I sakta mak

Här är det ungefär noll knop som gäller. Imorgon är det dags för maken att blomstra med lagerkrans på skulten, så det gäller att vara fit for fight. Inte för att jag direkt förväntar mig slagsmål, men bildligt talat, alltså.

Just nu är maken på repetition inför ceremon i domkyrkan. "Ska're behöva ta två timmar att repetera?!" utropade maken förbluffat, men tydligen gör det det. Och det är väl bara en andeviskning inför själva akten som ska ta ca 4 timmar. Kan bli lite träsmak där, men det ska såklart bli väldigt roligt att se maken i frack och med blader på huvudet. Inga blommor dock.

Vad har hänt sedan förra inlägget? Tja, Loppan fyllde ju år, som sagt, så det blev en liten skogspromenad. Och lite hundgodis. Är det födelsedag, så är det. (Fast om det är kriteriet på födelsedag, så verkar det ju som om Loppan fyller år varendaste dag). 

Så har det varit Valborg och då är det konsert som gäller. I vanlig ordning är Malmö Nations konsert skränigast och Göteborgs Nation har bäst musik. Då kan man sitta på balkongen och lyssna ett tag minsann och nästan känna sig lite ung igen!

Loppan har för tillfället flyttat hem till syrran - då får hon lite roligare än med en trött matte som bara ligger på sängen och hämtar krafter inför festligheterna och en husse som sitter och läser lärda texter så att det pyser ur öronen.

Men nu är det dags att ta det lite lugnt igen, för imorgon, ja då ska det glassas runt i balklänning och frack och fira maken så att det står härliga till!

Lite firande är på sin plats

 

Idag strålar solen! Det kommer att bli konsert! Säkert lite ballonger!

Nu är det väl så att folk inte begriper vad det är de firar, de tror att de ska dra runt med sina brassestolar ner till stadsparken, dricka en massa ljummet vin och skråla i takt med musiken för att det är valborgsmässoafton. Men vi som vet, vi vet ju att det är inte det som är den stora begivenheten idag. Nej minsann, idag fyller hon 6 år!

Lilla Loppan, vad fort det går! Och så himla mycket raggigare du blivit på dessa 6 år. Men generande hårväxt är inget som generar dig precis, och varför skulle det göra det? Finast av dem alla, det är du det!

Grattis på din dag, det blir nog en eller annan extra hundgodis idag, för det är du värd!

Vänner

 Nu när Loppan och jag är tillbaka på banan igen återgår livet så smått till det normala. Och till det normala, ja där ingår att träffa vänner!

Alltså åkte Loppan och jag till Saxtorp där vi sammanstrålade med Susanne och Lisa. Innan vi hann säga vare sig bu eller bä hann Lisa och Loppan med att a) ta ett raskt dopp, b) bli intresserade av att hälsa på en svan som simmade i sjön med sin unge (SÅ inte en bra idé tyckte deras mattar) samt c) rusa fram till två som stod och trasslade med sina metspön i godan ro och tjoa "tjena! vad gör ni?!".

Men så är det när livslusten är på topp och det liksom spritter i benen av livsglädje. Vi ropade in våra fyrbeningar och strosade runt såväl badsjön samt fågelsjön under ihärdigt pratande. Loppan och Lisa tog ett antal bad till, bara för att liksom, medan Susanne och jag pratade i munnen på varandra. Så småningom började vi ändå tycka att en liten fikapaus kanske vore på sin plats. På långt håll såg vi att vid "vårt" bord satt en farbror och tittade på fåglar. Eller något annat. Eller han kanske bara begrundade livet och meningen med det hela? Vid vårt bord!! Förmodligen kände han våra ogillande blickar för när vi närmade oss reste han sig upp och traskade iväg och Susanne började packa upp fikat under överinseende av Två Svältande Hundar.

Men sen kände vi att den där kalla vinden, den hade liksom fritt spelrum här. Och bordet var, förvisso estetiskt tilltalande och allt det där, placerat rakt under en björk som bara väntade på att frikostigt sprida sitt pollen. Så då packade vi, under hundarnas veklagan (jamen våra tuggpinnar då?!) ihop igen och knallade vidare till nästa rastplats, som faktiskt också är "vår" när jag tänker närmare efter. Där var det alldeles farbrorfritt och mycket lä:igare och ingen pollenbjörk i absoluta närområdet. 

-  Här fikar vi! utropade vi då, och sen gjorde vi det och voffsen fick tuggpinnar och kanske en eller annan godbit till och vi drack kaffe och åt kanelbulle och pratade på innan en viss heshet började infinna sig och det var dags att åka hem till våran husse igen.

Idag var det åter dags att träffa vän - och inte vilken vän som helst, utan Kristina som jag lärde känna när vi var 16 år och började i samma klass på gymnasiet. Numera är vi inte 16, utan lite till, och det där med skolgång ligger som ett nostalgiskt och väldigt avlägset minne i ett töcken. Lika roligt har vi ändå när vi träffas!

Idag gjorde vi en utflykt till Landskrona, bara en sån sak! Själv skulle jag titta på skor, maken och jag ska ju på galej nästa vecka (om gudarna är med oss, för maken till inställda evenemang i kölvattnet av makens disputation, det är nog svårt att finna). Då kan man behöva skor. Nu har jag väl i och för sig, gammal och klok som jag är, bestämt mig för att ha ett par gamla, ingångna skor. Kanske inte så flärdfulla, men vem ser det under en hellång klänning? Orka ha skoskav, typ. Så det blev minsann inget högklackat, men ett par slip-in som säkert kommer till användning i sommar. Sen strosade vi genom parken bort mot Citadellet för att äta lite lunch, och då fick vi minsann oss lite kultur till livs på vägen, alldeles utan ansträngning.

Sen blev det laxsallad och prat i stora mängder innan det var dags att köra söderut igen. Det är alldeles väldigt vad man kan bli upplivad av en liten utflykt i försommartid. Vänner. Det är bra, det! Och nu blir det snart lite vildsvinsstek, och det är minsann bra det med. Man kan behöva möta helgen mild och blid till sinnes, för nu drar det stora Valborgsraseriet igång och det byggs scener inne hos Malmö och Göteborgs nationer. Så det är tur att man har lokaliserat sina öronproppar. De lär behövas.

Vitsippstid

 Underbart är kort och man måste passa på. Och något som verkligen är underbart, ja det är vitsippstiden. Att hela skogen blir vitskimrande och ljuvlig, all denna växt- och blomsterkraft gör en lite småsalig faktiskt. Det vet maken, så en dag förra veckan mitt i all trötthet och rosslighet, ja då tänkte han att det som ska till, det är lite vitsippor! Det piggar upp! tänkte maken och tog med sig Loppan och mig ut i naturen.

Och tänk, det hade han alldeles rätt i! Klok man, det där. Man kunde säkert rentav dikta en liten haiku om honom, nu när jag tänker närmare efter.

Men i alla fall, sen blev man liksom ännu mer uppiggad, för sen kom det bilder från dottern. Där man såg både sina fina dotterdöttrar och en massa vitsippor! Ljuvlighet i stora mått, således. Jag tror nog att det var det som fick febern att ge slaget tappt och inse att den hade inget mer att hämta.

Vitsippstid alltså. Man kan verkligen inte klaga på den.

När inspirationen slår till

 Efter en rasslig och rosslig och febrig vecka kändes det som att man behövde en liten uppfräschning. Och var fräschar man upp sig bättre än på ett spa? Där får både själen och kroppen sitt. Som tur var, hade maken bokat in oss och syrran på Tylösand, jo för maken kände dessutom ett behov av att få bonda lite med sina halländska rötter.

Eftersom det är ordning och reda med maken hade han dessutom fixat ett strålande väder som log emot oss när vi klev in i hotellrummet - ja dvs, vädret var ju utanför och log, men titta på utsikten! Den gick inte av för hackor.

Efter ett tag kom vi på att ja, jo, det är nog så bra att stå och titta på härligheten inifrån, men varför inte gå ut i densamma? Så då gjorde vi det. Befinner man sig nära ett hav (och inte vill befinna sig i dess alltför få grader), ja då vore det ju fånigt att inte ta chansen till en promenad.

Fast om man nu är på ett spa, då ska man ju inte bara promenera, då bör man ju spa:a lite också. Det fanns ett gym dessutom, men det passerade vi raskt förbi. Synnerligen raskt. Sedan sjönk vi med en belåten suck ner i varmt vatten, både inomhus och utomhus och kände hur själen liksom skrynklade ut sig och friden sänkte sig.

Så småningom var själen kanske alldeles skrynkelfri, men skrynklorna hade hamna på tårna i stället och man kände sig liksom genomspa:ad och då var det dags att byta om och äta en utomordentlig middag.

Under middagen kom vi att prata om artikeln som maken håller på att färdigställa och inte minst pratade vi om slutklämmen, som är en dikt som en medeltida frälsedam hasplat av sig. Just för tillfället sviker mig minnet av vilken specifik dam det var (sorry, maken). Då utbrast syrran, som just pratat om haikudikter på en kurs att "jamen, varför skriver du inte en haiku om det här?". Och efter att ha klargjort haikuns inneboende natur, med antal stavelser och det ena med det andra, och styrkta av ett glas vin (eller om det var två?) så kreerade vi med gemensamma krafter följande mästerverk:

Frälse fru i Lund

Tänker på sin hädanfärd

Giver gård till munk

Nu ska man ju inte förklara poesi, men maken har påpekat att för att riktigt förstå storheten i det hela så bör man kanske veta att haikun handlar om Domina Lucie som 1266 skänkte sin gård i Lund till Svartbrödraklostret. Sådär, nu blev det både finlitteratur och folkupplysning i 3 små rader.

Vi blev alla mycket nöjda med vår skapelse, men maken trodde nog ändå inte att den skulle få komma med i artikeln, så då får den väl odödliggöras här i bloggen i stället.

Sen gick vi och lade oss, så mycket tankemöda blir man trött av. Ute var kvällshimmeln lysande vacker och inne susade luftkonditioneringen störande högt. Inte gick den att stänga av heller, så jag ringde receptionen som raskt skickade upp tvenne damer med en hög stege. De höll med om att ljudet var lite högt och inte gick att stänga av - om man inte lyfte på innertaket för där uppe, där satt avstängningsknappen. Den hade vi aldrig hittat, eller nått för den delen, på egen hand, så det var ju tur att kavalleriet ryckte ut. Det blev saligt tyst och sen sov vi gott ända tills morgonen grydde.

Loppan? Hon hade haft det utomordentligt bra hos Kickan. Det kom en bild från Kickans mamma där hon meddelade att en slarver i stolen och en opportunist på golvet, det var en bra kombination!

Så efter frukosten körde vi hem till Kickan och drack kaffe, hämtade vovve och lekte lite.Och när vi lekt färdigt, ja då vinkade vi farväl, tog Loppan och tog en sista promenad längs havet innan vi styrde kosan mot Lund igen. Alldeles väldigt rena och med en alldeles nyupptäckt poetisk ådra.

En avbokad vecka

 Veckan skulle innehålla så mycket. Utflykt med en av mina bästa vänner, vaccination (kanske inte så kul, men känns ju ändå bra), knypplingskurs, hundpromenader, trädgårdspill, jazzklubb.

Och vad har det blivit av det kan man fråga sig? Knappt ens en liten tummetott än så länge. Jodå, solen skiner och det är ju himla bra, men inte när man är förkyld och febrig. Då hasar man sig runt på små korta hundrundor och tränar sedan på att lära Loppan att runda papperskorgar (kan tyckas märkligt, men tro mig, en bra kunskap när man håller på med Hooper. Ja, alltså, det behöver inte nödvändigtvis vara papperskorgar, men det är principen det gäller). Och papperskorgsträning, ja det kan man utföra inomhus, sittande i en fåtölj om så krävs.

Vaccinationen fick ställas in, så det blir nytt försök nästa vecka. 

Det finns inte ens ett ynkligt litet foto att illustrera det här inlägget med, för jag har inte tagit några. Så jag slänger in en bild på rabattkatten jag tog häromdagen. Inget lysande foto, men det föreställer ju vare sig stickning, Loppan, barnbarn eller bakning så det blir ju ändå en liten nyhet tänker jag.

Men rätt vad det är så är man piggelin igen. Solen skiner (förhoppningsvis) fortfarande, Grynet och Pyret ska komma och hälsa på och knyppling och vänner kommer ju att finnas kvar. Så det blir bättre - och då kanske man rentav skriver lite roligare blogginlägg igen. Man kan alltid hoppas.

Idag har bakugnen gått varm

 Påsken har varit en solig och avslappnad historia - så långt.

Loppan och jag har tagit promenader i Botan och beundrat körsbärsträdet (kanske mest jag) och spanat efter ekorrar (kanske mest Loppan). Och promenerade vi inte i Botan, ja då tog vi en sväng genom Lundagård där fontänen satt i gång och sprutade och porlade så att det är en fröjd åt det. Tänk så himla mycket trevligare det är att gå på promenader nu, än i november när det är mörkt och kallt och regnar på tvären.

Sen fick jag lite feeling och sa till Loppan igår att näe, nu går vi hem och bakar något. Jag kände mig lite fransysk så det fick bli sablés bretons, det känns ju liksom lite mer kulturellt att sitta och äta sådana än att mula i sig mariekex. Det kan också vara så att jag blev lite inspirerad när jag var hemma och matade katterna - titta så färgkoordinerat Newton placerat sig bredvid just Mia Örns Franska Bakverk. Och den, den har jag ju hemma också, så voila! Selma ville ju inte vara sämre, så hon poserade också, med den franska bakboken i bakgrunden.

Påskaftonskvällen tillbringade vi hemma hos syrran och Poppy, med god mat och gott vin och vi hade himla trevligt! Poppy är tämligen rund om magen och rör sig i maklig takt, men så får det vara när man ska bli mamma om mindre än en vecka. När jag var höggravid, ja då fräste jag inte heller runt i full fart vill jag minnas.

Idag var så planen att gå och få vår fjärde covidvaccination. Tid var bokad och vi spatserade iväg, beredda att bli stuckna i. Och vad gäller maken gick allt som det skulle, ja förutom att han inte lyckades logga in sig på sitt covidbevis, men de godtog (märkligt nog, med tanke på hur stelbenta de var senare) att det hade gått fyra månader sedan förra sprutan, men sen stötte jag på patrull. På frågeformuläret hade jag, precis som de tre tidigare gångerna, fyllt i att jag en gång fått uppsöka akuten pga allergisk reaktion (inte mot vaccin dock). Det har gått bra ändå, man har glatt stuckit sprutor i mig. Men så icke idag. 

- Det är emot våra regler! sa kvinnan strängt. 

- Jamen de andra gångerna har det ju gått? sa jag förvånat.

 - Då gick du nog på en vårdcentral där det finns syrgas och det finns det inte här. 

- Det gjorde jag inte, jag var på ett församlingshem, alldeles utan syrgas replikerade jag sanningsenligt då, och tänkte att ha! där fick du! men si, då var det fel på det med, för nu var reglerna ändrade så det så. Och att det inte stod något om detta på Vaccinas hemsida, ja det var ju lite dumt, höll de generat med om, men här blev det ingen vaccination av, tack och hej och ha en bra dag, utropade kvinnan sen.

- Hej, svarade jag avmätt då, men det där med "bra dag" det önskade jag henne inte, när hon nu varit så tjorvig. Maken tyckte också att det var urbota dumt. men tyckte samtidigt att lite roligt var det, för han sa att jag såg lite lustig ut när jag var så arg.

Men nu är en ny tid bokad (och jag kommer att blåneka till några som helst allergiska reaktioner) och jag har ägnat mig åt terapibakande. Bröd och citronmuffins, det lenade lite i själen, det gjorde det. 

Och sen har det blivit lite trädgårdsrens och kaffe utomhus och nu är jag åter mitt vanliga godmodiga jag. Det tror jag maken och Loppan uppskattar.