Vågar man ropa hej?

Jag vet ju inte om man är över bäcken ännu?

Det kan vara jag som är lite småkinkig. Som hänger upp mig på småsaker. Som inte kan rycka på axlarna och tänka att jaja, shit happens.

Personligen tycker jag i alla fall att det finns bättre sätt att börja en fredag på än att komma ut och upptäcka att man för fjärde gången sedan i maj har fått punktering på cykeln. Sen tycker jag också att det finns roligare sätt att tillbringa en timme en fredagsmorgon på än att sitta i en tandläkarstol och laga en sönderbiten tand. Inte hoppar jag högt av fröjd heller över att få punga ut med 1400 lusidorer för att laga denna tand.

Men sen har det liksom gradvis bättrat sig; arbetsdagen har flutit på bra. Sonen ringde och berättade att han haft sin första patient (alldeles gratis, det borde min tandläkare ta efter), bara det att prata med honom gör mig glad när jag vet att vi inte kommer att träffas förrän till jul. Imorgon ska vi hälsa på dottern och svärsonen in spe i deras nya lägenhet, det gör mig också glad. Jag har haft dragkamp med hunden och det blev både jag och han glada över. Imorgon ska jag gå morgonpromenad med en god vän som det var alldeles för länge sedan jag träffade. I arbetsrummet sitter min egen make och pysslar med något arkeologiskt förehavande. Allt detta känns som Bra Saker.

I skrivande stund fräser ankbröst i stekpannan och maken har hämtat upp en pinot gris ur vinkällaren.

Det känns som att det har vänt! Så ett litet försiktigt "hej!" vill jag nog ropa ändå. Jag är nog ändå över bäcken, eller vad tror ni?