Det är ju en evig tur

Att man har ett växthus, menar jag. För var skulle de små plantorna annars hålla till, stå ute i rabatterna och slå åkarbrasor?

Och när man har gäster, tixempelvis, (ja som en slump så hampar det sig så att det var igår), ja då kan man ju inte sitta ute och äta i den arktiska kyla som kalenderbitarna kallar sommar. Själva kallar vi det just "arktisk kyla". Möjligen kallar vi det jävla pissväder, om vi är på det humöret. (Nu får jag gå och tvätta munnen med såpa).


När man är i den lyckliga belägenheten att man faktiskt har ett växthus, ja då fnittrar man bara lite skämlskt åt vädret, kastar med de blonda lockarna och serverar fördrinken i sagda hus.

Vissa av plantorna får dock stå ute, även om de kastar förebrående blickar på mig när jag ilar förbi med bortvänd blick.

Och mina potatis! Tappra små rackare. Har inte satt potatis på många år, inte sedan jag insåg att köksträdgård kräver ändå en del handfasta insatser och inte bara fjolla runt med en sekatör i handen och placera sig i trädgårdsaktiga poser. Men i år slog jag till ändå - vi har en gigantisk kompost och plötsligt utropade jag - heureka! Det är klart jag kan odla potatis i halva komposten. Så då gjorde jag det. Satte ömsint (men sent) de små knölarna och väntade. Och väntade. Efter tre dagar tappade jag tålamodet. Jag menar, hur länge ska man behöva vänta egentligen??

- Slöa rackare, de där, sa jag till maken. - Senfärdiga liksom. De behöver ta sig i kragen och växa upp! Ta sitt ansvar, vi måste ju hålla svältdöden från dörren, annars får vi också utvandra, precis som Karl-Oskar och Kristina. Maken trodde dock inte att det skulle behöva gå fullt så långt, sa han.

När jag passerade kolonilotter där det bor trädgårdsmänniskor av annan kaliber, ja där växte potatisen så fint, så fint. Hos mig växte det åkervinda i potatislandet.

Men nu - nu tittar de upp. Huttrar lite. Lindar bladen kring halsen och fryser - men växer. Då framemot augusti sådär, kanske man kan äta sina egna små potäter? Och kan stanna här i sitt egna huliganhem?

Sportnytt

Och här kommer då rykande färsk information från bouleturneringen!

Hur gick det då? Hur känns det? Nja, vi nådde väl inte riktigt ända fram. Man kan rentav se det som så att vi knappt nådde någonstans alls. Det kan ha varit kolhydratuppladdningen som var lite för tam, att det lyckats smita in för många proteiner bland hermelinerna. Eller att formtoppen inte riktigt prickats in. Däremot var formdalen mycket vältajmad.

Men eftersom jag i ett viktigt skede lyckades slå undan min partners välplacerade kula så att VD-laget vann inte bara den omgången utan hela turneringen, väljer jag att se det som ett karriärstrategiskt mycket lyckat drag.

Så det känns ändå bra, måste jag säga.

Sportjournalistik

Jag tycker det är ett enda evigt malande om fotbollslandskamper. För att inte tala om fotbolls-em. Olympiaden. Tennis hit och dit. Golf. Ingen kan väl klaga på idrottsbevakningen i det här landet? (Notera, detta är en s.k. retorisk fråga!)


Men jo - det är ju märkligt tyst om vissa företeelser. Har någon varit här och frågat hur uppladdningen går? Om jag varit på höghöjdsträning? Blir det kolhydratsuppladdning? Är formen vässad? Och - den mest uttjatade, men av sportjournalister uppenbarligen mest älskade frågan - Hur känns det?


Så jag får väl ändå svara, helt ofrågad, att jotack, det känns bra. Höghöjd? Tja, jag jobbar ju nära Lunds högsta punkt. Kolhydrater? Så sent som igår slängde jag en burk med pasta från kylskåpet som jag tror att dottern glömt där för en tid sedan. Vässad form? Jajamen.

För bäva månde konkurrenterna. Ikväll är det företagets bouleturnering i Stadsparken.

Just bring'em on - jag är laddad!

Garnlitterära funderingar

Idag har jag gjort en heroisk insats och sorterat upp bland mina garner. Det blev förvisso fint och välordnat och prydligt - men då har jag insett:

a) att jag har en hel del garn utan projekt
b) att jag har en hel del projekt utan slutförande
c) att jag har en massa beskrivningar som jag vill göra
d) att jag har en massa beskrivningar som jag försökt göra men inte nått ända fram.

Då inställer sig ju som ett brev på posten funderingen; kan det vara så att jag har tillräckligt med garn? Att jag inte behöver köpa mer, vare sig denna månaden eller nästa? Eller för all del nästa år?

- Är det så att jag har något slags garnberoende som jag borde söka hjälp för? funderar jag vidare.

Lite orolig blir jag allt. Inte köpa garn?!

Men sen kommer jag att tänka på maken. Denna tröstare i nöden. Denne klippa att luta sig mot. Han köper en och annan bok, ja det gör han. Man skulle rentav kunna benämna dem som "många". Och inte skulle man få för sig att säga att "nu behövs här inga fler böcker, nu köper du inga mer innan du läst alla som står i hyllan". Nix, det skulle man inte säga. Så då drar man slutsatsen att det som gäller för böcker, det gäller för garn också.

Nu kan jag andas ut igen. Det var ju för väl.

Fredag

Men inte vilken fredag som helst! Ånej - kanske jag trodde när jag vaknade att dagen skulle traska på i gamla vanda fotspår, men oj så fel jag hade!

Först inleddes dagen med att jag kollade in Larssons blogg. Och den, den är ju knökfull med valpbilder! Och inte vilka valpar som helst, utan små ulliga, gulliga, ursöta, oemotståndliga vättevalpar! Å, finns det något som får mig att le fånigt och bli mjuk i knäna (ja förutom maken då), ja då är det vättevalpar.

- Se det som en karaktärsdanande prövning! sa jag strängt till mig själv, för hur gärna jag än ville, så passar det verkligen inte med fler huliganvalpar hos oss just nu. Suck.

Men styrkt av min motståndskraft (fast jag hela tiden inom mig tänkte "tänk om... man kanske kunde... eller om man gjorde så här...") gick jag ut till cykeln. Jag har en lagom 3 kilometers tripp till jobbet. Och när det är morgnar som den senaste veckan, varma, soliga, syrendoftande morgnar, ja då är det ganska skönt att trampa på. Fast nu har växlarna ballat ur, ettan går inte alls, har jag tur kan jag cykla i tvåan, annars trean. Och då ska man veta att de där tre kilometerna, de går i uppförsbacke hela tiden. Kanske inte direkt Himalaya-uppåt, men nästintill, vill jag nog påstå.

Ballade jag ur för det? Gnällde jag och ynkade och tog bilen istället?? Ånej! Det gamla vikingablodet svallade och jag tog det som en chans att visa vilket virke jag är gjord av! Mäkta belåten (men väldigt andfådd) nådde jag så det ställe som håller oss med makaroner och frolic.

Sen jobbade jag och sprätte papper och siffror omkring mig så att kollegorna hukade. Sen cyklade jag hem, och njöt av att om det är 3 km uppför på vägen dit, ja då är det ju 3 km nerför på vägen hem. Elementary, my dear Watson.

- Trasiga växlar? Pah! sa jag till mig själv och ångade hemåt.

Nu är det ju också så att jag normalt sett inte jobbar fredag eftermiddagar. Det finns ju ett bestämt mått av quantum satis när det gäller jobb, och mitt uppnås ungefärligen kl 12 på fredagar. Idag var det dock inte läge att lägga fötterna på altanbordet och klia maken bakom örat (eller menar jag Huliganen?), nej idag fick jag fortsätta att prassla med papperna så att maskrosorna vajade i vindraget.

Men inte lackade jag ihop för det. Nänä. Mer jobb, ja det lär ju bli mer frolic och mer makaroner. Eller kanske inte makaroner, när jag tänker närmare efter. Säg någon smaskig ost i stället, mycket godare!

Så idag har jag sett som en karaktärsdanande dag av första ordningen. En dag som visade att man har ryggrad. Beslutskraft. Motståndskraft. Vilja.

... men nog vore det ändå rätt underbart med en liten vättevalp?

Höst

Jag brukar säga att jag är höstmänniska. Och det stämmer; jag älskar klara, soliga, krispiga höstdagar när luften här hög och lätt att andas, när färgerna är flammande röda och gula, när man fylls av energi.

Säger man sånt, får man ofta höra i november när det regnar på tvären och är iskallt och ruggigt att "vad klagar du för, du gillar ju hösten?". Och faktum är att jag gillar även höstrusk. Till en viss gräns!

Allt detta höstiga kommer sig kanske av att jag är septemberbarn, vad vet jag? (Fast denna sköna teori skjuts kanske i sank av att ingen kan väl gilla februari?)

Men så knallar jag ut i trädgården. Tänker att i september, då blommar inte syrenerna.

Eller acklejorna för den delen. Acklejor, det är nog en av favoritblommorna!

Och sen så är det ju också så att på framsidan blommar mina amsterdamtulpaner - faktum är att de nästan är utblommade, så därför visar jag dem bara lite på håll... min tanke har hela tiden varit att fotografera dem, men ibland är jag alldeles ohyggligt bra på det där med att skjuta upp till morgondagen. Eller nästa vecka, för den delen.

För några år sedan var vi på Gotland, och där såg jag tovsippor som växte vilt! Såna ska jag ha! sa jag bestämt och ilade iväg till plantskolan när jag kom hem igen. Och nu blommar de hos mig - ljuvliga blommor!

Medan jag for runt och fotograferade blommorna tittade hundarna förvånat på mig.

- Vad gör du? undrade de.
- Vi vill också lukta på blommorna! sa de sen och tog de som var närmast till hands. Tusenskönor är minsann inte att förakta!

Faktum är att man kan behöva köra ner nosen ordentligt för att riktigt avnjuta de finare nyanserna.

Det kan faktiskt hända att jag får omprova mitt ställningstagande... eller också kanske jag kan hävda att jag är både vår- och höstmänniska?

Huliganen skiter i vilket, låter han hälsa. Så länge det inte är halt, och så länge det vankas en eller annan frolic är han nöjd.

Nya rutiner

Det är inte klokt vad Huliganfamiljen växer! Ett tag är det bara maken, jag och Huliganen. Eller Huliganen, maken och jag, beroende på ur vems perspektiv man ser det. Jaja, ett eller annat tillfälligt besökande barn kom det ju med oregelbundna intervall.

 Men nu, nu har man tillfälligtvis ett sånt där oregelbundet barn på lite mer regelbundet boende besök. Och inte har vi en hund - utan TVÅ. Varav den ena då är av minimal storlek, men liksom märks rätt bra ändå.

 Allt detta är ju oerhört trevligt, enligt principen "the more, the merrier". Och vi är helt inne på linjen att "merry", det är bra det. Ett utmärkt tillstånd att befinna sig i. Glatt, liksom.

 Dock kan det ju påverka en eller annan rutin. När det gäller den hemmaboende dottern är det väl mest det att man, när man kliver in i duschen efter henne, får en duschstrålen rakt i nyllet eftersom hon av någon, för hennes dagars upphov outgrundlig, anledning alltid riktar duschmunstycket utåt. Nåja, det är ju petitesser och man vaknar ju upp sådär på morgonkulan. Tvätta golvet är ju heller aldrig fel, även om man kanske inte tänkt sig just den aktiviteten tidigt på morgonen. Annars rullar det väl på som vanligt.

 När det gäller det hundiga inslaget blir det dock lite mer påtagligt. Huliganen är van att äta lite när han vill. Förstrött pillar han åt sig en kula i farten  när han passerar matskålen. Ibland suger han åt sig ett par tre stycken som han sedan släpper på matsalsmattan för senare behov (jag vägrar att tro att det är för att matte ska trampa på dessa hårda små rackare och säga intressanta svärord). När man har en papillonkusin i huset ställs dock alla rutiner på huvudet. Denna lilla dam har nämligen ett stort kulinariskt intresse. Och mat ska liksom inte bara ligga där och skräpa i en skål, ånej, den ska ätas upp! På stört!! Alltså får man vakta - när Zoya ätit upp sina egna kulor på 73,8 millisekunder kastar hon trånande blickar på huligankulorna.

 - nej, det inte dina, säger jag då. Sen säger jag

- Nej! igen.

 Och då sitter Zoya där och tittar. Och väntar. Men herregud, hur länge ska man vänta egentligen? tänker hon sen. Och varför ska den där slömopsen få alla kulorna? Va? tänker hon vidare. Så rätt vad det är smyger hon förstulet mot skålen igen. Nu kan man ju tro att Huliganen av rent egenintresse skulle äta lite snabbare, men de manliga hjärnsynapserna fungerar tydligen inte så. Han ser mest förbluffad ut när han hittar en papillon i skålen. Väldigt så luddiga kulorna blivit, ser han ut att tänka. Men allt det där löser sig ju.

 Sen har vi ju sovrutinerna. Efter att ha kamperat ihop i snart tio år, och efter att ha kommit över de där jobbiga valpmånaderna när man aldrig fick sova för valpen skulle a) leka, b) kissa, c) kissa, d) skälla, e) kissa, f) fräsa runt och g) bajsa så har vi utformat väl beprövade och fungerande rutiner.

1. Matte gör sig iordning.
2. Matte bäddar upp sängen.
3. Matte lägger en godnattfrolic i Huliganens biabädd som tronar bredvid mattes säng (jaja, vi snackar seriös hundbortskämning här)
4. Huliganen käkar upp frolicen, snurrar runt några gånger, går ut och kollar vad husse gör, surrar lite till och möter sedan John Blund.
5. Matte gör likadant (utom det där med snurret och hussekoll - ja förresten, förutom käkar frolic också, nu när jag tänker efter)

Eventuellt så traskar hunden ut och in några gånger under natten, men de stora dragen är som ovan.

Men nu! Nu bäddar vi med biabädd och en filt till Zoya. Svoossch! säger det också har Zoya hoppat upp i sängen. En beundransvärd prestation med tanke på att vår säng är HÖG - och Zoya liten, men uppenbarligen med inbyggda spiralfjädrar i benen.

- Oj! säger jag då. Sen säger jag
- hoppa ner! Då gör Zoya det och det ser ut som att hon tänker att nähänä. Inte det inte.

Sen får Zoya syn på Huliganens biabädd. Raskt hoppar hon i, utan att ta hänsyn till att det redan befinner sig en styck bastant liten vätte där. Hon bäddar. Frenetiskt. Huliganen trycker in sig i ett hörn och ser ut som att "vadvardetsomhände??". Zoya bäddar lite till. Och lite till. Huliganen går ut och lägger sig att sova under skåpet i matsalen. Zoya sover i biabädden. På morgonkulan kommer Huliganen tassandes, inser att det fortfarande är upptaget i hans säng och återvänder till skåpet.

Så, som sagt, livet är sig inte riktigt likt. Men bra ändå! vill vi raskt tillägga. Fast nu flyttar snart dottern ut igen. Och Zoya flyttar nog hem till sin matte, när matte slutat ha feber och vara förkyld.