor? Det krävs en starkare karaktär än vad både syrran och jag besitter.

Tja, vi har också traskat runt Nöbbelövs mosse. Dock utan att ha fika med oss! Man baxnar. Det var dock inte fullt så asketiskt som det låter, vi åkte sedan hem till syrran och fikade där i stället. Fika bör man, annars...tja inte direkt "dör man", men nog blir livet lite torftigare då?

Idag har vi minsann haft finbesök av bara Poppy, eftersom syrran var lite upptagen. Och det gick så klart utmärkt! Poppy traskade runt och kollade läget, och rätt vad det var hade jag en hund i knäet, en på fotpallen, och en stickning i handen. Bättre än så blir det väl inte?

Sen kom syrran för att hämta sin Poppy. Det kan hända att vi fikade lite också. Om man nu har kommit på ett vinnande koncept så vore det väl dumt att ändra i det?

Loppan och jag, vi tycker att det är toppen med en ny kusin!

Är du min nya kompis?

 

Det torde inte ha undgått någon som snavar in i min blogg att jag har bakat rätt mycket på senare tid. Bullar och muffins, ja, jo föralldel, det behöver man ju inte ens nämna, men också mycket bröd. Från att i stort sett aldrig baka bröd bakar jag nu flera gånger i veckan.

Långpannebröd, formbröd, frallor, tekakor, rågsiktskakor produceras på löpande band. Jag är mäkta nöjd med mina alster, men samtidigt så har något legat och gnagt lite. Skavt lite. För kan man verkligen kalla sig brödbagerska om man inte bakar minsta lilla surdegsbröd?

Jag tycker surdegsbröd är gott - i alla fall om det är så där luftigt och håligt och med seg och rejäl skorpa. Men så är det ju det där att för rätt många år sedan så fick jag boken "Bröd" av Jan Hed. Och det var väl där någonstans som min brödbakarskräck slog ut i full blom. Det var så mycket pyssel och moment och franska termer och fan och hans moster att det kändes helt ogörligt att som en glad amatör våga sig på minsta lilla fralla. I alla fall på helt nykter kaluv. Jättefin bok, men var det en sån där som uppmuntrande viskade till en att "jamen gör ett försök, du, det kommer att gå jättebra!" Tveksamt.

Nu känner jag ändå att ska man inte göra ett försök? Ok, det kan gå åt pepparn, visst kan det det, men vore det ändå inte lite spännande? Så nu har jag vänt mig till en, för att inte säga två, andra brödbakarböcker och de påstår båda på bästa och uppmuntrande sätt att det är väl klart att du ska försöka, det här fixar du! Så idag satte jag min första surdegsgrund. Så långt allting gott. Nu ska den omhuldas och pysslas med och talas till i milda och uppmuntrande ordalag i fyra dagar, så får vi se om det blir en bubblande surdegsgrund som luktar fräscht och gott efter de fyra dagarna. Sen? Ja sen ska det ju bakas bröd också av denna grund, men det tar vi när (om) vi kommer så långt.

Spännande det här, ju! Men Jan Hed, han får stå kvar i bokhyllan ett tag till i alla fall.