Fredag

Men inte vilken fredag som helst! Ånej - kanske jag trodde när jag vaknade att dagen skulle traska på i gamla vanda fotspår, men oj så fel jag hade!

Först inleddes dagen med att jag kollade in Larssons blogg. Och den, den är ju knökfull med valpbilder! Och inte vilka valpar som helst, utan små ulliga, gulliga, ursöta, oemotståndliga vättevalpar! Å, finns det något som får mig att le fånigt och bli mjuk i knäna (ja förutom maken då), ja då är det vättevalpar.

- Se det som en karaktärsdanande prövning! sa jag strängt till mig själv, för hur gärna jag än ville, så passar det verkligen inte med fler huliganvalpar hos oss just nu. Suck.

Men styrkt av min motståndskraft (fast jag hela tiden inom mig tänkte "tänk om... man kanske kunde... eller om man gjorde så här...") gick jag ut till cykeln. Jag har en lagom 3 kilometers tripp till jobbet. Och när det är morgnar som den senaste veckan, varma, soliga, syrendoftande morgnar, ja då är det ganska skönt att trampa på. Fast nu har växlarna ballat ur, ettan går inte alls, har jag tur kan jag cykla i tvåan, annars trean. Och då ska man veta att de där tre kilometerna, de går i uppförsbacke hela tiden. Kanske inte direkt Himalaya-uppåt, men nästintill, vill jag nog påstå.

Ballade jag ur för det? Gnällde jag och ynkade och tog bilen istället?? Ånej! Det gamla vikingablodet svallade och jag tog det som en chans att visa vilket virke jag är gjord av! Mäkta belåten (men väldigt andfådd) nådde jag så det ställe som håller oss med makaroner och frolic.

Sen jobbade jag och sprätte papper och siffror omkring mig så att kollegorna hukade. Sen cyklade jag hem, och njöt av att om det är 3 km uppför på vägen dit, ja då är det ju 3 km nerför på vägen hem. Elementary, my dear Watson.

- Trasiga växlar? Pah! sa jag till mig själv och ångade hemåt.

Nu är det ju också så att jag normalt sett inte jobbar fredag eftermiddagar. Det finns ju ett bestämt mått av quantum satis när det gäller jobb, och mitt uppnås ungefärligen kl 12 på fredagar. Idag var det dock inte läge att lägga fötterna på altanbordet och klia maken bakom örat (eller menar jag Huliganen?), nej idag fick jag fortsätta att prassla med papperna så att maskrosorna vajade i vindraget.

Men inte lackade jag ihop för det. Nänä. Mer jobb, ja det lär ju bli mer frolic och mer makaroner. Eller kanske inte makaroner, när jag tänker närmare efter. Säg någon smaskig ost i stället, mycket godare!

Så idag har jag sett som en karaktärsdanande dag av första ordningen. En dag som visade att man har ryggrad. Beslutskraft. Motståndskraft. Vilja.

... men nog vore det ändå rätt underbart med en liten vättevalp?