Är detta rättvist?

Som valp och unghund var Huliganen en morgonpigg liten rackare. Förvisso kunde jag väl tycka att det bland blev väl tidigt, men jag är ju också en sån där rälig "morgonstund-har-guld-i-mund"-figur. Eller kanske snarare var. Jo för jag tycker mig ha märkt att såväl hund som matte inte skuttat upp med samma frenesi som ett par duracellkaniner i ottan, nix vi har liksom börjat sova lite längre. Ibland händer det rentav att Huliganen legat kvar i sin bädd och obekymrat snarkat vidare när jag svingat de lurviga över sängkanten och tassat ut i badrummet.

Därför tänkte jag att det nog var helt ok för maken (som aldrig utmärkt sig för någon vidare morgonpigghet) att passa Huliganen när jag och syrran var och hemsökte dottern i Skottland. Och se, där tänkte jag helt rätt, för när jag kom hem igen rapporterade maken belåtet att morgonpromenaderna under helgen skett vid halvtiotiden ungefär.

Idag är det helg. Därför tänkte jag mig att man kunde ju sova lite längre, så att man vaknade upp och såg utsövt och fräsch ut. Åtminstone utsövd, man kanske inte ska ta i?

Hunden vaknar 06.00 och kör en sval nos i armen på mig. Jag öppnar ett sömnigt öga och väser att han ska tänka på mattes utseende, hon behöver sin skönhetssömn! Huliganen ser road och oövertygad ut, men knörvlar ihop sig i sin bädd igen. Fem minuter senare petar han på mig igen och påstår att han behöver gå ut.

- Det gör du inte alls det, säger jag bestämt. SOV!!
- Det gör jag visst det! Jag behöver gå ut jättemycket. Gå upp slöfock!! säger Huliganen minst lika bestämt.

Jag fnyser och rullar över på andra sidan. Då börjar Huliganen grumsa. Mutter, mutter. Snurra, snurra.

- Jag behöver bajsa! säger han sen. Med stort eftertryck. Jag inser när jag är slagen och pallrar mig ur sängen. Maken sover lugnt vidare. Jag ser ut som ett russin och alls inte som en nyponros, och det är helt och hållet den lille huliganens fel.

Varför det är bra att ha rabarber i trädgården

Tja det kan ju finnas många anledningar till det; man kan använda bladen som regnskydd, till exempel. Eller använda dem och göra cementavgjutningar.

Fast det finns ju bättre användningsområden som man rent spontant kan komma att tänka på;

Rabarbermuffins med kanel&nötströssel - det är en utmärkt anledning till att dela sin trädgård med ett rabarberstånd eller två.

För att inte tala om rabarber&jordgubbspaj! En lika utmärkt anledning. Visst för all del, havregrynsgröt i all ära... men lika gott som rabarberpaj, det är det inte.

Sen är det ju uråldersgenerna inom en som talar. De där från när man var en liten urtant som rusade runt och skördade och lagrade och samlade i ladorna för bistra vintertider. Det är onekligen tillfredsställande att skörda i sin egen trädgård och spara för framtiden.

Voila! Titta! Jag har minsann gjort rabarber&vaniljmarmelad! OK, kanske man inte direkt håller svälten från dörren med två burkar marmelad (och dessutom knappt två burkar om man ska vara petnoga) men nog blir man imponerad av min oerhörda husmodersaktighet som syltar och saftar? (Eller "marmeladar" om vi nu ska vara fortsatt petiga). Själv är jag i alla fall oerhört imponerad!

Nu tycker man kanske att om man låtit bli att blogga på flera dagar så kanske man kunde skriva om något annat än rabarber? Fast jag vet inte... jag har lite svårt att släppa rabarbertemat känner jag. En rabarberfärgad kompromiss är nog på sin plats!

 

Jag var i Köpenhamn och shoppade garn. Med hakan fyrkantig av beslutsamhet knallade jag in i affären. Här skulle inte köpas grönt garn! Nix. "Grönt är skönt" sa jag till mig själv, "men det finns ju andra färger, världen är full av färger! Blåa, röda, rosa, gula, gråa, svarta, gredelina!" Nu skulle jag visa att jag kan välja från en annan färgskala. Att jag har vidare vyer. Att jag inte är en gröngöling. Det gick väl sådär... fast lite mer gulgrönt än vanligt får man väl ändå säga?

Jag får nog vara nyskapande en annan dag.

Hoppsan!

Det blev visst lite fel. "Kom i maj eller juni" sa dottern, "då är det som soligast och varmast här - resten av året är vädermässigt mest skit, men i maj och juni, då är det fint".

Alltså packade jag tunna bomullsblusar. Solglasögon. Sommarskor.

Jag har varit och shoppat. Yllekofta. Bomullsblusarna och solglasögonen, däremot, de kunde ha stannat hemma.

OK, det har ju inte bara regnat, ånej. Solen har skinit, den också. Men det är liksom väldigt omväxlande, det hinner regna ca 17 gånger per dag. Och blåsa så man håller på att ramla i river Kelvin. Men för alldel, lyckas man pricka in de där 2 minuterna mellan regnskurarna så kunde man nog ha petat solglasögonen på näsan... men det kändes liksom inte riktigt lönt.

Å andra sidan är lammullskoftan väldigt mjuk och skön.  Och röd. Så jag klagar inte!

Man ska inte ropa hej

I och för sig ska man inte det. Och man vet ju inte hur det går. Man har våndats. Slitit sitt hår. Utbrustit i känsloutbrott av avgjort icke-nordisk-tolerant-sammanhållningsnatur (kan de inte hålla sin förbaskade aska för sig själva? Måste de spy ut den över oss på detta ickesolidariska sätt? Va?!).

Men nu ser det ju ut att ordna sig. Hoppas man.

Kära skotska dotter,  duka fram haggisen! Nu kommer jag och hemsöker såväl dig som säckpipeland.

Huliganen får inte följa med. Det hade nog blivit för mycket för skottarna.

Något för kattälskare?

Huliganen, han är ju en trogen medarbetare på självaste Arbetsplatsen. Han vet hur en slipsten ska dras, han utför sina uppgifter med stor plikttrogenhet. I all synnerhet ostavsmakningen.

Vid varje fika sitta han där, först i kön, och han lämnar inte sin plats förrän alla tagit sin macka och kaffe (och nästan snavat över en kortbening). Vissa kastar en ostbit i gapet i rena förbifarten, andra förväntar sig en motprestation typ "sitt", andra återigen struntar komplett i honom (hur kan de??), och ytterligare en försöker ihärdigt muta sig till acceptans från Huliganen.

Huliganen låter sig mutas, men icke övertygas. Jag har en trevlig arbetskamrat. En som är en hedersprick på alla sätt och vis, men som (ja jag måste erkänna det) Huliganen mobbar. Han drar upp skosnören. Blänger surt. Knorrar. För att inte (jag skäms återigen att erkänna det) morrar lite lätt ibland.

Så fick jag en länk från medarbetaren, en man med humor. Som rubrik stod det: "Kattägare tycker i alla fall den här är rolig".

Kattägarens hämnd

Och jag måste erkänna, jag skrattade jättemycket. Maken skrattade jättemycket. Huliganen fnös.

Har jag en för lydig hund?

Nu kanske man  hickar till och sätter kaffet i vrångstrupen när man läser rubriken. Att huliganen skulle var för lydig brukar liksom inte vara ett problem. Möjligtvis förutom den gången när jag försökte få honom att inse att man FÅR ligga i soffan, men annars traskar han glatt på i ullstrumporna och lever livet enligt Huliganens Lag = allt som en huligan vill göra måste vara tillåtet.

Igår var det så dags för rallylydnadskurs igen, vilket vi båda tycker är väldans kul. Kul - men lite svettigt, man måste ju både framföra sig själv OCH hund OCH begripa vilket håll man ska snurra på UTAN att trassla in sig ohjäpligt i skyltar, koppel, hund och den ena med det fjärde. Här pratar vi simultankapacitet på hög nivå!

Vi fick träna på moment en och en, iakttagna av instruktören och träningskompisarna. Väldigt nyttigt! Huliganens och min svaga punkt (jaja EN av våra många svaga punkter om man ska vara ärlig) är framförsittandet. Det är där det liksom slår till, en svag rest av att vara lydig. Vi har ju trots allt tränat tävlingslydnad och uppenbarligen fastnade något, nämligen att sitta, det gör man vid vänster sida.

Men vi har tränat. Jajamen. Tränat och tränat och tränat, mest på det där med "sitt framför, höger ingång, framåt". Och det börjar väl liksom funka. Ibland i alla fall. Någon gång. Om man har ett tillåtande och förlåtande sinnelag så kan man i alla fall välvilligt tolka det så.

Nu slängde dock den illistiga instruktören in ett nytt moment; sitt framför - föraren backar ett steg, två steg, tre steg. Vi kastade oss in i momentet med den dumdristiges djärvhet. Efter diverse rockader, joxande, kommenderingar, pläderingar, bönfallande så fick jag hjälpligt in Huliganen framför mig. Sen backade jag ett steg och gjorde halt. Huliganen följde med, gled elegant in vid min vänstersida och satte sig belåtet och inväntade massornas jubel.

- nejnej, du ska sätta dig framför mig, påpekade jag då.
- nänänä, den lätte går jag inte på, sa Huliganen. - Man sitter vid vänster sida, jag vet det nog. Jag är lydig. Jag är nog helt enkelt bäst. Du är dum.

Jag bönade. Jag bad. Jag förmanande. Huliganen stirrade oförstående på mig och såg ut som Lydnadshunden hundifierad. Dvs den Lydnadshund som sitter vid vänstersidan. Till slut tyckte han dock att jag blev väl tjatig och tyckte att vi kunde enas om en kompromiss; han satte sig i 90 graders vinkel vid min sida.

Dödläge.

Instruktören ryckte in, tog över hunden, placerade honom framför sig, backade ett steg. Två steg. Tre steg. Huliganen följde med. Satte sig framför. Igen. Och igen. Och igen.

Jag får nog träna lite mer tror jag. Mig själv, alltså. Hunden kan uppenbarligen det här.

Uti vår hage...

...gnolade jag. Sen kom jag på att det är ju just precis så det är!!

"Kom liljor och akvileja..." (fast man får se lite vidsynt på det där med liljor)

 

"...kom rosor och saliveja..." (ingen sa väl att rosen behöver vara levande?)

 

 

"...kom ljuva krusmynta..." (okej då, kruspersilja. Krus som krus)

 

"...kom Hjärtansfröjd!"

 

Jadå, det är precis som i visan - och ljuvligt är det i trädgården den här tiden. Jag har ju andra saker där, som jag nu tänker visa upp, eftersom ni inte kan försvara er och säga nej. Jag har gott om exotiska växter. Gräslök, bara för att ta ett exempel i högen.

 

Och rikedomarna, de frodas, guldet det hopar sig i högar, åtminstone i humleform.

 

Sen så har jag luddiga växter av både oönskat och önskat slag.

 

 

Det blommar i diverse färger, helt utan ordning och sammanhang utan på ett totalt anarkistiskt sätt:

 

 

 

 

 

I min trädgård, där behöver man inte vara vältrimmad, slank och fräsch, nej man får gärna vara lite gammal och knotig, utblommad eller fräsch som en äppleblomsknopp.

 

 

Det växer andra saker också. Koner till exempel, de prunkar i gräsmattan! Den observante ser kanske de små tuggmärkena i främsta konen? Det är inte mina bissingar som lämnat spår kan jag ju säga.

Syndaren är förmodligen den här, min bäste hjälpreda som håller koll på omgivningarna!

 

 

 

 

Och så, så är det i min trädgård just nu. En ganska bra plats att vara på!