Familjehelg

 Det må ha varit lite blåsigt och kyligare i helgen, men den har ändå levererat! Vi har varit ute och rest! Ända till Halmstad och det känns ju globetrotteraktigt så det förslår i dessa tider.

 Solen sken och trädgården prunkande. Dock blåste det rätt rejält också,  så årets första jordgubbar inmundigades i uterummet, och där smakade de minst lika bra. Så småningom tog vi ändå en promenad i allsköns ro, och det var lugnt och fridfullt tills Loppan upptäckte vilddjur i hagen.  Hon tog dock sitt beskyddaransvar på största allvar och skällde ut dem efter noter. Fåren verkade dock tämligen obekymrade. Sen åkte vi hem igen, mycket nöjda med vår resa.

Det där med jordgubbar var ju inte så dumt tänkte vi, så det fick bli jordgubbar även på söndagen när Grynet och Pyret kom. Föräldrarna skulle nämligen ha en trädgårdskonsult hemma, och då gäller det att ta till vara på alla visdomsord, och då kan det vara lite lättare om flickorna passar mormor och morfar en stund tänkte dottern listigt.

Så vi la pussel på platta, hoppade lite hage och pysslade lite innan det var dags att förbereda lunchen innan mamma och pappa kom.

- vi kan provsmaka jordgubbarna mormor, sa Grynet hjälpsamt. Ett sådant erbjudande tackar man ju inte nej till, kvalitetskontroll är ju alltid bra. QA, som det heter på modernt blajspråk.

Efter en stund kom hon tillbaka. - kanske bäst vi provar två, för säkerhets skull, mormor? Vilket klokt barn! Man kan inte vara nog försiktig minsann. 

Det byggs överallt!

 Det verkar som om ryktet om den fina sjörövarskeppskojan spritt sig, för plötsligt byggs det på alla håll och kanter. Nu är ju kojan ett svåruppnåeligt mål, men folk gör sitt bästa, det får man väl ändå tro.

Grannhuset, till exempel, smällde upp ett jättetält i trädgården. Luftigt och skönt i sommarvärmen, men hur kommer det att stå sig i den skånska vintern? funderade jag oroligt. Sen visade det sig att det var ju studentfest det skulle bli, så redan nästa dag revs bygget. Nu finns det i alla fall bildbevis för att det inte bara är studenterna som festar här i kvarteret. Lite lugnare, lite mer städat - och mycket bättre musik.

Ett bygge som (tyvärr) kommer att vara lite mer långvarigt är att Lunds nation ska bygga ett nytt hus inne på sin innergård. Uppenbarligen måste alla studenter bo mitt inne i centrala Lund, trots att det byggts ett alldeles stort och nytt område uppe vid Teknis. Jajamen. 14 "kompisrum" ska det bli, så nu ryker den fina lönnen och en annan fastighet får ett trevåningshus smäck intill sin tomtgräns med full insyn på balkonger och i trädgård. Gatan kommer att ha begränsad framkomlighet, vår p-plats har rykt och granngatan kommer att stängas av helt i perioder. Underbart, när man bor inne i Lund där det är nästintill omöjligt att köra i stadskärnan alldeles utan extra avspärrningar. För säkerhets skull stängs Magle Stora Kyrkogata också av lite då och då. Gastkramande spännande för oss som med svett, blod och tårar lyckats prångla till oss en temporär p-plats mitt inne i allt det historiska. Nu gäller det bara att lyckas ta sig dit - och ut. Det blir som ett sånt där spel där man ska flytta brickor för att kunna få loss en annan bricka. Då får man se "bricka" som metafor för vår bil. Och jag vet ju hur det var, jag hade ganska mycket bekymmer med de där brickorna.

Låter jag lite negativ? Inte direkt jublande av fröjd över att nu, när de flesta studenter åkt hem och friden brukar sänka sig över vårt kvarter få se fram emot att det ska schaktas och bilas bort, slås ner pålar, byggas och damma och ha sig? Nåja, det går väl över det här med - och eftersom den arkeologiska undersökningen hittade både svart och röd Östersjökeramik, en pläterad ring och lite brunngrävningar ner i moränen så hoppas jag helt själviskt att bygget ska skjutas aningen på framtiden, till exempel till hösten eller så? Bor man nu mitt i en fornlämning så kan man väl inte bara rycka på axlarna åt de fornlämningar som trots allt dykt upp och påvisar att här har det minsann bott folk i evärderliga tider. Om det sen var lugnare då, det vete katten - men färre skrålande och glaskrossande studenter var det säkerligen. Inte minst med tanke på att glas var sparsamt förekommande och CSN och tentor och sånt var ett totalt obegripligt nonsens.

Men inte kan man vara alltför tjurig nu när vi haft en sån fantastiskt fin sommarvecka! Det har blivit mycket trädgårdshäng, vi har suttit på balkongen i kvällssolen och njutit och grillen har fått jobba. Faktum är att maken och jag också fått jobba. Igår skulle det tömmas trädgårdsavfallskärl, och det är ju nu man behöver dem som mest, det gäller att hålla ogräsen stången. Men när vi kom ner så satt det en lapp på ena tunnan, den var för tung så renhållningsverket tömde den inte, den fick uppenbarligen växa max 38 kg. Den viktgränsen hade passerats med råge, insåg man när man skulle försöka flytta tunnan. Så maken och jag iklädde oss oömma kläder - rättare sagt, det gjorde inte jag, för hur svårt kunde det vara, tänkte jag, vilket var en synnerligen korkad tanke -, handskar och sen tömde vi tunnan på en stinkande våt sörja som luktade som en gammal gödselstack ungefär. Sen körde vi drygt 80 kg stinksörja till tippen, med bilfönsterna helt öppna för att stå ut med stanken. Då kände vi oss som synnerligen goda grannar, så när vi kommit hem och tagit en välbehövlig dusch blev det ett glas Pimms i trädgården. På detta finns inget bildbevis, för törsten var stor och fokus var med på att äntligen koppla av och njuta av sommareftermiddagen.

Dock finns det bildbevis på när jag sitter och pimplar öl, en dryck jag sällan gillar - utom när man spelat golf. Och det var just vad maken och jag gjorde en annan varm eftermiddag. Himla trevligt hade vi, och den ölen efteråt, den satt som en smäck.

Mellanbjälklagret är på plats!

 

Och inte nog med det, en himla massa andra byggnadstekniska lösningar sitter också på plats. Söndagen slog till med full högsommar och maken, Loppan och jag drog iväg till Grynet och Pyret. Det var en hel del som stod på agendan. En koja skulle byggas! Försådder skulle planteras ut! Mat skulle ätas! Tomatstöd skulle inhandlas! Ja, det var bara att kavla upp ärmarna och sätta igång.

Grynet och Pyret var förberedda. De hade tränat på att spika med sina nya hammare, såga med den nya sågen och mäta med den nya tumstocken. Allt i lagom smått format, och mormor, som kan vara lite korkad av sig, undrade om tummen på tumstocken också var lite mindre. Jaja, vi kan inte alltid vara på topp.

När man bygger koja så börjar man såklart med det viktigaste - ett bord att sätta en blomvas på. Det var rena teamworket, och morfar var mycket imponerad av Pyret som sågade av 3,75 bordsben alldeles själv!

Kojan skulle ligga i hörnet vid forsythiabusken, lagom gömt och hemlig av sig. Ett utmärkt val! Bygget, ja det var en egenkonstruerad skapelse, utan direkt ritning och i bästa Kajsa Warg-anda; man tager vad man haver. Några lastpallar, lite upprivet golv, en gammal säng. Både svärsonen och maken är egentligen sådana som helst bygger efter ritning, med massor av linjer från a - c och "skruva vid x" och "såga av 42,27 cm" och liknande exakta instruktioner, så det här var sannerligen ett bygge utanför deras byggtekniska comfort zone. Men så bra det gick!

God hjälp hade de av flickorna som raskt flyttade in bordet och dukade med blommor medan bara själva stommen var på plats. Emellanåt hanns det ju med lite gungbrädegungning också, och att studsa i studsmattan, klappa Loppan och hjälpa till med plantorna. 

Under tiden pekade dottern och jag planterade ut; tomatplantor, gurkplantor, solrosor och zinnior. Sen vattnade dottern. Nu kan man tro att jag även planterat ut en aussie, men nej, dottern vattnade även Loppan som var törstig i värmen.

Bygget, ja det fortskred och Grynet pekade mot taket och sa belåtet "mormor, det är mellanbjälklagret" - tänk så skönt att ha en byggnadsingenjör i familjen! Man kan också notera att den gamla sänggaveln på sängen som köptes till dottern för 35 år sedan sisådär, nu funnit sin ultimata plats. Den har liksom gått igenom en sänggavels livscykel och nu uppgått i ett kojbyggarnirvana.

Så småningom kom det ett golv på plats. En stege. Och en massa andra bra grejer. När det var fikadags fick vi gamlingar fika själva, för det gjorde flickorna i kojan. De samlade sommarsnö också i små lådor och sen snöade det över murgrönan.

- Tittar mormor! vi har sommarsnö! ...fast morfar kallar det "sågspån", sa de. Man såg riktigt hur de tänkte "pah! vad begriper han? 'sågspån?!? Fnys.".

Sen blev det en ljuvlig sommarkväll och svärsonen grillade lax så det var en ren fröjd. I synnerhet att äta upp den. En och annan byggnadsrelaterad skada hade uppstått och hela familjen hjälptes åt att plåstra om Pyret. Med unicorn-plåster såklart, det läker ju bättre då, det är vetenskapligt bevisat.

I hörnet bakom forsythiabusken stod nu kojan där - sjörövarskeppskojan! Sjörövarkaptenerna kilade upp och nerför stegen, hade utkik över det villande havet och var ett par mycket belåtna sjörövare. Gulligare och gladare än vad jag inbillar mig sådana är i vanliga fall. Nu ska det till någon mer bräda, en sjörövarflagga och lite vimplar och pynt. Man vill ju ha sitt skepp hemtrevligt och mysigt såklart.

Vilken fin sommardag vi hade, och vilken vråltjusig koja det blev! Alla var nöjda och trötta och belåtna, och när Grynet nattats (och ännu inte somnat, ytterligare en nattuggla i familjen) och Pyret nattats (och somnat, efter att ha underhållit mormor med diverse utläggningar) så åkte Loppan och vi hem igen, lagom svettiga, lite solbrända och väldigt nöjda med vår dag.

Nog hade han rätt, Gerschwin - eller kanske det var Ella Fitzgerald?

 "Summertime, and the living is easy". Jomenvisst. Även jag, som inbiten höstälskare, kan inte annat än att instämma i detta. Det är (lagom) varmt, man kan ranta runt i en frodig natur med en liten raggfia och sen kan man sitta i sin trädgård och njuta av stickning, Pimms och grillat. What's not to like? 

Det var igår som Loppan och jag var ute i spenaten. Fredagskänslorna svallade! I alla fall hos Loppan, själv var jag sådär lite lagom fredagstillfreds, men tog det ändå lite lugnt eftersom efterspelet efter vaccinationen började ge sig tillkänna. Så medan Loppan fräste runt, luktade på blommorna, käkade gräs och sådär så strosade jag i (mycket makligt) tempo, men njöt nog lika mycket av fredagsfeelingen. Loppan kan liksom inte avhålla sig från att avsmaka det frodiga nya gräset som spirar, men sen blir hon lika bekymrad när det passerat genom matsmältningssystemet och inte riktigt vill komma ut. Inte trodde jag att det där med att vara hundägare skulle innebära att stå och dra långa grässtrån ur rumpan på en hund... men visst, a matte's gotta do, what a matte's gotta do.

Sen åkte vi hem till vårans husse som också var lite småfebrig, men framåt kvällen så var det som vanligt igen, och vi satt en stund på balkongen och tittade på tornseglarna som är tillbaka! Det är de man ser som små svarta prickar ovanför hustaken. Jag googlade tornseglare och lärde mig att de kan hålla sig månader i sträck i luften utan att landa, och jag tänkte bara att "oj! jamen hur ska de då kunna sitta i allsköns ro och avnjuta en kardemummabulle? Eller ett glas vin?!". Men tydligen så går det bra, och jag tycker de är fantastiska när de störtdyker här över gården eller jagar varandra - de ser ut att ha det så roligt! Maken tycker också de är fina, i alla fall tills en av dem lyckades lämna ett visitkort på hans arm när han satt där på balkongen. 

Idag har vi inte gjort många knop. Loppan och jag har gått på några promenader, men för övrigt har vi mest tagit det lugnt i trädgården - ja så långt man nu kan ta det när man är omgiven av studenter som firar att terminen i är slut.

Inte för att jag direkt blev jättestörd, jag trodde att jag låg och lyssnade på en ljudbok, men tänk, då visade det sig att jag sov i stället! Visst är det märkligt. Våra dvärgsyrener har slagit ut, och mitt i dem sticker det upp alliumbollar - inte jag som planterat, men väldigt fint tycker jag.

Så småningom visade det sig vara Pimms o'clock! Väldig tur att man inte missade det. Pimms, det är också så där otroligt somrigt. Svår smak att beskriva;  lite bittert, lite sött, lite örtigt - och himla gott! Nu kan man nu inte bara sitta där och pimpla Pimms, lite seriös verksamhet fick det ju också vara. 

Eftersom det där med litteratur visat sig vara ett sömnpiller fick det ju bli stickning. Och visst känns det märkligt att sitta och sticka i ullgarn när temperaturen stiger till oanade höjder, men lite Shetland Spindrift är ju aldrig fel. Himla roligt stickning det där. Till och med så pass att när det visat sig att man stickat fel och måste dra upp så sliter man inte sitt hår i förtvivlan och ryter "varför drabbar detta oblida öde mig?!!!" utan man drar bara upp och stickar om.

Sen var det dags för grillning. Grannarna grillade också och Loppan löpte raskt in till dem för att tigga lite, så jag fick traska efter och tala om att vi skulle ju också grilla så hon kunde lika gärna komma tillbaka och tigga ryggbiff hos oss. Då gjorde hon det. Och jag vet inte riktigt hur det kom sig, men visst hamnade en eller annan bit biff i Loppans gap.

Sen gick vi upp till lägenheten igen och när vi tittade ut genom köksfönstret såg vi att vi fått oväntat besök - och då talar jag inte om fågelskit. Nog ser det häftigt ut? Undrar hur det känns att sväva där uppe?

Perforerad

 Där satt den, spruta nr 2. Det känns ju skönt ändå. Nu sitter vi här med små plåsterlappar, maken och jag, och funderar på vad vi ska göra resten av dagen. Man vet ju hur det är med pensionärer, fullt upptagna, men kanske inte så lätt att komma ihåg med vad? Tur man har sin kalender då, för då vet man att det är Loppanträning, och sen ska vi hämta flickorna på förskolan. Möjligen ska vi hinna gå och titta på en hatt till maken också, för hans panamahatt har definitivt sett bättre dagar. För länge sedan.

Annars har vi hunnit med en del får jag säga. Morsdagsfika med rabarberpaj hos Grynet och Pyret i söndags. Väldigt god paj, och man fick behärska sig för att inte moffa i sig orimliga mängder. En som inte behövde fundera på det var Pyret som far runt som ett jehu och motionerar hela tiden utan att ens reflektera över att det är det hon gör. Hon visade mormor hur hon hoppade på studsmattan så att hästsvansen studsade och sen avslutade hon med att springa runt, runt på studsmattan med höga benlyft; "titta mormor, jag cyklar! Ingen cykel, bara människa!". Tänk om man haft den energin! Då hade man kunnat smälla i sig rabarberpaj i stort mått.

På måndagen blev det inte rabarberpaj, men däremot räkmackor på Sofiero. Maken, syrran och jag tog en liten tripp dit för att avnjuta rhododendronprakten. Ja, och räkmackor också då. Vi hade valt en fantastiskt vacker dag för vårt besök. Vore ju dumt att åka dit i hällregn. När räkmackorna var ett minne blott traskade vi ner genom ravinen mot havet. Åh så vackert. "Jag måste ta ett foto" tänkte jag och började rota runt efter mobilen för att ta en actionbild av maken och syrran som strosade före med vovvarna.

 Men så är det som det är när man har en väska av modell påse, allt ligger i en enda osorterad hög (här tänker maken; gör det inte alltid det i dina väskor?!), så när jag väl fått fram mobilen så var maken och syrran försvunna.Snopet, men det fick bli ett foto ändå, så får man liksom tänka sig att syrran och maken där.

Jag fick spänsta ifatt dem, så det blev en bild till sist. Hur skulle det se ut i bloggen annars? Va?

För övrigt har det varit ganska lugnt - ja om man bortser från min blodstörtningsframkallande dust med det lokala parkeringsbolaget, men mer om det i ett annat inlägg. Om mina nerver klarar det. 

Vi har chillat i trädgården och njutit av syren- och kaprifoldoft. Det har grillats en eller annan ryggbiff. Bakat har jag inte gjort, vilket känns lite märkligt eftersom jag i normal fall bakar ett par, tre gånger i veckan, men nu vill jag inte slösa bort dessa soliga försommardagar med att vara inne alltför mycket.

Igår var jag dock inne ett tag när Kristina och jag åkte till Malmö museum och tittade på utställningen med kläder från Augusta Lundin - och jag rodnade lite generat när jag tänkte på mina egna försök att snörpa ihop en kjol eller t-shirt eller så... så välsytt, så vackert - och så oerhört obekvämt det måste ha varit att bära dessa skapelser. För att inte tala om kostsamt. Vilket man insåg när man läste på lapparna vilka som ägt och burit dessa kreationer. Idel slottsfruar kändes det som. Inte så många Hulda Petterson från Moheda direkt.