Har jag en för lydig hund?

Nu kanske man  hickar till och sätter kaffet i vrångstrupen när man läser rubriken. Att huliganen skulle var för lydig brukar liksom inte vara ett problem. Möjligtvis förutom den gången när jag försökte få honom att inse att man FÅR ligga i soffan, men annars traskar han glatt på i ullstrumporna och lever livet enligt Huliganens Lag = allt som en huligan vill göra måste vara tillåtet.

Igår var det så dags för rallylydnadskurs igen, vilket vi båda tycker är väldans kul. Kul - men lite svettigt, man måste ju både framföra sig själv OCH hund OCH begripa vilket håll man ska snurra på UTAN att trassla in sig ohjäpligt i skyltar, koppel, hund och den ena med det fjärde. Här pratar vi simultankapacitet på hög nivå!

Vi fick träna på moment en och en, iakttagna av instruktören och träningskompisarna. Väldigt nyttigt! Huliganens och min svaga punkt (jaja EN av våra många svaga punkter om man ska vara ärlig) är framförsittandet. Det är där det liksom slår till, en svag rest av att vara lydig. Vi har ju trots allt tränat tävlingslydnad och uppenbarligen fastnade något, nämligen att sitta, det gör man vid vänster sida.

Men vi har tränat. Jajamen. Tränat och tränat och tränat, mest på det där med "sitt framför, höger ingång, framåt". Och det börjar väl liksom funka. Ibland i alla fall. Någon gång. Om man har ett tillåtande och förlåtande sinnelag så kan man i alla fall välvilligt tolka det så.

Nu slängde dock den illistiga instruktören in ett nytt moment; sitt framför - föraren backar ett steg, två steg, tre steg. Vi kastade oss in i momentet med den dumdristiges djärvhet. Efter diverse rockader, joxande, kommenderingar, pläderingar, bönfallande så fick jag hjälpligt in Huliganen framför mig. Sen backade jag ett steg och gjorde halt. Huliganen följde med, gled elegant in vid min vänstersida och satte sig belåtet och inväntade massornas jubel.

- nejnej, du ska sätta dig framför mig, påpekade jag då.
- nänänä, den lätte går jag inte på, sa Huliganen. - Man sitter vid vänster sida, jag vet det nog. Jag är lydig. Jag är nog helt enkelt bäst. Du är dum.

Jag bönade. Jag bad. Jag förmanande. Huliganen stirrade oförstående på mig och såg ut som Lydnadshunden hundifierad. Dvs den Lydnadshund som sitter vid vänstersidan. Till slut tyckte han dock att jag blev väl tjatig och tyckte att vi kunde enas om en kompromiss; han satte sig i 90 graders vinkel vid min sida.

Dödläge.

Instruktören ryckte in, tog över hunden, placerade honom framför sig, backade ett steg. Två steg. Tre steg. Huliganen följde med. Satte sig framför. Igen. Och igen. Och igen.

Jag får nog träna lite mer tror jag. Mig själv, alltså. Hunden kan uppenbarligen det här.