Det där med proportioner

Häromdagen fick jag ju tyger i fina höstfärger av Maja. Jag blev jätteglad och började raskt fundera på vad jag skulle sy? Vissa förslag strök jag direkt. Yllekappa till exempel. Nattmössa var heller inget jag var så sugen på.

I ärlighetens namn har jag ju inte kommit så långt i min sykarriär, det har blivit några kuddfodral, en duk och en necessär. Aha! En necessär får det bli! utropade jag och kände mig så handlingskraftig som aldrig förr.

Jag skar och sydde ihop och petade till och med dit lite spets. Syrran ryckte ut och donerade snällt vadd.

Och nu vill jag skryta med att jag faktiskt, jo minsann, sprätte upp när jag tyckte att det inte blev så fint, när spetsen inte kom mitt för varandra. Det är så att jag gapade förbluffat själv. Jag? Sy om? Alldeles frivilligt? "Märkligt - men beundransvärt" sa jag och klappade mig själv på axeln.

Sen sydde jag klart. Jag stirrade förbluffat på resultatet. Jag hade tänkt mig en något större necessär än mitt förstlingsverk. Och nog blev den större - men inte riktigt så som jag tänkt mig.

Okej, den blev kanske lite kvadratisk - men den kommer att komma till användning i alla fall. Och jag sydde rätt på hörnen den här gången. Nästan alla hörnen. Det kan väl hända att jag liksom sydde fel i rena hastigheten på det första hörnet men jag tycker faktiskt inte att man behöver redovisa alla snöpliga detaljer hur som helst.

Så även om det inte blev precis som jag tänkt mig, så tycker jag den blev fin i alla fall!

Sommarschalen är färdigblockad också. Man kan verkligen undra vad som tagit åt mig? Syr klart och virkar färdigt och sprätter upp och syr om och är så allmänt präktig att jag börjar bli rädd för att maken och Huliganen inte längre kommer att känna igen mig.

Nu har jag ett annat gammalt WIP som ska färdigställas och det finns gott hopp om det också. Sen? Ja sen ska jag ta tag i det där som råkade följa med hem i söndags när jag gick på mitt livs första symässa...