Kallt om öronen

 

Maken och jag kände att det var dags att leva lite storstadsliv. Få oss lite kultur serverat, och helst också lite god mat och kanske rentav lite gott vin? Alltså bokade vi tågbiljetter till Stockholm, och för första gången med Snälltåget. Synnerligen prisvärt och med riktig restaurangvagn - där man blev serverad vid bordet på Riktigt Porslin och med Riktiga Glas. Förvisso inga vita dukar, men det kändes ändå som en välkommen återgång till det Förr som var Bättre. Allt var inte bättre förr, men vissa saker var det onekligen.

Mätta och belåtna och en aningens försenade klev vi sedan av i Stockholm och tog tunnelbanan till Gamla Stan där vi hade för avsikt att bo. Sen, ja sen var det ju dags att börja promenera, för det är det man gör när man är i Stockholm. Först traskade vi genom Gamla Stan och ner mot Strandvägen för att titta in på Svenskt Tenn. När vi hade tittat oss omkring och inte hittat något soffbord upptäckte vi att de hade stängt sin Tesalong. - Men!!! sa vi med många utropstecken och tittade ogillande på det kontor som verkade ha brett ut sig där man tyckte att det skulle serveras scones och te med alla trimmings.

Vi hann också bli antastade av en turist som undrade om vi svenskar? Och om vi i så fall kunde upplysa henne om var hon fick tag i de bästa köttbullarna? Alltså nog för att det är gott med köttbullar, men det är inte det jag åker till Stockholm för, så tyvärr - det hade vi ingen aning om.

Sen ville maken gå och titta på Kungliga Biblioteket, han är ju lite lagd åt det hållet. Så vi traskade upp längs Birger Jarlsgatan och jag försökte lite utstuderat nonchalant sådär locka in honom på en av lyxbutikerna där, men maken hade rosor på kinden och böcker i blick, så det gick inte att lura honom på avvägar. Kungliga Biblioteket var en trevlig bekantskap ändå, och jag fick stifta bekantskap med Codex Giga, som jag måste erkänna att jag inte haft någon som helst aning om tidigare. Men nu har jag sett informationsfilmen, så nu vet jag att den kallas Djävulsbibeln, väger 70 kilo och är makalöst vackert textad och illustrerad. Och det, det hade jag ju aldrig fått reda på om vi hamnat på Louis Vuitton i stället. 

Efter allt traskande och boktittande kan man bli lite trött och hungrig, så då ramlade vi inom Zum Franziskaner, och där åt maken lever och jag åt vegetariskt - inga köttbullar i sikte där inte.

Morgonen därpå var solig och svinkall. Eftersom jag, som skrivits tidigare, snott åt mig den mössa jag egentligen stickat åt maken fick han ha sin gamla så han inte förfrös öronen innan vi nådde målet för dagen, vilket var Nationalmuseum. Där har vi inte varit sedan det renoverades, så det var verkligen på tiden!

Knappa 6 timmar senare traskade vi på ömma fötter ut igen. Då hade vi hunnit titta på den fina utställningen om Swedish Grace, hade gått igenom konstutställningarna från massor av århundraden och ätit lite lunch i den nya restaurangen, som inom parantes inte var lika bra som den som fanns på Nationalmuseum tidigare. Allt var inte bättre förr.

På Swedish Grace-utställningen kunde man också beskåda en Madonnaknyppling av Greta Sandberg. Då blev man lite pinsamt medveten om hur mycket det finns kvar att lära sig om knyppling.

Efter att ha vilat ben och fötter ett tag på hotellet var det dags att knalla iväg och äta middag. Det är viktigt med kolhydratuppladdning när man håller på med kultur! Vi traskade tillbaka mot Smålandsgatan där vi bokat bord på KB. På vägen vinkade vi åt Karl XII som stod där med fiskmås på huvudet och pekade mot Ryssland - förmodligen ville han ta Putin i örat och det rejält ändå!

Dagen därpå var det dags att ta tåget hem igen, men inte förrän vi lagt ett antal timmar på Moderna Museet. Och ja, jo, så länge vi pratar om 20-tal och 30-tal sådär, då är jag med - men när man börjar prata om konceptuell konst och lägger en orimlig massa tid på att teoretisera om något som man samtidigt inte ska ha någon fastställd agenda om, ja då börjar jag (filistée som jag är) gäspa lite förstulet.

Det fanns ju ändå ljuspunkter (förutom de två Sigrid Hjerten vi såg, som inte är så rasande nya ändå), en illblå tavla till exempel, med ett avskalat trä (separat konstverk) lite lagom konstnärligt i närheten.

Efter en stärkande lunch (nänä, inte köttbullar) var det dags för en sista promenad runt Kastellholmen och genom Gamla Stan innan vi bordade Snälltåget igen. Det tog lite tid, för det var banarbeten, och tåg före oss som gick sönder och folk på spåret vid Hässleholm, men oss gick det ingen nöd på.

Loppan? Hon hade det jättebra hos syrran där hon får ligga i soffan och tigger ohämmat. Nu är hon hemma igen och det känns bra. Hon och jag har precis varit ute i naturen en sväng och strax ska jag börja på maten. Det blir fiskgratäng på havskatt och räkor och vitt vin och det blir förhoppningsvis minst lika bra som köttbullar.

Syjunta

 När jag var liten var min mamma med i en syjunta - ja det var hon väldigt länge faktiskt. Då var bakades det och fejades de gånger juntan var hos mamma. Och sen, sen pratades det ihärdigt i flera timmar. Jodå, jag tror nog att det syddes ett eller annat stygn också, men min fasta övertygelse är att det var det där med att träffas som var det viktigaste. Edla och Ester, mamma och Moster, Karin och vad-hon-nu-hette. Trevligt verkade det i alla fall vara!

Själv är jag inte med i någon syjunta, finns det ens sådana längre, förutom möjligen i kyrkans regi? Jag går ju på stickcafé emellanåt och det är väl ungefär samma, minus kakorna då. Men ibland träffas vi, syrran, jag och våra döttrar och syr något litet projekt och pratar mycket. Det var alldeles för länge sedan, faktiskt rätt så många år, men så i lördags var det dags! Vi hade valt ut ett lagom litet projekt, för det viktigaste, det var ju faktiskt att träffas!

Sen blev det ungefär som när jag var liten; jag städade i pysselrummet och bakade så att alla nödvändiga ingredienser skulle finnas. Och sen kom de, medförande symaskiner och vadd och tyger och gott humör! Vi saknade en sån där sladd med många uttag, som jag så trosvisst sagt att "det har vi!" och dottern lika trosvisst sagt att "bry dig inte, jag har en sån i min syväska" - jo för dottern är en sån som åker på sy-lan och då har man sladd med sig uppenbarligen. Nu hade dottern i ett onödigt städnit plockat ur sladden ur väskan och jag hittade ingen i vårt skåp. Men då ryckte maken ut och lånade generöst ut sin sladd-med-många-uttag och det var ju väldigt bra. Heder åt en sådan make.

Så då såg det väldigt proffsigt ut när bordet var fullt av symaskiner! Och sen, ja sen sydde vi och strök och proppade i vadd och muttrade lite över försvunna nålar. Efter ett tag gick vi upp och fikade, för sånt ska också till. Jobbar man hårt, ja då behöver man bränsle.

Vi var dock väldigt disciplinerade och gick snart ner i pysselrummet igen och sydde och hade oss, ända tills vi var klara. Och vad hade vi då sytt, kan man såklart undra?

Fullt av fina hjärtan! Vissa rent av med stickmotiv, minsann! Nu tycker jag att det inte behöver dröja så länge tills nästa gång för det här var ett väldigt trevligt sätt att tillbringa en lördagseftermiddag.

En generationsfråga

 Förvisso sprids det lite gråa hår här och där, och hängslamset verkar ha kommit för att stanna för gott, men emellanåt lider man ändå av illusionen att helt uråldrig är man väl ändå inte? Eller? Man tänker att när min egen mamma var i min ålder, ja då var hon ju gammal, men själv är man väl ändå, kanske inte direkt purung, men ändå inte jättegammal. Då kan man ju, när förnuftet slår till, tänka sig att ens egen mamma förmodligen kände likadant, fast med en generations förskjutning.

Häromkvällen blev det i alla fall väldigt uppenbart att vi inte alltid talar samma språk, de som verkligen är unga (eller ´'barnrumpor' som man också kan välja att kalla dem) och jag själv.

En alldeles vanlig torsdagskväll vid halv tolv var det ett himla liv ute på Malmö nations gård. Då ringer man jourtelefonen för att be dem dämpa sig. Till ens oskrymtade belåtenhet svarar raskt en kvinnlig röst med sitt förnamn och inget annat, men man är en rutinerad studentgranne så man inser att man ändå kommit till en störningsjour och man påtalar att en alldeles vanlig vardagskväll utan tillstånd till galej, ja då vore det nog bra om det var aningen tystare. - Jag kilar över och säger till, säger den unga kvinnan då, och vi önskar varandra ömsesidigt godnatt i allt samförstånd.

Tjugo minuter senare ringer jag upp igen, då ljudnivån inte dämpats det minsta. - Har det inte blivit tyst? säger hon då, och fortsätter med att informera mig om att jag är inte den enda som ringt. 

- Jag får gå över igen och försöka få dem tysta säger hon sedan.

 - Du får nog göra mer än 'försöka' säger jag då vänligt. - Du kanske kan dra ur sladden till musiken?

Då blir det tyst i (luren' höll jag på att skriva, vilket bevisar att alldeles purung är jag nog inte) telefonen menar jag, och sen säger hon allvarligt att "det är ingen sladd, det är bluetoothanslutning".

Ett litet tag tänker jag säga att "jamen, dra ur bluetoothen då, och ta av tratten från vevgrammofonen när du ändå håller på", men sen inser jag att det är nog inte lönt, det är en generationsklyfta mellan oss.

Men det blir tyst och det är ju ändå det jag var ute efter. Med eller utan bluetooth.

Nu är det inte mössväder längre

Solen, den bara skiner och skiner och det gör den himla rätt i tycker jag. Förvisso är nätterna fortfarande kalla, men dagarna är sådär tidigvåraktigt härliga. Det är till och med så att utemöblerna har fått komma fram från sin vinterförvaring under presenningen och de första fikastunderna har ägt rum. Nu ser man inte så mycket av vare sig kaffet eller citronmuffinsen - men tro mig, de fanns där.

Den första al fresco-stickningen är också avklarad. Allt blir liksom så mycket härligare när det kan ske utomhus i vårsolen! Jag stickar förvisso yllevantar, men rätt vad det är så behöver man sådana igen och då är det ju bra att vara förberedd!

För övrigt försöker Loppan och jag att vara ute i det fria så mycket som möjligt,  för när vårspruttet sätter in, ja då vill man bara ut!

Någon gång är vi ute med Becky och visar henne att Lund inte bara handlar om studenter och gamla hus, nej fika ute i naturen med varm choklad och chokladkaka efter en promenad, det är nog så viktigt. "Fika" förresten, visst är det ett bra ord? Och ett som Becky anammat. Viktigt, det där. Det gäller ju att lära sig den nödvändigaste vokabulären.

Andra gånger, som i morse till exempel, rände vi runt med de långbenta aussiesarna. Då blir det ingen fika, men massor av prat och spring. Och ett eller annat magplask. Loppan? Ser man inte henne glida fram i en vägvinnande crawl? Nja, hon nöjde sig med att klampa ner i en bäck och bli rejält lerig om mage och tassar och det var hon nöjd med. Ända tills matte kom rännandes och ville tvätta underredet när vi kom hem igen. Vi har lite olika åsikter om intorkad lera nämligen.

Den medhavda mössan, ja den fick ligga i fickan. Vantarna med. En väldigt härlig promenad, det där!

Nu är det ju så att det är inte bara jag som tagit av mössan, nej minsann. Här i Lund har det också hänt saker, saker som inte skett på många år. 

När man tagit sina promenader i Lundagård har man sett att det börjat hända saker vid Domkyrkan. Enligt legenden om jätten Finn kommer ju kyrkan aldrig att bli helt färdig och det verkar ju stämma. Och nu är det dags för plank och byggnadsställningar igen. Nu tror jag väl inte att det är jätten Finn som vaknat ur sin förstening och börjat skaka ner kyrkan, nej i stället är det Zettervalls torn som måste repareras lite. 

Och då blir tornen av med sina mössor. Det kan ju vara skönt nu när det som sagt är vårsol ute, även om de ser lite rumphuggna ut när de blivit av med sina huvar. Eller, om man nu ska vara lite mer anatomisk av sig, snarare halshuggna. 

Sen kan man ju inte låta bli att undra hur man bar sig åt då när hela konkarongen byggdes, utan liftar och kranar och sånt? Men uppenbarligen gick det ju och när det är dags för renovering igen om en 150 år eller så, kanske man har ännu snitsigare metoder? Och kanske man går tillbaka till lite mer hur kyrkan såg ut före Brunius och Zettervall gick loss på den då i slutet av 1800-talet? Det lär jag inte få veta och kanske jag inte bryr mig så mycket om det heller om jag ska vara ärlig. Lite spännande att få se det hela nu är det i alla fall.

Att gratulera en 6-åring

 Idag fyller Grynet 6 år -är det klokt det?! Det var ju alldeles nyss hon var ett litet, litet gryn och nu är hon stor och skriver och läser och är klok som en bok.

Det är ju härligt med födelsedagar och i all synnerhet som vi fick träffa hela familjen - det kryllade av barn och barnbarn och ingifta och syrran  och vovvar. Och en oförsiktig katt, som raskt ångrade att den tänkt chilla i sovrummet när Loppan är på besök.

Men först kom Kickan och hennes föräldrar hem till oss för litet lunch innan kalaset drog igång. Det var alldeles för länge sedan de varit hos farmor och farfar och Kickan var först litet avvaktande, men alldeles väldigt intresserad av det där raggiga som i sin tur var lika intresserad av henne. Jag försökte ta en bild på hela familjen, men att få dem att titta på fotografen var liksom inte att räkna med.

Sen kom Kickan loss! Hon demonstrerade sina nya färdigheter att gå med vagn - och då fick man dra in tårna när hon susade förbi! Man kan också passa på att beundra de nya bissingarna. 1-7 och 1-8, sa sonen lite tandläkarmärkvärdigt. - Eller de i mitten längst ner, sa jag då, som inte bryr mig så mycket om det rent tekniska. Viktigast är ju att det är två små vita risgryn som tittar fram!

Sen provades de nya skorna och då blev det helt plötsligt svårt att gå. Lite som när unghästar får på benskydd för första gången, fast i mindre skala så att säga. Kickan verkade dock inte avogt inställd till pjucksen.

Men så var det dags att åka på kalas! Vi packade bilarna fulla med alla attiraljer som ska till när man åker runt med bebis, samt paket till självaste födelsedagsgrisen. Och vilken födelsedagsfest det blev!

Det var presenter! Tårta! Solsken! Vimplar! Ballonger!  Alla ingredienser för ett lyckat kalas. Loppan var lite besviken för att hon inte fick leka med katterna, men hade säkert roligt ändå. 

Sen blev det tårtdags och Grynet visslade ut ljusen - det hade inte hennes mormor kunnat göra för hon kan nämligen inte vissla. Och har jag inte lärt mig det på 65 år så känns det som att oddsen för att jag någonsin ska lära mig det är tämligen dåliga. Nåja, det kan man leva med. Har man liksom så fullt med rara barnbarn, ja då behövs det inga visslingar. 

Man fick passa på att gulla lite med Kickan när det gavs chans till det, för faster lade beslag på sin lilla brorsdotter och introducerade bland annat den dansande alpackan. Lite skum, tyckte Kickan. Det kan man ju hålla med om, en pastallfärgad alpacka som vickar på rumpan till musik?

Medan de ägnade sig åt alpackan gjorde de stora flickorna masker och blev jättefina! Det kan hända att även mormor fick prova en mask, men det finns inte fotodokumenterat. Jag känner att det gör nog inget för eftervärlden, men man får medge att denna tjusiga giraff, det är något som ska dokumenteras!

Jag tror att Grynet var mycket nöjd med sitt kalas, men man kan ju bli lite trött ändå och behöva ta igen sig i mammas famn en stund innan vi gick loss på lasagne och fruktsallad. Inget dåligt kalas!

Så småningom var all mat uppäten, det började bli kväll och vi tog farväl av födelsedagsbarnet och hennes familj. Födelsedagsbarnet tog den sista bilden på sina legofödelsedagsmuffins och det är ju onekligen ett fint motiv! Sen åkte vi hem och tog det lite lugnt i soffan, mätta och nöjda. 

Det är svindlande att ta ett foto på sina barn med deras respektive barn - och tänka på att när vi flyttade in i huset 1984, ja då fanns bara dottern - och se så många det blivit nu! Med viss hjälp förstås, men i alla fall. Då är man verkligen lyckligt lottad.