Midsommar med extra-allt

Det har ju varit midsommar, och inte vilken midsommar som helst! Nej, det har varit en sån där midsommar som det alltid är i visorna, med blommor och solsken och flaggor och blå himmel och majstång och klänningar med svaj i kjolen.

Maken och jag, vi firade midsommar i Halmstad. Ja, vi var faktiskt så pepp på midsommarfirande att vi anlände redan en dag i förväg. Måhända för att maken, denne inbitne Halmian, ville se en fotbollsmatch av stor dignitet med detta illustra lag. Att köpa biljett i förväg var inte nödvändigt. Åskådarskaran var säkert mycket entusiastisk men kanske inte så månghövdad.

Själv följde jag inte med på fotboll. Valet mellan att umgås med Kickan och hennes mamma och glo på fotboll var ett så kallat icke-val.

Kickan och jag, vi klättrade i träd och bubblade och åkte rutschkana och red hopplahästar med hjälp av sopkvastar. Inte har man tid att ränna iväg på fotbollsmatcher då?

Fast det blev ändå lite fotboll i trädgården med farfar och farmor. Ända tills den fina rosa bollen råkade träffa på en glad terrier som också ville vara med och spela boll... Men Kickan hade fler bollar och hon förlät raskt Loppan, för de är såna kompisar de två!

Det var mycket spring och full rulle hit och dit! Men så småningom var det ändå dags att gå och lägga sig för att vara pigg dagen därpå..

Solen, den sken minsann lika fint på midsommarafton! Efter lite trädgårdshäng serverades det jordgubbstårta och sen svidade vi om för att gå på midsommardans. Kickan var mycket fin i hatt och klänning och farmors halsband. Hon kastade lystna blickar på farmors rosa örhängen också, men eftersom hon ännu inte har hål i öronen fick örhängena stanna på farmors öron.

Vi dansade kring midsommarstången, "skära, skära havre", "flickan hon gick i ringen" och allt vad det var. Men när det kom till "små grodorna" ja då la farmor in sitt veto. Farmors knän är inte längre kompatibla med groddjur, så är det bara. 

Fast det kan ju ha varit så att de där grodorna, de satte fräs på något annat... för på kvällen när vi kommit hem och det hade grävts upp nypotatis och grillats och vi ätit så vi var proppmätta, ja då åkte sonen och sonhustrun iväg ett tag.

Kickan och vi, vi hade full sysselsättning dagen därpå. Det skulle gungas och bakas sandkakor och lekas med Loppan och ätas mat - och mitt när vi bakade sandkakor som värst, ja då kom det ett efterlängtat besked; Knyttet hade anlänt! Undra på att flaggades i alla trädgårdar!

Sen fick vi vänta hela dagen, och inte förrän Kickan somnat gott på kvällen alldeles nybadad kom den nya lilla familjemedlemmen hem med sina föräldrar och man blev bums alldeles mjuk i knäna och började jollra fjolliga ramsor om de små, små händerna och små, små fötterna. Kanske inte så originellt och nyskapande, men ibland kan man helt enkelt inte behärska sig.  Knyttet tog det hela med ro, och det är väl lika bra att hon vänjer sig vid att farmor, hon är en sån som rasslar av sig ramsor på löpande band.

När sen Kickan sovit hela natten så fick hon också hälsa på sin lillasyster; - bebisen! sa hon förtjust och klappade om sin syster som säkert kände att med Kickan som storasyster, ja då är hon i de bästa händer!

Det kan hända att farmor tagit ett eller annat foto till på den nya lilla sondottern, men de får bli en liten cliffhänger till en annan dag. Eller vadå, "kan hända" - klart det finns en massa bilder! Har man nu så fina fotomodeller vore det väl omåttan fjånigt att inte ta bilder?

Just nu nöjer jag mig med att säga att välkommen till familjen Knyttet! Du är så efterlängtad! Och det här, det blev ett midsommarfirande att komma ihåg!

Kan man lita på SMHI?

 Loppan och jag var nyss ute på morgonpromenad i en ljuvlig sommarmorgon. Det prunkar och blommar i Botan, det springer ekorrar och simmar änder och livet känns lätt att leva. Ända sedan vi kom hem från Korfu har sommarsolen fortsatt att lysa på oss. Lite kluvna känslor har man, för visst är det härligt - men samtidigt så varnas det för en extremt varm och torr sommar och det vill man ju faktiskt inte heller ha. Att gräsmattorna börjar gulna redan nu, före midsommar, känns lite sisådär faktiskt. Nej, lite svenskt lagom, det är grejen det! Alltså spanar man i SMHI:s app efter det där lagoma sommarregnet, som företrädesvis ska falla mjukt och stilla en hel natt. SMHI, de utlovar någon millimeter här eller där, och det ändrar sig hela tiden när den där millimetern ska falla.

- Kom hit på fredag kväll så grillar vi! sa vi till syrran och hon och Poppy och Enya ställde sig positiva till förslaget. Vädret skulle bli perfekt för grillning, det hade vi sett. Och eftersom vi har grill på ben och en rejäl vattenhink precis bredvid så kände vi oss tämligen trygga med att grilla i trädgården.

På torsdagen började SMHI muttra om lite regn på fredag kvällen, men man vet ju hur SMHI är. Inte så att man tänker att de är en illustration av Tillförlitlighet direkt. - Det hinner ändra sig många gånger än, sa vi bekymmerslöst och fortsatte planerandet för en trevlig kväll i trädgården.

Maken och jag spelade golf på eftermiddagen i alldeles lagom varmt och skönt sommarväder. (Hur det gick? undrar säkert ni bloggläsare nu. Bloggen blir ju då nästan som en direkt streamat sportreportage! Tackar som frågar, det gick alldeles utmärkt). 

Trött och nöjd och lagom svettiga åkte vi hem igen och började förbereda den franska potatissalladen, marinera köttet, baka lite rabarberkaka och sådär, sånt som vill till när man ska ha en sommarkväll i gott sällskap. Då vill man ju gärna ha något gott att äta också menar jag. Då är det inte läge att koka havregrynsgröt.

Klockan 18 skulle syrran och voffsen komma. Och ca 18.05 drog åskan och regnet in. Så vi fixade maten inomhus och hade en himla trevlig kväll ändå!

Sen följde vi syrran och vovvarna en bit på hemvägen, i den härliga sommarkväll som det blivit efter åskan. Men då var maten sedan länge uppäten och det kommer ju faktiskt fler kvällar, så än är det inte kört.

Hej vad det går!

 

Det var en gång ett litet, litet gryn. Det lilla grynet var makalöst gulligt, men liksom ganska pyttigt och kunde inte så mycket till att börja med. Inte säga 'fideikommiss' trots morfars ihärdiga tränande, inte ens hålla upp huvudet själv till att börja med, inte läsa, inte skriva - men vara glad och god och ha glimten i ögat. På sätt och vis känns det ju som igår?

Men sju år senare, ja då var det dags för första skolavslutningen! Och nu, nu är Grynet en synnerligen kompetent ung dam som läser massor av böcker, kan en fantastisk massa fakta som hon upplyser mormor om, tänker och diskuterar och har lärt sig hur mycket som helst. Mormor funderar lite i sitt stilla sinne på vad för färdigheter hon utvecklat under samma år, men kommer inte på så värst mycket.

Solen sken, precis som den bör på en skolavslutning! Mamma och pappa hade varit med på festligheterna, men sen ryckte morfar och jag ut, för är'e skolavslutning, ja då ska det ju till lite extra ändå när föräldraskapet måste återgå till slitet för brödfödan.

Vi mötte upp hemma i trädgården och tog en bild. Och då kan man se att Grynet numera när mamma nästan ända upp till axeln! Sen blev det hamburgare till lunch och därefter åkte vi hem till Loppan och parkerade oss i trädgården. Vi pysslade och ritade och fixade och donade.

Och kolla nu på Grynets arm! Vad ser man väl där? Jo en ny klocka minsann som hon fått av mamma och pappa. För Grynet kan klockan och Grynet älskar katter så vad passar väl då bättre än en Hello Kittyklocka? Mycket praktiskt, för morfar och jag behövde inte alls hålla reda på några tider eftersom vi nu hade vår egen lilla Fröken Ur som med jämna mellanrum informerade oss om vad klockan var slagen. Mycket glad över sin fina klocka var hon! Och det var så bra, för mormor hade ju en tid att passa, hon skulle till Ortopedteknik för att få lite nya inlägg och då talade Grynet om när det var dags för mormor att pallra sig iväg. - Kan du passa morfar åt mig den stunden jag är borta? frågade jag då. Och Grynet passade morfar jättebra!

När mormor kom tillbaka knallade vi ner till torget för att köpa glass. Det vore väl skräp till skolavslutningsdag om man inte får glass! Grynet åt choklad och hallonsorbetglass, morfar åt toblerone och romrussinglass och mormor tog bl.a. finsk lakrits. Det tycker resten av familjen är en märklig smak att välja, men mormor gillar lakrits, så är det bara. Loppan fick ingen egen glass, men lite fick hon smaka ändå. Hundar bli ju också varma och visst hade vi vatten med - men fick jag välja mellan vatten och glass, ja då vet jag ju vad jag hade valt.

Mormor fick lite flasback till en annan sommar och en annan chokladglass... även färdigheten i att äta glass utan att kladda ner sig totalt har utvecklats en hel del!

Vi såg en del studentflak när vi var på stan - lastbilsflak fulla med måhända även de fulla? ungdomar som visslade, sjöng och tjoade, iförda sina vita mössor. Grynet vinkade ihärdigt till dem och så pratade vi om när hon kanske kommer att åka runt på ett sånt flak. - Men det är många år dit, mormor sa Grynet då. Mormor tänkte för sig själv att med tanke på hur rasande snabbt de här första 7 åren gått så dröjer det inte så länge innan morfar och jag står där och viftar åt ett nybakat studentskegryn... fast nu ska vi först klara av lite fler vanliga skolavslutningar först!

Avslappnad ända in i märgen

Maken och jag, som för det mesta har använt semestrar till att fräsa runt på vingårdar, eller titta på olympiska hoppbackar eller söka efter mina familjerötter längst in in småländsk urskog, vi upptäckte förra året långsamhetens tjusning vad gäller att semestra. Emellanåt i alla fall. Kreta var ju utmärkt, så varför inte prova en annan grekisk ö? Som Korfu? Alltså bokade vi in oss på ett hotell lite utanför allfartsvägarna, utan barn och utan så mycket annat heller mer än lummig natur, klart vatten, god mat och annat sånt av livets nödtorft. Här skulle slappnas av!

Det inleddes kanske inte så himla avslappnat med att jag stod på näsan så det tjongade dagen före. Men eftersom jag inte slog ut några tänder, även om jag ett tag trodde det, utan bara fick lite skrubbsår och en eller annan spricka i revbenen så var det bara att packa klart för att sedan ta tåget till Kastrup. Trodde vi. Tåg?! Tåg, det är ju mer som en sån där skröna man hör talas om - det lär finnas och ryktet påstår att de emellanåt går i tid och så. Icke så förra lördagen. Det fick bli taxi. Och ett antal timmar senare, ganska mycket senare, snarast nattetid så anlände vi till hotellet. Vi fick vårt rum och det  verkade bra, men det var ju mörkt så vi visste inte vad som väntade oss när vi vaknade.

Utsikt över ett blått hav! Olivträd och cypresser och rosmarinbuskar i manshöjd! En bubbelpool där vi raskt tog det första doppet innan vi knallade ner till frukostbuffen som inte gick av för hackor! Jag kan ju säga att det var en himla tur att vårt rum låg högt upp på en sluttning så att det blev lite motion i alla trappor när man skulle ner till stranden eller restaurangen, för det är väldigt svårt att vara minimalistisk när det serveras krämig yoghurt nybakt bröd, massor av frukt och nötter, lax och croissanter, 5 olika sorters honung och jag vet inte allt. Då har jag ändå inte nämnt att man kunde beställa det mesta från Eggs Benedict till Croque Madame. Så trappor, det var bra det! 

Vad har vi gjort då, förutom att stånka runt i trapporna? Vi har badat! I vår bubbelpool, i hotellets stora pool och i havet som var så där kristallklart och ljuvligt och underbart. Stenigt förvisso, så jag var väldigt nöjd med mina sprillans nya badskor som gjorde att jag tog mig i och ur utan att veva runt med armarna och stå på näsan fler gånger. Måhända kände jag mig inte som ett modelejon, men det gör jag aldrig så det var ingen skillnad där. 

När vi inte badade så läste vi. Eller stickade. Eller stickade baklänges, börjar man på en schal med komplicerat spetsmönster, ja då blir det stickat både framlänges och baklänges. Maken är numera en rutinerad stickerskamake och inser när det inte är läge att pocka på uppmärksamhet med kommentarer om ett eller annat han just läst om.

Sen var det ju så att även om frukosten var så fantastisk att vi inte behövde äta lunch någon enda dag, så blev man ju ändå småsugen framåt kvällen. Antingen var det då lite fine dining på hotellet eller så gick vi ner till tavernan just vid havet och åt där. Oss gick det ingen nöd på!

Lite nöd höll det faktiskt på att bli en kväll när det var stört omöjligt att få ett bord - men då ryckte hotellet ut och bjöd på taxi till annan ort och även på middag på en restaurang där. Vi åt fisk och jag fick gå och besiktiga min innan den tillagades. Dock hade den redan satt tofflorna, för annars vet jag inte hur jag skulle kunnat se den i ögonen. "God kväll herr fisk. Det är jag som ska äta upp dig, är du god?". Så kan man ju inte säga, hur hade stämningen blivit då undrar man?

Så det var lite så vi hade det. God mat. Mycket bad, läsning och stickning. En eller annan strawberry mojito. Lite sällskap på vår altan. 

Sen var det dags att åka hem igen. Vi landade på Kastrup mitt i natten och sen, ja sen gick tåget till Malmö men där var det stopp. Dock var vi så avslappnade vid det laget att vi tog det hela med jämnmod.

Korfu - jag kommer att sakna dig! Men jag hoppas komma tillbaka. Med badskor och allt.

 

Sportkrönika

 Det har varit en vecka som gått i idrottens tecken! Maken och jag har farit runt som tättingar, men det är inte det som är prestationen, nej det är den yngre falangen som spänstat runt

I tisdags var det fotboll, till exempel. Det är Pyret som joxar med trasan, och dottern som minsann är en av instruktörerna. - Du har väl aldrig spelat fotboll? sa vi förbluffat när vi fick höra om dotterns nya karriär, men hon är en kvinna som inte darrar på manschetten, utan hon tog sig an värvet. Maken och jag var otroligt imponerade av att hon fick en hel skock med ivriga barn att befinna sig på ungefär samma plats och dessutom vara tysta och lyssna på instruktioner. Ibland i alla fall. Är man fem, ja då har man ibland myror i brallan! 

Det var fullständigt klart vem som var vem för Pyret hade informerat oss om att ledarna hade blå tröjor och alla andra hade röda, så det var ju enkelt för morfar och mig som åskådare.

Det dribblades och hoppades och spelades lite match, med oklar utgång. Sötaste fotbollsspelaren av de alla, ja det var Pyret det!

Makens och min indrottsprestation bestod väl mest i att vi tog oss ner i sittande position i gräset och sen lyckades ta oss upp igen. Inte så illa ändå, när man inte är fem längre.

Igår, ja då var det dags igen! Kalvinknatet gick av stapeln i Stadsparken och det var full folkfest i solskenet. Det vimlade av grönklädda sprinters och man fick hålla utkik så man hann se sina dotterdöttrar när de fräste förbi. Maken och jag placerade oss i närheten av målfållan, eftersom vi listigt räknade ut att där kom inte hela heatet i en enda gigantisk klunga.

Först kom Pyret som spänstade runt banan tillsammans med dottern. - Heja Pyret!!! vrålade maken och jag entusiastiskt och jag tror nog att Loppan instämde i hejaropen där hon satt bakom oss.

Sen var det dags att vråla "heja Grynet!!" för i nästa heat sprang Grynet tillsammans med sin bästis, hand i hand. Det tycker jag är rart, så borde man väl kunna göra även på EM och VM och sånt? Idrott ska ju skapa gemenskap menar jag.

Har då inte jag gjort något sportigt i veckan - ja om man bortser från den där sittstunden i gräset?

Jojomensan! Årets första bad minsann. Och eftersom det var i onsdags så var det dessutom redan i maj. Förvisso på håret, men i alla fall. Jag är mäkta nöjd med mig själv och har i alla möjliga, och även mindre möjliga, sammanhang inflikat att "ja, i onsdags då var jag ju och badade minsann!". Jag medger att detta inte alls är av samma dignitet som att spela fotboll och springa lopp, men en liten poäng på spänstskalan kan man väl ändå få?