Nu är det inte mössväder längre

Solen, den bara skiner och skiner och det gör den himla rätt i tycker jag. Förvisso är nätterna fortfarande kalla, men dagarna är sådär tidigvåraktigt härliga. Det är till och med så att utemöblerna har fått komma fram från sin vinterförvaring under presenningen och de första fikastunderna har ägt rum. Nu ser man inte så mycket av vare sig kaffet eller citronmuffinsen - men tro mig, de fanns där.

Den första al fresco-stickningen är också avklarad. Allt blir liksom så mycket härligare när det kan ske utomhus i vårsolen! Jag stickar förvisso yllevantar, men rätt vad det är så behöver man sådana igen och då är det ju bra att vara förberedd!

För övrigt försöker Loppan och jag att vara ute i det fria så mycket som möjligt,  för när vårspruttet sätter in, ja då vill man bara ut!

Någon gång är vi ute med Becky och visar henne att Lund inte bara handlar om studenter och gamla hus, nej fika ute i naturen med varm choklad och chokladkaka efter en promenad, det är nog så viktigt. "Fika" förresten, visst är det ett bra ord? Och ett som Becky anammat. Viktigt, det där. Det gäller ju att lära sig den nödvändigaste vokabulären.

Andra gånger, som i morse till exempel, rände vi runt med de långbenta aussiesarna. Då blir det ingen fika, men massor av prat och spring. Och ett eller annat magplask. Loppan? Ser man inte henne glida fram i en vägvinnande crawl? Nja, hon nöjde sig med att klampa ner i en bäck och bli rejält lerig om mage och tassar och det var hon nöjd med. Ända tills matte kom rännandes och ville tvätta underredet när vi kom hem igen. Vi har lite olika åsikter om intorkad lera nämligen.

Den medhavda mössan, ja den fick ligga i fickan. Vantarna med. En väldigt härlig promenad, det där!

Nu är det ju så att det är inte bara jag som tagit av mössan, nej minsann. Här i Lund har det också hänt saker, saker som inte skett på många år. 

När man tagit sina promenader i Lundagård har man sett att det börjat hända saker vid Domkyrkan. Enligt legenden om jätten Finn kommer ju kyrkan aldrig att bli helt färdig och det verkar ju stämma. Och nu är det dags för plank och byggnadsställningar igen. Nu tror jag väl inte att det är jätten Finn som vaknat ur sin förstening och börjat skaka ner kyrkan, nej i stället är det Zettervalls torn som måste repareras lite. 

Och då blir tornen av med sina mössor. Det kan ju vara skönt nu när det som sagt är vårsol ute, även om de ser lite rumphuggna ut när de blivit av med sina huvar. Eller, om man nu ska vara lite mer anatomisk av sig, snarare halshuggna. 

Sen kan man ju inte låta bli att undra hur man bar sig åt då när hela konkarongen byggdes, utan liftar och kranar och sånt? Men uppenbarligen gick det ju och när det är dags för renovering igen om en 150 år eller så, kanske man har ännu snitsigare metoder? Och kanske man går tillbaka till lite mer hur kyrkan såg ut före Brunius och Zettervall gick loss på den då i slutet av 1800-talet? Det lär jag inte få veta och kanske jag inte bryr mig så mycket om det heller om jag ska vara ärlig. Lite spännande att få se det hela nu är det i alla fall.