Kort och gott

Man kanske tycker att förra inlägget var i kortaste laget. Man kanske tycker att en samvetsgrann bloggare skriver lite längre, lite bättre (och med korrekt mailadress), lite mer intressant och lite mer, tja, bloggigt.

Jag har bara en sak att säga till mitt försvar. Jag orkar inte.

Dottern släpade nämligen iväg mig på gympa-pass idag. Förmodligen tycker hon att mamma behövde motioneras lite, och jag har säkert låtit tungan löpa iväg vid något tillfälle och aningslöst sagt att "ja, jo, det kunde kanske vara kul att träna lite igen.... någon gång... lite lätt sådär".

Idag var uppenbarligen dagen, hade dottern bestämt. Och det var inte vilket gympapass som helst, det var Step Bas.

- "Bas" det är för nybörjare, sa dottern och jag trodde henne så blåögt och lyckades inte få hjärncellen att komma ihåg att det där med koordination, den genen har jag inte. Alls. Och step, det är sånt där man ska upp och ner och skutt och studs och spark med benet - allt runt en liten eländig bräda. Till musik. Hurtig musik. (Modern, inget som jag kände igen, i alla fall så länge som jag var tillräckligt fräsch för att uppfatta musiken. Rätt vad det var ratt svetten in i öronen och då blev det hela lite mer dämpat). Längst fram stod en rar flicka och tjoade uppmuntrande.

Jag kämpade, det gjorde jag. Men jag låg liksom hela tiden steget efter. När folk snurrade runt, ja då gjorde jag käcka bensparkar. När folk gjorde något-som-jag-glömt-vad-det-hette, ja då stirrade jag förbluffat och hängde inte med.

Men om det är så att den som blev mest illröd i ansiktet och flåsade högst som vann - ja då var det jag. En utklassningsseger!

Det var himla roligt! Nästa vecka planerar jag att vara där igen, och utföra mina ekvilibristiska övningar i fel takt och åt fel håll. Förmodligen är jag inte riktigt klok.