Höst

Visserligen har det varit tämligen varmt men det är ändå omisskänneligt höst. Höst är ju faktiskt en himla massa bra grejer, inte bara regn på tvären i november.

En sak som är bra är höstfärgerna. På dagens promenader har Huliganen och jag därför plockat både kastanjer, nypon och hagtornskvistar. Okej, ska jag vara helt ärlig så var det jag som stod för plockandet medan Huliganen stod med huvudet inne i diverse buskar och snusade på diverse spännande fläckar.

Sen gick vi hem och satte kvistarna i en liten vas.... jajaja, det var jag som satte kvistarna i en vas, om vi ska fortsätta med den här ärliga trenden.

Därefter har jag ägnat mig åt ett ihärdigt strumpstickande. Är det höst så är det, och rätt vad det är så behöver man värma fossingarna med ylle.

Låt mig dock bara slå fast några saker; jag kommer aldrig mer att sticka knästrumpor. Och jag kommer högst troligt aldrig mer att sticka hälar på det här pilliga sättet; herregud man hade behövt fingrar som var ledade åt alla håll, stickor som var ledade åt alla håll och dessutom hade man behövt en extra hand för att hålla reda på de små pilliga maskorna som stickas i stl 2,5. Nu har man inte det, så då behöver man tålamod.... suck. Men nu är häl nr 2 klar, så nu är det bara att sprinta på tills det är dags att lägga upp till ett par strumpor åt maken också. - Ett av de tio paren? säger han förhoppningsfullt, varpå jag svarar att det blir ett par. Ett. Fast snål är jag inte, så det blir ändå två strumpor, en åt varje fot.

Igår var jag minsann på quiltmässa i Malmö tillsammans med syrran. Jag blir djupt imponerad av all skicklighet (och allt tålamod....) som krävts för att skapa alla de fantastiska lapptäcken man kunde se. Förvisso tyckte jag inte att alla var vackra, men man kan ju ändå uppskatta hantverket. Och väldigt många var väldigt fina.

Sen var det ju utställare också, så jag kom väl hem med lite tyg, Balibatik den här gången. Imorse vaknade jag dock med en känsla att jag varit alltför återhållsam, alltför modest när jag valt tyg; offwhite, milt gult, ljusbrunt och milt orange... hur tänkte jag då? Vadan denna okarakterisktiska sparsamhet när det gällde att köpa tyg? Som tur är fann jag på råd; syrran ska dit idag igen, så jag skickade bud med henne. Sen ska jag sy en quilt till gästrummet, och jag ska försöka mig på något som jag såg på mässan;  en quilt i liksom mormorsruteteknik. Typ. Vi får se hur det blir och framförallt, vi får se när det blir. Det är ju så mycket som ska fixas. Idag, till exempel, fick jag för mig att frosta av frysen och städa kylskåpet, ja jag vet inte riktigt hur  hjärnsynapserna funkade där? Flera timmar som kunde ägnats åt garner och tyg ägnades åt att torka ur, tina bort, sortera in. Märkligt, märkligt.

Eftermiddagen har dock tillbringats framför TV:n med Ryder Cup, lite kaffe och strumpstickningen i högsta hugg. Ordningen är återställd.

Långa Bryggan

När man sitter så här och väntar på att äpplepajen ska bli klar, och att maken ska slita sig från arkeologiböcker och gå ut och laga oxrullader så kan man ju roa sig med att tänka tillbaka på veckan. Höjdpunkterna. Att jag sprättade upp och sydde om halslinningen t'exempel (hurra för mig!), att hösten knackar på dörren vilket jag ändå tycker är rätt så mysigt, och på onsdagskvällen som tillbringades ovanpå det våta elementent. Inte i. I alla fall inte om man är en badkruka som jag.

Är man en badkruka så kan man roa sig med att sticka yllestrumpor medan en del av ens kollegor, de som har lite närmare till sin inre viking, badar bastu och sedan slänger sig i havet. Efter det att de kommit ut åt vi god mat, drack gott vin, skrattade och pratade ända tills stängningsdags. Utanför fönstret blåste det vågor på havet, regnet piskade mot rutan och man kunde njuta av att sitta där, längst ute på en brygga och vara varm, torr, mätt och glad. Sen kastade vi oss ut i blåsten och vandrade hela vägen tillbaka till fasta land.

Långa Bryggan i Bjärred. Absolut värt ett besök. Och nästa gång ska jag nog faktiskt bada också, jag ångrade mig lite efteråt. Strumpor kan man ju alltid sticka ändå, menar jag.

Jomensåatt

Man kan fortfarande förbluffa sig själv genom att, när man minst anar det, uppvisa ett drag av ordentlighet.

Sprätta, spratt, spruttit.

Jag känner mig lite som Hamlet

Det är mycket man kan fundera över på söndagsmorgonen. Varför det började regna ca 10 minuter efter det att Huliganen och jag promenerat ut och befann oss på St Hans backar, och varför det sedan hällde ner ända tills ca 5 minuter efter det vi kommit innanför dörren och dripp-droppat en smärre insjö på hallgolvet?

Nu är vi i alla fall torra och varma, jag håller på att tvätta ett tyg som så småningom ska uppstå, såsom fågel Fenix, i form av en yllekjol för höstiga dagar. Sen ska det stickas lite. Pussas lite på maken. Ha lite dragkamp med Huliganen. Ätas lite. Drickas lite te. Gås och se en utställning. Det känns som att alla förutsättningar för en bra dag är på plats, trots morgonens rotblöta.

Igår var också en bra dag. Jag cyklade ner till stan och köpte tyg till ett nytt syprojekt som syrran, dottern och jag ska ägna oss åt framöver. Ojojoj, det där med att välja tyg, i all synnerhet när man ska välja TRE sorter, som ska passa ihop, det är inte lätt när det finns så många fina att välja bland. Det blev lite blandade ränder, fåglar och krumelurer i spridda färger.

Sen cyklade jag förbi torget där torghandeln pågick för fullt. Jag gillar verkligen att gå på torget och köpa grönsaker och blommor. Dahlior fick det bli! Dahlior är så härligt smack-tjong-på på något sätt, det är inga små försagda blyga varelser, nej dahlior tar ingen skit! Dahlior sätter man sig inte på. Det är färgglatt och rena vitamininjektionen. Dahlior inkarnerar det bästa av hösten tycker jag.

Sen kom dottern och hämtade mig och så fräste vi iväg till syrran.

- jag vill med, jag vill med!! tjoade Huliganen som INTE tänkte låta sig lämnas hemma med maken som satt med näsan fastklistrad i en bok och inte såg ut att veta var frolicen befanns sig. När vi kom fram till syrran blev Huliganen om möjligt ännu mer exalterad ända tills han insåg att det var syprojekt på gång. Ska man sy hos syrran, ja då är det ovanvåningen man befinner sig på. Ska man upp på en ovanvåning så är det trappor som gäller (möjligtvis hade man kunnat klara sig utan trappor om man är stavhoppare, men nu är det lite trångt i syrrans hall, och förresten så är vi inga stavhoppare). Då vill Huliganen helt plötsligt INTE med utan försöker gömma sig under soffbordet. Jag halar fram honom och kånkar upp honom. Väl upp ägnar han sig åt att lustmörda en filt, dra runt på saker och sen parkerar han sig på syrrans fot och deklarerar att han har trååååkigt. Men det har inte vi! Vi klipper och vi stryker och vi syr och vi har oss. Det kommer att ta ett tag innan vi blir klara, och sen ska det bli roligt att se hur olika resultaten är; vi ska alla sy samma väska men i helt olika tyger.

Stryka, ja - vi använde oss av vadd som man strök på. Jag strök och jag strök, men inte fastnade eländet? Du ska stryka i 15 sekunder och sen flytta järnet sa syrran då, som har varit med förr. 15 sekunder! Det är är ju en eon av tid, mycket svårt för en som har tålamod som ligger på minusskalan av något mätbart. Jag suckade tungt, men lyckades få dit vadden till slut i alla fall.

Sen går vi ner och fikar (sånt är viktigt!) och då piggnar Huliganen på sig och kräver att han också ska få bulle. Det får han. Av syrran och mig, men dottern råkar äta upp hela sin bulle själv! Sånt kan man dock inte komma undan med opåtalat, utan Huliganen sätter sig bredvid henne och stirrar ihärdigt på henne och låter henne veta att så där gör man bara inte, glömmer vem som ska ha sista biten! Dottern får akut dåligt samvete, men en uppäten bulle är liksom en uppäten bulle och det går inte att göra ogjort.

Jag har faktiskt sytt lite mer i sommar, även om det inte blivit några stora projekt. Jag skulle sy en necessär till Susanne som passade Huliganen när vi var och spelade golf på Österlen häromveckan. Jag sydde och sydde; sen stirrade jag på resultatet som såg ut som en berusad gris ungefär. Liten, tjock, oregelbunden och sned och vinglig.  Berusade grisar kan man inte ge bort, så då sydde jag en ny, med tekannemotiv på, eftersom mottagaren gillar te.

Jag har sytt några tröjor också. Jag hade en gammal favorittröja i svart som var urtvättad, blekt och trist. Den klippte jag itu och sen klippte jag efter delarna. Först sydde jag en i rött med stora orange-gula prickar på - jag blev mycket nöjd med resultatet, även om jag lite grann ser ut som en Vandrande Jättemässling i den. Dock fuskade jag lite med halsringningen och vek bara in den och sydde fast med en tvillingnål.

Nu syr jag en ny tröja - och här måste jag göra en utvikning känner jag. Jag hade en bekant som var en stor trädgårdsentusiast, som älskade att möblera om i sin trädgård. Till slut tröttnade hennes man på att alltid fara ut med spaden i högsta hugg och låta rosor, hostor och clematis dansa runt i trädgården och deklarerade bestämt att "satt planta sitter!". Lite så är jag också när det gäller att sy. "Sytt Stygn Sitter" säger jag och nickar bestämt. (Och se så litterär jag är, alliteration på min ära!). Det kan också vara ett utslag av min lathet, det kan det. Jodå, det händer att jag sprätter. Om det är absolut nödvändigt.

Nu är min randiga tröja klar, men ringningen... alltså, jag skulle nog ha sträckt tyget lite mer, för linningen blev lite för för stor.

Och det är nu jag känner mig som Hamlet; "To sprätta or not to sprätta, that is the question".  Som ännu inte är besvarad.

Kväll

Fredagkvällar måste vara de bästa. Efter en lång arbetsvecka är det härligt att komma hem, gå promenad med den lille fyrbene, prata med den tvåbente, dricka ett glas vin, laga lite mat tillsammans.

Maten ja - det blir sen middag ikväll. Det kan vara så att jag råkade fastna lite vid symaskinen, sånt händer ju så lätt. Men nu står dem hemlagade fiskgratängen i ugnen; spättafiléer med duchessepotatismos, vitvinssås, räkor och dill. Maken har botaniserat i vinkällaren.

Hunden har käkat små torra kulor. Friden sänker sig - i alla fall ända tills Huliganen högljutt påtalar att han också vill ha spättafilé.

Fredagkväll. Det är fint, det.

Det var ju inte meningen

Jag har läst i andra bloggar om stickcaféer, knit'n'natters och allehanda sammankomster kring garn och känt att "jag-vill-också!". Jag har dock inte hittat något i Lund, det har funnits en grupp men den verkar ha gått hädan. Sen finns det en grupp som träffas på ett bibliotek på eftermiddagar och det är nog så bra, men arbetsgivare brukar ju vara av den småpetiga inställningen att man bör befinna sig på sitt arbete under arbetstid och inte sitta och sticka aviga-å-räta och försvinna bort i garnrelaterade dimmor. Så vad gör man?

Jag fick väl helt enkelt sticka på i min ensamhet. Ja alldeles ensam var jag ju inte, för maken och Huliganen brukar hålla mig sällskap, fast i ärlighetens namn; särskilt garnintresserade är de INTE. Men så har det öppnat en väldigt trevlig vintagebutik här i Lund - och rätt vad det var så har denna trevliga butik även garn till försäljning! Och stickor! Och man kan stå där och prata teknik och garn och det ena med det andra, och då visar det sig helt plötsligt att jo, det finns även ett stickcafé! Inte stort, för det finns det inte plats till, men jag lyckades sno åt mig en av de sista platserna.

Igår var det så premiärdags! När jag hade inmundigat makens köttfärspaj packade jag mina pryttlar och cyklade iväg. Fast först velade jag - ska jag ta med strumpstickningen? Eller tea leaves-koftan? strumpa?-garn?-strumpa?-garn? velade jag. Till slut hade jag velat färdigt och packade såväl kofta som strumpa, jojo, är man listig så är man.

För övrigt har jag en väldigt fin ny stickväska (egentligen är det nog en bokväska, men se, det går precis lika bra med stickningar har jag upptäckt). Väskan kommer från Sue på Deerey Me och är en väldigt fin födelsedagspresent till mig såsom varande Austen-fan.

Med packad väska och vattenkammat hår cyklade jag sedan iväg i rasande fart, sen som jag var. Alltså, jag förstår inte vad som hänt med mig, när jag var ung och ordentlig var jag alltid i tid. Alltid. Nu kommer jag alltid ångandes i sista minuten med ett hår som alls icke är vattenkammat utan står som trassel från vinddraget. Ung är jag inte heller längre.

Dörren till tant Huldas Vintage stod välkomnande på glänt och äntligen var jag på Stickcafé! Det var precis lika kul som jag hade föreställt mig. Det var en salig blandning av åldrar, från ca 25 till 70 (varav jag vare sig var det ena eller andra), nybörjare till väldigt rutinerade. Dock var det manliga inslaget påfallande litet. Så pass litet att det faktiskt var obefintligt. Vi pratade om vin, cykling i Frankrike, debatterade om Amsterdam är en trevlig stad eller ej, tittade på gamla stickmönster från 50-talet och förundrades över getingmidjor och strutbröst, vi provade på olika storters stickor, vi drack kaffe, vi beundrade varandras alster och sen, ja sen råkade jag väl köpa med mig lite mer stockgarn hem. Dels mer Schachenmayr som blir så fint mönstrat och sen ett enfärgat blått. Nej, det är inte jag som blivit lite enfärgad och återhållsam av mig, det är maken som nu också vill ha strumpor. "Tio par" sa han. Det kan han glömma - men ett litet par ska det väl kunna bli. När jag stickat upp det andra garnet - för nu har jag nog fått lite blodad tand.

Men det var ju inte meningen, jag skulle ju bli så ordentlig numera och bara köpa garn allteftersom jag behövde det. Jaja, så kan det gå när man går på stickcafé!

Jag hamnade förresten mitt emot en f.d. bibliotekarie som nöjt konstaterade att alla Austen-titlarna fanns med på min kasse. Det är litterärt, det där med stickning.

Den röda tråden

Som visade sig vara grön. Jag tycker det varit alldeles för lite garn intrasslat i bloggen på sistone. Det är inte det att jag inte har stickat, för det har jag. Först var jag ju så himla ordentlig och stickade färdigt min schal, sen började jag på den turkosa Tea Leaves-koftan. Men sen så blev jag sugen på att sticka pulsvärmare - snart är det vinter, tänkte jag och kom då på att ett pulsvärmare, det skulle vara något för en frusen Huliganmatte. Garn hade jag. Stickor har jag. Mönster hittade jag på Drops. Men sen så begrep jag inte mönstret alls. Då ryckte maken ut, för han är ju lite som alla andra män, lösningsinriktad. Trots att han aldrig läst minsta lilla stickmönster i sitt liv. Maken gick också bet minsann.

Då cyklade jag ner till stan och den lokala garnaffären, och där fick jag en förklaring. Men sen så ramlade jag in på Tant Hulda och då visade det sig att ja, jo, visst hade jag stickor - men inte Knit Pro Karbonz och helt plötsligt kände jag att mitt liv vore inte fullbordat utan sådana. Och dessutom reade hon ut strumpgarn....hm.....

Nu är jag inte en strumpstickande person. Jag HAR stickat 1,35 par strumpor (och förlagt en strumpa av det hela paret, jojo, ibland är man lite korkad). Men det där med hälar alltså...

Glad i ihågen kastade jag mig över garnet och Karbonzen och stickade ihärdigt på. Av någon anledning som jag inte riktigt förstår nu, så stickar jag knästrumpor??

Och skåda nu; hälar i förkortade varv med dubbla maskor! Är inte detta ett halleluja moment, så vet inte jag vad som ska till. Okej, detta är strumpa nr 1. Det kan hända att jag drabbas SSS, Second Sock Syndrome, men jag hyser ändå ett hopp om att det ska bli en andra strumpa.

Sen ska jag erkänna; häromkvällen, när jag höll på med hälen för första gången så kan det ha hänt att jag vräkte iväg sticket över vardagsrummet alltmedan invektiven forsade ur munnen. Huliganen hukade sig. Maken försökte försiktigt navigera mellan minorna på det minerade fältet; han insåg att här gällde det att hålla tungan rätt i mun och inte hurtfriska utropa "jamen du gillar ju att sticka - nu får du sticka hälen TVÅ gånger". Det sa inte maken. Och det var tur för honom, det.

Men nu är hälen lyckligen stickad, och jag är makalöst mallig.

Så nu är det bara att sticka på. I ullstrumporna så att säga.

Chattanooga choo choo

 

... eller kanske "Chattanooga tut-tut"? Det får vara hur det vill med den saken, men grejen är den att Lund  hade celebert besök i helgen! Södra Stambanan firade 150 år och hur gör man det på bästa sätt om inte genom att köra en liten tur med ångloket F1200 från Malmö till Stockholm. Självklart skulle vi ner och begapa spektaklet! Det var bara det att tåget kom tidigt, och sen skulle vi ju ila vidare till Österlen.

- det gör inget, sa jag snusförnuftigt. - Jag går upp halv sex så hinner jag promenera hunden, packa, cykla ner till stationen. Lätt som en plätt!

En mycket bra plan. Ännu bättre hade det varit om jag gått upp halv sex och inte bara stängt av mobilalarmet. Klockan sju vaknade jag av att makens väckarklocka gick igång. Hoppsan! Tjugo i åtta skulle jag sitta på cykeln. Här gällde det att inte vila på lagrarna, jag fräste in i duschen och uti igen (fast jag hann bli blöt), och galopperade ut med hunden och påtalade att han borde göra såväl Nr. 1 som Nr. 2 kvickt som attan. - Varför det? gäspade Huliganen då som inte förstod det där med Tåget!

Genom att på något vis inhalera yoghurten innan den ens landat i tallriken så lyckades jag faktiskt dimpa ner i cykelsadeln tjugo i åtta, och sen trampade vi frenetiskt.

- Var är alla människor? undrade jag som trodde det skulle vara en strid ström av tågentusiaster på väg.

- De är redan på plats, svarade maken då - och det var de faktiskt. Vi hann dock i tid och ställde oss att titta bort mot kurvan varifrån man ser tågen komma från Malmö.

Rätt vad det var så såg man ett ångmoln. Hörde ett tuff-tuff-tuff. Och sen ett illtjut av en morgonpigg tågvissla.

Nog är det något väldigt fascinerande med gamla tåg? Det känns liksom verkligen att Resa! Det låter och det stånkar och det tuffar och ingen kan missta sig på att här är man på väg ut för att upptäcka nya trakter!

Det ångade något alldeles väldigt, och det visslade så att folk blev lomhörda. Det fotograferades och filmades och alla såg ut att önska att de hade haft biljett och fått åka med. En som faktiskt fick åka med var lokföraren, han stod där som Karl XII, ni vet "Kung Karl den unge hjälte, han stod i rök och damm". Han kanske inte såg så ung ut, men i rök och damm stod han där och såg beslutsam ut.

Och sen tjöt visslan en sista gång, och F1200 ångade vidare på sin färd. Och vi cyklade hem igen till vår avbrutna frukost.

När allt faller på plats

Ibland är det så. Planeterna står i rätt konstellationer. Currylinjerna rätar upp sig (eller krokar till sig?). Kråkorna flyger 17 varv runt skorstenen och vips! så blir allt bara Rätt. Nu i helgen, till exempel, har det varit en sån fantastisk helg.

Plötsligt kom sommaren tillbaka. Och av en fantastisk slump så var det just denna helg som syrran bjudit mig och maken till en helg på Österlen. Planen var golf, mat, vin, prat, mera mat, kanske lite vin till, lite bad - också skulle vi bo i ett grisstall! Förvisso ombyggt, men i alla fall.

Fulla av förväntan gav vi oss iväg igår morse. Huliganen packade pyjamas och tandborste och flyttade in hos Susanne, en av hans absoluta favoritpersoner. Han gav sig knappt tid att vinka farväl, för nu visste han att han hade en helg full av Mycket Seriöst Bortskämmande av Liten Hund att se fram emot.

Syrran, maken och jag åkte genom Skåne till Österlen - en av mina favoritplatser på jorden. Ljuset är fantastiskt, landskapet böljar fram och havet... ja, för att vara en (nästan) icke-badande person så är jag makalöst förtjust i havet, i all aynnerhet så här när hösten knackar på dörren.

Lilla Vik skulle vi spela på, och den går just vid havet, och är oerhört vacker, vilket är mycket praktisk, för om man då liksom inte spelar som ett proffs hela tiden så kan man njuta av omgivningarna. För i ärlighetens namn var det lite upp-å-ner med spelet, förutom för maken som lyckades med att både njuta av omgivningarna och ändå spela en väldigt bra golf. Och jag som trodde det var kvinnor som har simultankapacitet?

Maken och jag står och väntar på att slå ut vid 13:e tee. Banans svåraste hål, skulle det vara.
- Vad är det för svårt med det här, sa jag lite kaxigt.
Inte så många bunkrar. Ganska brett. Inte överdrivet långt. Låt mig säga så här, att det var tur att det var så vackert där vid havet, för det var det enda jag kunde njuta av på detta hålet. Det lutade något alldeles förfärligt åt vänster. Inte värre än att man kunde ha fixat det om man slagit lite rakt. Hade man sen inte slagit ner i bunkern. Eller, för den delen, spelat på fel boll, ja då hade det kanske gått litet bättre.

Men det var en härlig runda och vi avslutade den med en öl i solskenet innan vi åkte till Örums Nygård, det ombyggda grisstallet mitt ute i den skånska myllan.

Där badade vi i 38-gradigt vatten, och bubblade i en varm bubbelpool vilket var synnerligen skönt för trötta muskler. Det tar på krafterna att jaga en liten boll upp- och nerför Österlens backar.

Sen hade syrran mycket klokt och förutseende tagit med sig lite bubbel i flaskform, så då bubblade vi vidare (dock ej iförda badkläder längre) på hennes altan, och sen gick vi in och åt en utmärkt middag som inleddes av en fantastisk hummersoppa som följdes av ett inte mindre utsökt lamm. Det var endast med uppbådande av all vår viljestyrka som vi fick ner äpplekakan som var dessert.

Efter det hamnade vi i någon slags paltkoma, trots att vi inte ätit minsta lilla palt, och ramlade i säng. Ganska nöjda med att vi inte behövde festa till halv sex på morgonen, vilket man gjorde tvärs över vägen, där det firades bröllop.

Imorse vaknade vi till ytterligare en dag med strålande sol. Nu kunde man tro att vi inte skulle orka äta frukost efter gårdagens matintag, men då tror man fel. Det slank ner såväl brantevikssill som hembakt bröd och, om jag nu ska vara helt ärlig och avslöja allt, en våffla med vispgrädde och sylt... ja jag vet - men vad gör man när anden är svag och våffelsmeten står framdukad?

Jag vill ändå hoppas att vi promenerade bort våfflan i Ystad, där vi traskade runt och tittade på massor av vackra gamla hus, för att inte tala om det gamla klostret där man har en fantastisk rosenträdgård. Tyvärr är det lite för sent för säsongen för att det skulle vara så många rosor i blom, men någon liten hittade jag, och för övrigt är jag en kvinna med fantasi! Så jag såg alla damascener-, moschata, alba-, moss-, centifolia-, och alla andra rossorter för min inre blick. Sen hittade vi en gata som heter "Stickgatan" också, och det tycker jag är ett förträffligt namn, i all synnerhet som jag har ett par stickningar på gång. (Det där med "ett projekt åt gången" tycks ha gått åt fanders).

Sen, tro det eller ej, så åt vi igen. En synnerligen rejäl spätta på Abbekås Hamnkrog. Dock ingen efterrätt, det vill jag i alla fall framhäva. Någon måtta, och någon botten, finns det även hos mig.

Det har varit en underbar helg, och maken och jag är djupt tacksamma mot syrran som bjöd oss. Såna syrror skulle minsann fler ha!

September

En av mina favoritmånader. Dels älskar jag hösten, dels fyller jag ju år! Väldigt många år... och det var säkert därför jag fick väldigt många fina presenter!

Fast först sjöng maken för mig på självaste morgonen. Då brukar Huliganen, enligt gammal god tradition, gasta i högan sky "håll klaffen, ditt skräniga beläte!". I år sov han sig igenom hela konserten... vemodigt, men vilsamt för öronen.

Dottern och svärsonen hälsade på någon dag i förväg och öste presenter över sin mamma. Heder åt sådana barn! Det var även presenter från sonen, som ringde på självaste dagen och gratulerade. - Tack för presenterna! sa jag då, varpå sonen lite försiktigt påpekade att det nog var så att hans syster stod för själva inköpen. Tänk att det hade jag väl aldrig kunnat räkna ut!

Jag fick en jättefin och rejäl väska, lite 60-talsaktig. Också fick jag fat quarters, och ett väldigt fint band med tekannor på. - Jag vet inte vad bandet ska vara bra till, men det var så sött så jag köpte det ändå, sa dottern. Hon är nämligen en mycket klok dotter!

Nu är det ju så lyckligt inrättat att jag bara inte har generösa barn, jag har en mycket snäll syster också! Inte vet jag vad jag gjort för att förtjäna allt detta, men jag fick Mycket Bra Lådor att ha mina trådrullar och knappar i, så nu känner jag mig väldigt organiserad. En angenäm, om än inte helt sanningsenlig, känsla. Dessutom fick jag ett måttband, och inte vilket måttband som helst. Nejnej, ett franskt måttband, från Magasin Duett. I ett trähölje. Jag såg det på nätet och mitt hjärta hoppade av fröjd. Ett sånt måttband måste jag bara ha! Och nu har jag det, nu har det flyttat in här hos mig.

- Du har ju måttband förut, sa maken som ibland inte Förstår Någonting Alls. Jag tittade medlidsamt på honom.
- Jag har inget i trä, sa jag sen. Maken förstod ändå inte. Ännu mer förvirrad såg han ut när syrran påtalade att det kanske inte mätte alldeles exakt, själva måttbandet är ju i tyg.
- Inte mäta exakt? Ett måttband?! sa maken och såg att tycka att vad-ska-man-då-med-det-till???

Men jag vet. Man ska ha det och klappa på. Titta på. Och tycka att det är alldeles, alldeles fantastiskt.

Jag fick minsann present av maken också! Först försökte jag fotografera mig själv i spegeln. Syns det vad jag fick?

Kanske det är lite svårt. Maken ryckte ut, så nu syns det.

Örhängen! Maken berättade belåtet att han fått expediten att prova ett ansenligt antal, för hur skulle han annars veta hur de såg ut på? Och nog valde han rätt! Han är en väldigt gullig make måste jag säga, även om han inte begriper sig på det där med måttband.

Idag är det fredag. Idag fyller jag inte år. Men det är sommarväder igen! Jag slutade tidigt och min egen doktorand (alias Maken) cyklade hem från institutionen tidigt. Nu sitter vi på altanen och det här är vad jag ser om jag tittar upp.

Tittar jag ner ser jag det här.

Det är varmt och soligt... och man kan bli lite trött så här en fredagseftermiddag efter en hård vecka... zzzz...