Är detta rättvist?

Som valp och unghund var Huliganen en morgonpigg liten rackare. Förvisso kunde jag väl tycka att det bland blev väl tidigt, men jag är ju också en sån där rälig "morgonstund-har-guld-i-mund"-figur. Eller kanske snarare var. Jo för jag tycker mig ha märkt att såväl hund som matte inte skuttat upp med samma frenesi som ett par duracellkaniner i ottan, nix vi har liksom börjat sova lite längre. Ibland händer det rentav att Huliganen legat kvar i sin bädd och obekymrat snarkat vidare när jag svingat de lurviga över sängkanten och tassat ut i badrummet.

Därför tänkte jag att det nog var helt ok för maken (som aldrig utmärkt sig för någon vidare morgonpigghet) att passa Huliganen när jag och syrran var och hemsökte dottern i Skottland. Och se, där tänkte jag helt rätt, för när jag kom hem igen rapporterade maken belåtet att morgonpromenaderna under helgen skett vid halvtiotiden ungefär.

Idag är det helg. Därför tänkte jag mig att man kunde ju sova lite längre, så att man vaknade upp och såg utsövt och fräsch ut. Åtminstone utsövd, man kanske inte ska ta i?

Hunden vaknar 06.00 och kör en sval nos i armen på mig. Jag öppnar ett sömnigt öga och väser att han ska tänka på mattes utseende, hon behöver sin skönhetssömn! Huliganen ser road och oövertygad ut, men knörvlar ihop sig i sin bädd igen. Fem minuter senare petar han på mig igen och påstår att han behöver gå ut.

- Det gör du inte alls det, säger jag bestämt. SOV!!
- Det gör jag visst det! Jag behöver gå ut jättemycket. Gå upp slöfock!! säger Huliganen minst lika bestämt.

Jag fnyser och rullar över på andra sidan. Då börjar Huliganen grumsa. Mutter, mutter. Snurra, snurra.

- Jag behöver bajsa! säger han sen. Med stort eftertryck. Jag inser när jag är slagen och pallrar mig ur sängen. Maken sover lugnt vidare. Jag ser ut som ett russin och alls inte som en nyponros, och det är helt och hållet den lille huliganens fel.