Det var en gång...

... en liten hund som varje gång han skulle till veterinären ställde till ett sånt himla ståhej att hans matte blev gråhårig och genomsvettig och (förgäves) frågade gudarna varför just hon hade fått ett sånt spektakel till hund som inte kunde göra som alla andra små hundar; sitta still i väntrummet. Inte mucka gräl med jättestora rottweilers. Inte hyperventilera så att veterinären inte kunde lyssna på hjärtat. Inte knipa med svansen så att det blev omöjligt att ta tempen. Inte försöka kasta sig ner med ett kamikazesprång från undersökningsbordet vid minsta tillfälle. Inte skälla veterinären i örat så att han/hon blev lomhörd.

Att matten möjligen skulle ha uppfostrat sin lille hund något bättre valde hon att bortse ifrån.

Nu har vi dock träffat Torsten, och efter detta är våra veterinärbesök, ja att kalla dem för harmoniska och fridfulla vore kanske att ta i, men mycket lugnare och mycket trevligare. Vi lyckas ta oss både dit och därifrån och framstå som någorlunda vettiga figurer.

Igår var det dags igen. Matte tyckte att Huliganen luktade ur munnen och ville kolla tandstatus. Matte tycker dessutom att Huliganen verkat stel och trött, ja så till den milda grad att man rakt inte kan kalla honom Huliganen! Han drar inte ens i kopplet!! Han kan hälsa på främlingar utan att skälla "ska-du-ha-på-moppe-vavava??!! Han hör inte ens när matte öppnar frolicburken!!

Jag ska inte förneka att det på sitt sätt kändes vilsamt, men samtidigt fel.

Vi klev innanför dörren. På Djursjukhuset innebär detta att man hamnar i ett väntrum fullt av katter å hundar å kaniner å marsvin och en anmälningsdisk där man ska anmäla sig samtidigt som man ska se till att Huliganen inte pinkar revir på galonsofforna eftersom det sitter andra hanhundar där som har fräckheten att titta på honom. Ibland lyckades det. Sen fick man vänta. Och vänta. Och sen fick man komma in i ett undersökningsrum och vänta. Sen gick vi igenom hela cirkusen med a) hyperventilering, b)kamikazesprång, c) ylanden,  d)"här-ska-ingen-klämma-på-mig-bara-så-att-du-vet-det" och e) hela resten av cirkusen. Sen betalade matte en himla massa pengar och rann ut genom dörren i en flod av svett efter pärsen.

Hos Torsten kliver man innanför dörren och är liksom framme. Man blir mottagen och klappad på (åtminstone den fyrbente) och det är gemytligt och lugnt och man pratar vallning och hur lätt det är att skämma bort sina hundar och allt är liksom hemtrevligt på något sätt. Man väger Huliganen och inser att ojdå, det där lugna livet har satt sina spår och det får bli lite mindre av både det ena och det andra. Innan man vet ordet av står hunden på undersökningsbordet och visserligen darrar han lite, men innan han vet ordet av är han klämd på och kollad på tänderna och känd på och sen är det över och man får klapp och godis.

Därefter går matte och Torsten igenom vad som ska göras (ny medicin som ska doseras upp-å-ner), tänderna är ok men behövs hållas ett öga på och så vidare, och sen betalar matte en rimlig summa pengar och vi pratar lite mer vallning och sånt.

Så kan det också vara att gå till veterinären och det känns som en uppenbarelse.

Nu vore ju Huliganen inte Huliganen om han inte ställde till med lite spektakel, men det var faktiskt ganska lindrigt. Spektakel nr 1 kom när Torsten skulle lukta honom i munnen och stack dit näsan. Just detta tillfälle valde Huliganen att nysa veterinären rakt i nyllet. Matte ursäktade hunden (som inte hade vett att göra det själv) men Torsten tyckte bara att då fick han ju verkligen chans att lukta på munstatusen, och så kan man ju också välja att se det.

Spektakel nr 2 kom när Huliganen kommit ner på golvet igen, och helt plötsligt upptäckte att bakom ett galler bakom ett skynke befann sig en stor och ståtlig schäfer, nämligen veterinärens schäfer.

- Vad gör du här?! Ska du ha på flabben, va?! gastade Huliganen då (föga oväntat). Helt utan att ta hänsyn till att detta ju faktiskt ändå var schäferns domäner och att det var han som var på besök.

Schäfern såg något förvånad ut, men sa inget utan la sig bara ner. Förmodligen tänkte han "västgötaspetsar!" för sig själv, men var för artig för att utveckla det vidare.

Sen blev faktiskt Huliganen tyst (eller i alla fall nästan, det finns ju gränser för hur väl man kan uppföra sig), och sen gick vi hem och tänkte att den där Torsten, han är en hyvens karl.