Maken är en mycket bra make på alla sätt och vis. Givmild. Snäll. Full av knäppa intressen som man kan blogga om. Generös. Som sagt. En utmärkt make på alla sätt och vis. En som står mitt hjärta nära.
Men den där förkylningen. Den hade han gott kunnat behålla för sig själv. Det finns lägen när givmildhet är mycket bra och får ens ögon att tindra kärleksfullt. Detta var inte ett av dem.
Host.
torsdag 10 oktober 2013
onsdag 9 oktober 2013
Det där med proportioner
Häromdagen fick jag ju tyger i fina höstfärger av Maja. Jag blev jätteglad och började raskt fundera på vad jag skulle sy? Vissa förslag strök jag direkt. Yllekappa till exempel. Nattmössa var heller inget jag var så sugen på.
I ärlighetens namn har jag ju inte kommit så långt i min sykarriär, det har blivit några kuddfodral, en duk och en necessär. Aha! En necessär får det bli! utropade jag och kände mig så handlingskraftig som aldrig förr.
Jag skar och sydde ihop och petade till och med dit lite spets. Syrran ryckte ut och donerade snällt vadd.
Och nu vill jag skryta med att jag faktiskt, jo minsann, sprätte upp när jag tyckte att det inte blev så fint, när spetsen inte kom mitt för varandra. Det är så att jag gapade förbluffat själv. Jag? Sy om? Alldeles frivilligt? "Märkligt - men beundransvärt" sa jag och klappade mig själv på axeln.
Sen sydde jag klart. Jag stirrade förbluffat på resultatet. Jag hade tänkt mig en något större necessär än mitt förstlingsverk. Och nog blev den större - men inte riktigt så som jag tänkt mig.
Okej, den blev kanske lite kvadratisk - men den kommer att komma till användning i alla fall. Och jag sydde rätt på hörnen den här gången. Nästan alla hörnen. Det kan väl hända att jag liksom sydde fel i rena hastigheten på det första hörnet men jag tycker faktiskt inte att man behöver redovisa alla snöpliga detaljer hur som helst.
Så även om det inte blev precis som jag tänkt mig, så tycker jag den blev fin i alla fall!
Sommarschalen är färdigblockad också. Man kan verkligen undra vad som tagit åt mig? Syr klart och virkar färdigt och sprätter upp och syr om och är så allmänt präktig att jag börjar bli rädd för att maken och Huliganen inte längre kommer att känna igen mig.
Nu har jag ett annat gammalt WIP som ska färdigställas och det finns gott hopp om det också. Sen? Ja sen ska jag ta tag i det där som råkade följa med hem i söndags när jag gick på mitt livs första symässa...
I ärlighetens namn har jag ju inte kommit så långt i min sykarriär, det har blivit några kuddfodral, en duk och en necessär. Aha! En necessär får det bli! utropade jag och kände mig så handlingskraftig som aldrig förr.
Jag skar och sydde ihop och petade till och med dit lite spets. Syrran ryckte ut och donerade snällt vadd.
Och nu vill jag skryta med att jag faktiskt, jo minsann, sprätte upp när jag tyckte att det inte blev så fint, när spetsen inte kom mitt för varandra. Det är så att jag gapade förbluffat själv. Jag? Sy om? Alldeles frivilligt? "Märkligt - men beundransvärt" sa jag och klappade mig själv på axeln.
Sen sydde jag klart. Jag stirrade förbluffat på resultatet. Jag hade tänkt mig en något större necessär än mitt förstlingsverk. Och nog blev den större - men inte riktigt så som jag tänkt mig.
Okej, den blev kanske lite kvadratisk - men den kommer att komma till användning i alla fall. Och jag sydde rätt på hörnen den här gången. Nästan alla hörnen. Det kan väl hända att jag liksom sydde fel i rena hastigheten på det första hörnet men jag tycker faktiskt inte att man behöver redovisa alla snöpliga detaljer hur som helst.
Så även om det inte blev precis som jag tänkt mig, så tycker jag den blev fin i alla fall!
Sommarschalen är färdigblockad också. Man kan verkligen undra vad som tagit åt mig? Syr klart och virkar färdigt och sprätter upp och syr om och är så allmänt präktig att jag börjar bli rädd för att maken och Huliganen inte längre kommer att känna igen mig.
måndag 7 oktober 2013
Kort och gott
Man kanske tycker att förra inlägget var i kortaste laget. Man kanske tycker att en samvetsgrann bloggare skriver lite längre, lite bättre (och med korrekt mailadress), lite mer intressant och lite mer, tja, bloggigt.
Jag har bara en sak att säga till mitt försvar. Jag orkar inte.
Dottern släpade nämligen iväg mig på gympa-pass idag. Förmodligen tycker hon att mamma behövde motioneras lite, och jag har säkert låtit tungan löpa iväg vid något tillfälle och aningslöst sagt att "ja, jo, det kunde kanske vara kul att träna lite igen.... någon gång... lite lätt sådär".
Idag var uppenbarligen dagen, hade dottern bestämt. Och det var inte vilket gympapass som helst, det var Step Bas.
- "Bas" det är för nybörjare, sa dottern och jag trodde henne så blåögt och lyckades inte få hjärncellen att komma ihåg att det där med koordination, den genen har jag inte. Alls. Och step, det är sånt där man ska upp och ner och skutt och studs och spark med benet - allt runt en liten eländig bräda. Till musik. Hurtig musik. (Modern, inget som jag kände igen, i alla fall så länge som jag var tillräckligt fräsch för att uppfatta musiken. Rätt vad det var ratt svetten in i öronen och då blev det hela lite mer dämpat). Längst fram stod en rar flicka och tjoade uppmuntrande.
Jag kämpade, det gjorde jag. Men jag låg liksom hela tiden steget efter. När folk snurrade runt, ja då gjorde jag käcka bensparkar. När folk gjorde något-som-jag-glömt-vad-det-hette, ja då stirrade jag förbluffat och hängde inte med.
Men om det är så att den som blev mest illröd i ansiktet och flåsade högst som vann - ja då var det jag. En utklassningsseger!
Det var himla roligt! Nästa vecka planerar jag att vara där igen, och utföra mina ekvilibristiska övningar i fel takt och åt fel håll. Förmodligen är jag inte riktigt klok.
Jag har bara en sak att säga till mitt försvar. Jag orkar inte.
Dottern släpade nämligen iväg mig på gympa-pass idag. Förmodligen tycker hon att mamma behövde motioneras lite, och jag har säkert låtit tungan löpa iväg vid något tillfälle och aningslöst sagt att "ja, jo, det kunde kanske vara kul att träna lite igen.... någon gång... lite lätt sådär".
Idag var uppenbarligen dagen, hade dottern bestämt. Och det var inte vilket gympapass som helst, det var Step Bas.
- "Bas" det är för nybörjare, sa dottern och jag trodde henne så blåögt och lyckades inte få hjärncellen att komma ihåg att det där med koordination, den genen har jag inte. Alls. Och step, det är sånt där man ska upp och ner och skutt och studs och spark med benet - allt runt en liten eländig bräda. Till musik. Hurtig musik. (Modern, inget som jag kände igen, i alla fall så länge som jag var tillräckligt fräsch för att uppfatta musiken. Rätt vad det var ratt svetten in i öronen och då blev det hela lite mer dämpat). Längst fram stod en rar flicka och tjoade uppmuntrande.
Jag kämpade, det gjorde jag. Men jag låg liksom hela tiden steget efter. När folk snurrade runt, ja då gjorde jag käcka bensparkar. När folk gjorde något-som-jag-glömt-vad-det-hette, ja då stirrade jag förbluffat och hängde inte med.
Men om det är så att den som blev mest illröd i ansiktet och flåsade högst som vann - ja då var det jag. En utklassningsseger!
Det var himla roligt! Nästa vecka planerar jag att vara där igen, och utföra mina ekvilibristiska övningar i fel takt och åt fel håll. Förmodligen är jag inte riktigt klok.
Gud så korkad jag är! Ooops! Fel mailadress - incorrect email address
Det står ju fel mailadress! Jag tyckte det var konstigt att inga adresser ramlade in, men sen ser jag ju att det står fel - och säga vad man vill om den moderna internetvärlden, någon tankeläsare kan den ju inte vara i alla fall (även om jag innerst inne tycker det).
Adressen är ibhLund(at)gmail.com. Inget annat. F¨låt!
Adressen är ibhLund(at)gmail.com. Inget annat. F¨låt!
söndag 6 oktober 2013
Och vi har en vinnare! And we have a winner!
Eller två, om man räknar rätt. 1 +1 är två, oavsett vilket språk man räknar på. Ja jag tror inte ens att Google translate kan röra till det.
Or two, if you know your maths. 1 +1 is two, not matter what language you use. I defy even Google translate to mess this up!
Idag var det dags för Dragning! Den omutlige maken hade ju visat sig vara lite mutbar trots allt, så jag såg till att ha en överkontrollant med för att se så att allt gick rätt och riktigt till.
Today it was time for the draw! The incorruptible husband had shown some signs of being corruptible after all (lemon ricotta pancake, cricket.... I say not more), so I called in an Inspector to check that everything was made in an orderly fashion.
Under inspektorns stränga blick drog maken två vinnare: Nr 1 blev Ullis som får halsbandet och teet, och nr 2 blev Sue, som får garnet - som alltså inte ska användas till mormorsrutor!
Supervised by the strict Inspector the husband drew the two winners; No. 1 is Ullis, who will get the necklace and the tea, and No. 2 is Sue who will get the yarn - which is not to be used for granny squares!
Efter väl förrättat värv sa maken, som är tämligen klok emellanåt, att ska man fira 1004 inlägg, så tycker han att man ska göra det ordentligt! Det har han ju rätt i; så jag vill gärna skicka något till alla er andra som deltog men som inte hade turen med sig denna gång!
After having completed his task, the Husband, who, I have to say, is quite clever at times, said that if one is to celebrate 1004 posts it should be done properly! This, of course, is true, so I would like to send a little something to all of you who particpated but did not succeed this time.
Var snäll och maila era adresser till mig på ibhLund(at)gmail.com, så kommer det en kuvert på posten!
Please mail your addresses to me at ihbLund(at)gmail.com, and I will mail something to you!
Tack för att ni firade med mig! (och maken och Huliganen) / Thank you for celebrating with me (and the Husband and the Hooligan).
Or two, if you know your maths. 1 +1 is two, not matter what language you use. I defy even Google translate to mess this up!
Idag var det dags för Dragning! Den omutlige maken hade ju visat sig vara lite mutbar trots allt, så jag såg till att ha en överkontrollant med för att se så att allt gick rätt och riktigt till.
Today it was time for the draw! The incorruptible husband had shown some signs of being corruptible after all (lemon ricotta pancake, cricket.... I say not more), so I called in an Inspector to check that everything was made in an orderly fashion.
Under inspektorns stränga blick drog maken två vinnare: Nr 1 blev Ullis som får halsbandet och teet, och nr 2 blev Sue, som får garnet - som alltså inte ska användas till mormorsrutor!
Supervised by the strict Inspector the husband drew the two winners; No. 1 is Ullis, who will get the necklace and the tea, and No. 2 is Sue who will get the yarn - which is not to be used for granny squares!
Efter väl förrättat värv sa maken, som är tämligen klok emellanåt, att ska man fira 1004 inlägg, så tycker han att man ska göra det ordentligt! Det har han ju rätt i; så jag vill gärna skicka något till alla er andra som deltog men som inte hade turen med sig denna gång!
After having completed his task, the Husband, who, I have to say, is quite clever at times, said that if one is to celebrate 1004 posts it should be done properly! This, of course, is true, so I would like to send a little something to all of you who particpated but did not succeed this time.
Var snäll och maila era adresser till mig på ibhLund(at)gmail.com, så kommer det en kuvert på posten!
Please mail your addresses to me at ihbLund(at)gmail.com, and I will mail something to you!
Tack för att ni firade med mig! (och maken och Huliganen) / Thank you for celebrating with me (and the Husband and the Hooligan).
fredag 4 oktober 2013
Vågar man ropa hej?
Jag vet ju inte om man är över bäcken ännu?
Det kan vara jag som är lite småkinkig. Som hänger upp mig på småsaker. Som inte kan rycka på axlarna och tänka att jaja, shit happens.
Personligen tycker jag i alla fall att det finns bättre sätt att börja en fredag på än att komma ut och upptäcka att man för fjärde gången sedan i maj har fått punktering på cykeln. Sen tycker jag också att det finns roligare sätt att tillbringa en timme en fredagsmorgon på än att sitta i en tandläkarstol och laga en sönderbiten tand. Inte hoppar jag högt av fröjd heller över att få punga ut med 1400 lusidorer för att laga denna tand.
Men sen har det liksom gradvis bättrat sig; arbetsdagen har flutit på bra. Sonen ringde och berättade att han haft sin första patient (alldeles gratis, det borde min tandläkare ta efter), bara det att prata med honom gör mig glad när jag vet att vi inte kommer att träffas förrän till jul. Imorgon ska vi hälsa på dottern och svärsonen in spe i deras nya lägenhet, det gör mig också glad. Jag har haft dragkamp med hunden och det blev både jag och han glada över. Imorgon ska jag gå morgonpromenad med en god vän som det var alldeles för länge sedan jag träffade. I arbetsrummet sitter min egen make och pysslar med något arkeologiskt förehavande. Allt detta känns som Bra Saker.
I skrivande stund fräser ankbröst i stekpannan och maken har hämtat upp en pinot gris ur vinkällaren.
Det känns som att det har vänt! Så ett litet försiktigt "hej!" vill jag nog ropa ändå. Jag är nog ändå över bäcken, eller vad tror ni?
Det kan vara jag som är lite småkinkig. Som hänger upp mig på småsaker. Som inte kan rycka på axlarna och tänka att jaja, shit happens.
Personligen tycker jag i alla fall att det finns bättre sätt att börja en fredag på än att komma ut och upptäcka att man för fjärde gången sedan i maj har fått punktering på cykeln. Sen tycker jag också att det finns roligare sätt att tillbringa en timme en fredagsmorgon på än att sitta i en tandläkarstol och laga en sönderbiten tand. Inte hoppar jag högt av fröjd heller över att få punga ut med 1400 lusidorer för att laga denna tand.
Men sen har det liksom gradvis bättrat sig; arbetsdagen har flutit på bra. Sonen ringde och berättade att han haft sin första patient (alldeles gratis, det borde min tandläkare ta efter), bara det att prata med honom gör mig glad när jag vet att vi inte kommer att träffas förrän till jul. Imorgon ska vi hälsa på dottern och svärsonen in spe i deras nya lägenhet, det gör mig också glad. Jag har haft dragkamp med hunden och det blev både jag och han glada över. Imorgon ska jag gå morgonpromenad med en god vän som det var alldeles för länge sedan jag träffade. I arbetsrummet sitter min egen make och pysslar med något arkeologiskt förehavande. Allt detta känns som Bra Saker.
I skrivande stund fräser ankbröst i stekpannan och maken har hämtat upp en pinot gris ur vinkällaren.
Det känns som att det har vänt! Så ett litet försiktigt "hej!" vill jag nog ropa ändå. Jag är nog ändå över bäcken, eller vad tror ni?
torsdag 3 oktober 2013
Hur prioriterar folk?
Ibland undrar jag hur folk tänker? I all synnerhet undrar jag hur det tänktes idag?
Idag är det torsdag, men inte vilken torsdag som helst! Det är en torsdag då Huliganen och Zoya fick följa med till jobbet på förmiddagen för att förgylla tillvaron för alla mina kolleger - och för att se till så att folk håller sina trumhinnor och ost-utdelar-fingrar i trim.
Vi hade mycket trevligt! Somliga av oss jobbade. Somliga gjorde det inte, men fick fika i alla fall. Men nu var det faktiskt inte ost etc som det skulle avhandlas här, nej det är det faktum att de röda mattorna har varit talrika runt vårt kontor idag. Män i kostymer, som ser allvarliga ut, har svärmat som bin kring övermogna plommon. (Här märker jag ett potentiellt syftningsfel; det är alltså inte kostymerna som ser allvarliga ut. Kanske bäst att klarlägga, så att inte Vän Av Ordning slår mig på fingrarna.)
Området har nämligen haft celebert besök av kronprinsessan och prins Daniel. Men tänk, de kom inte förrän Huliganen och Zoya åkt hem igen, belåtet smårapandes ost. Det är då jag undrar hur hovet planerade? Här fanns världens chans att få ha dragkamp med en vilt morrande Huligan. Att få klappa en liten fjäderlätt Fin Dam. Att få kasta boll, dela ut frolic, bli dragen i håret och få skratta jättemycket... också väljer hovet att tussa ihop kronprinsessan med en bunke tråkmånsar??
Märkligt.
Kära kronprinsessa, nästa gång du är i faggorna, hör av dig så ska vi se till att du får ett mer minnesvärt besök än idag. Företagsbyar och sånt, det har du väl sett många av, men en Huliganhund, det är ett unikt tillfälle!
Idag är det torsdag, men inte vilken torsdag som helst! Det är en torsdag då Huliganen och Zoya fick följa med till jobbet på förmiddagen för att förgylla tillvaron för alla mina kolleger - och för att se till så att folk håller sina trumhinnor och ost-utdelar-fingrar i trim.
Vi hade mycket trevligt! Somliga av oss jobbade. Somliga gjorde det inte, men fick fika i alla fall. Men nu var det faktiskt inte ost etc som det skulle avhandlas här, nej det är det faktum att de röda mattorna har varit talrika runt vårt kontor idag. Män i kostymer, som ser allvarliga ut, har svärmat som bin kring övermogna plommon. (Här märker jag ett potentiellt syftningsfel; det är alltså inte kostymerna som ser allvarliga ut. Kanske bäst att klarlägga, så att inte Vän Av Ordning slår mig på fingrarna.)
Området har nämligen haft celebert besök av kronprinsessan och prins Daniel. Men tänk, de kom inte förrän Huliganen och Zoya åkt hem igen, belåtet smårapandes ost. Det är då jag undrar hur hovet planerade? Här fanns världens chans att få ha dragkamp med en vilt morrande Huligan. Att få klappa en liten fjäderlätt Fin Dam. Att få kasta boll, dela ut frolic, bli dragen i håret och få skratta jättemycket... också väljer hovet att tussa ihop kronprinsessan med en bunke tråkmånsar??
Märkligt.
Kära kronprinsessa, nästa gång du är i faggorna, hör av dig så ska vi se till att du får ett mer minnesvärt besök än idag. Företagsbyar och sånt, det har du väl sett många av, men en Huliganhund, det är ett unikt tillfälle!
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)