Jag känner mig lite som Hamlet

Det är mycket man kan fundera över på söndagsmorgonen. Varför det började regna ca 10 minuter efter det att Huliganen och jag promenerat ut och befann oss på St Hans backar, och varför det sedan hällde ner ända tills ca 5 minuter efter det vi kommit innanför dörren och dripp-droppat en smärre insjö på hallgolvet?

Nu är vi i alla fall torra och varma, jag håller på att tvätta ett tyg som så småningom ska uppstå, såsom fågel Fenix, i form av en yllekjol för höstiga dagar. Sen ska det stickas lite. Pussas lite på maken. Ha lite dragkamp med Huliganen. Ätas lite. Drickas lite te. Gås och se en utställning. Det känns som att alla förutsättningar för en bra dag är på plats, trots morgonens rotblöta.

Igår var också en bra dag. Jag cyklade ner till stan och köpte tyg till ett nytt syprojekt som syrran, dottern och jag ska ägna oss åt framöver. Ojojoj, det där med att välja tyg, i all synnerhet när man ska välja TRE sorter, som ska passa ihop, det är inte lätt när det finns så många fina att välja bland. Det blev lite blandade ränder, fåglar och krumelurer i spridda färger.

Sen cyklade jag förbi torget där torghandeln pågick för fullt. Jag gillar verkligen att gå på torget och köpa grönsaker och blommor. Dahlior fick det bli! Dahlior är så härligt smack-tjong-på på något sätt, det är inga små försagda blyga varelser, nej dahlior tar ingen skit! Dahlior sätter man sig inte på. Det är färgglatt och rena vitamininjektionen. Dahlior inkarnerar det bästa av hösten tycker jag.

Sen kom dottern och hämtade mig och så fräste vi iväg till syrran.

- jag vill med, jag vill med!! tjoade Huliganen som INTE tänkte låta sig lämnas hemma med maken som satt med näsan fastklistrad i en bok och inte såg ut att veta var frolicen befanns sig. När vi kom fram till syrran blev Huliganen om möjligt ännu mer exalterad ända tills han insåg att det var syprojekt på gång. Ska man sy hos syrran, ja då är det ovanvåningen man befinner sig på. Ska man upp på en ovanvåning så är det trappor som gäller (möjligtvis hade man kunnat klara sig utan trappor om man är stavhoppare, men nu är det lite trångt i syrrans hall, och förresten så är vi inga stavhoppare). Då vill Huliganen helt plötsligt INTE med utan försöker gömma sig under soffbordet. Jag halar fram honom och kånkar upp honom. Väl upp ägnar han sig åt att lustmörda en filt, dra runt på saker och sen parkerar han sig på syrrans fot och deklarerar att han har trååååkigt. Men det har inte vi! Vi klipper och vi stryker och vi syr och vi har oss. Det kommer att ta ett tag innan vi blir klara, och sen ska det bli roligt att se hur olika resultaten är; vi ska alla sy samma väska men i helt olika tyger.

Stryka, ja - vi använde oss av vadd som man strök på. Jag strök och jag strök, men inte fastnade eländet? Du ska stryka i 15 sekunder och sen flytta järnet sa syrran då, som har varit med förr. 15 sekunder! Det är är ju en eon av tid, mycket svårt för en som har tålamod som ligger på minusskalan av något mätbart. Jag suckade tungt, men lyckades få dit vadden till slut i alla fall.

Sen går vi ner och fikar (sånt är viktigt!) och då piggnar Huliganen på sig och kräver att han också ska få bulle. Det får han. Av syrran och mig, men dottern råkar äta upp hela sin bulle själv! Sånt kan man dock inte komma undan med opåtalat, utan Huliganen sätter sig bredvid henne och stirrar ihärdigt på henne och låter henne veta att så där gör man bara inte, glömmer vem som ska ha sista biten! Dottern får akut dåligt samvete, men en uppäten bulle är liksom en uppäten bulle och det går inte att göra ogjort.

Jag har faktiskt sytt lite mer i sommar, även om det inte blivit några stora projekt. Jag skulle sy en necessär till Susanne som passade Huliganen när vi var och spelade golf på Österlen häromveckan. Jag sydde och sydde; sen stirrade jag på resultatet som såg ut som en berusad gris ungefär. Liten, tjock, oregelbunden och sned och vinglig.  Berusade grisar kan man inte ge bort, så då sydde jag en ny, med tekannemotiv på, eftersom mottagaren gillar te.

Jag har sytt några tröjor också. Jag hade en gammal favorittröja i svart som var urtvättad, blekt och trist. Den klippte jag itu och sen klippte jag efter delarna. Först sydde jag en i rött med stora orange-gula prickar på - jag blev mycket nöjd med resultatet, även om jag lite grann ser ut som en Vandrande Jättemässling i den. Dock fuskade jag lite med halsringningen och vek bara in den och sydde fast med en tvillingnål.

Nu syr jag en ny tröja - och här måste jag göra en utvikning känner jag. Jag hade en bekant som var en stor trädgårdsentusiast, som älskade att möblera om i sin trädgård. Till slut tröttnade hennes man på att alltid fara ut med spaden i högsta hugg och låta rosor, hostor och clematis dansa runt i trädgården och deklarerade bestämt att "satt planta sitter!". Lite så är jag också när det gäller att sy. "Sytt Stygn Sitter" säger jag och nickar bestämt. (Och se så litterär jag är, alliteration på min ära!). Det kan också vara ett utslag av min lathet, det kan det. Jodå, det händer att jag sprätter. Om det är absolut nödvändigt.

Nu är min randiga tröja klar, men ringningen... alltså, jag skulle nog ha sträckt tyget lite mer, för linningen blev lite för för stor.

Och det är nu jag känner mig som Hamlet; "To sprätta or not to sprätta, that is the question".  Som ännu inte är besvarad.