Att gratulera en 6-åring

 Idag fyller Grynet 6 år -är det klokt det?! Det var ju alldeles nyss hon var ett litet, litet gryn och nu är hon stor och skriver och läser och är klok som en bok.

Det är ju härligt med födelsedagar och i all synnerhet som vi fick träffa hela familjen - det kryllade av barn och barnbarn och ingifta och syrran  och vovvar. Och en oförsiktig katt, som raskt ångrade att den tänkt chilla i sovrummet när Loppan är på besök.

Men först kom Kickan och hennes föräldrar hem till oss för litet lunch innan kalaset drog igång. Det var alldeles för länge sedan de varit hos farmor och farfar och Kickan var först litet avvaktande, men alldeles väldigt intresserad av det där raggiga som i sin tur var lika intresserad av henne. Jag försökte ta en bild på hela familjen, men att få dem att titta på fotografen var liksom inte att räkna med.

Sen kom Kickan loss! Hon demonstrerade sina nya färdigheter att gå med vagn - och då fick man dra in tårna när hon susade förbi! Man kan också passa på att beundra de nya bissingarna. 1-7 och 1-8, sa sonen lite tandläkarmärkvärdigt. - Eller de i mitten längst ner, sa jag då, som inte bryr mig så mycket om det rent tekniska. Viktigast är ju att det är två små vita risgryn som tittar fram!

Sen provades de nya skorna och då blev det helt plötsligt svårt att gå. Lite som när unghästar får på benskydd för första gången, fast i mindre skala så att säga. Kickan verkade dock inte avogt inställd till pjucksen.

Men så var det dags att åka på kalas! Vi packade bilarna fulla med alla attiraljer som ska till när man åker runt med bebis, samt paket till självaste födelsedagsgrisen. Och vilken födelsedagsfest det blev!

Det var presenter! Tårta! Solsken! Vimplar! Ballonger!  Alla ingredienser för ett lyckat kalas. Loppan var lite besviken för att hon inte fick leka med katterna, men hade säkert roligt ändå. 

Sen blev det tårtdags och Grynet visslade ut ljusen - det hade inte hennes mormor kunnat göra för hon kan nämligen inte vissla. Och har jag inte lärt mig det på 65 år så känns det som att oddsen för att jag någonsin ska lära mig det är tämligen dåliga. Nåja, det kan man leva med. Har man liksom så fullt med rara barnbarn, ja då behövs det inga visslingar. 

Man fick passa på att gulla lite med Kickan när det gavs chans till det, för faster lade beslag på sin lilla brorsdotter och introducerade bland annat den dansande alpackan. Lite skum, tyckte Kickan. Det kan man ju hålla med om, en pastallfärgad alpacka som vickar på rumpan till musik?

Medan de ägnade sig åt alpackan gjorde de stora flickorna masker och blev jättefina! Det kan hända att även mormor fick prova en mask, men det finns inte fotodokumenterat. Jag känner att det gör nog inget för eftervärlden, men man får medge att denna tjusiga giraff, det är något som ska dokumenteras!

Jag tror att Grynet var mycket nöjd med sitt kalas, men man kan ju bli lite trött ändå och behöva ta igen sig i mammas famn en stund innan vi gick loss på lasagne och fruktsallad. Inget dåligt kalas!

Så småningom var all mat uppäten, det började bli kväll och vi tog farväl av födelsedagsbarnet och hennes familj. Födelsedagsbarnet tog den sista bilden på sina legofödelsedagsmuffins och det är ju onekligen ett fint motiv! Sen åkte vi hem och tog det lite lugnt i soffan, mätta och nöjda. 

Det är svindlande att ta ett foto på sina barn med deras respektive barn - och tänka på att när vi flyttade in i huset 1984, ja då fanns bara dottern - och se så många det blivit nu! Med viss hjälp förstås, men i alla fall. Då är man verkligen lyckligt lottad.