Det var ju inte meningen

Jag har läst i andra bloggar om stickcaféer, knit'n'natters och allehanda sammankomster kring garn och känt att "jag-vill-också!". Jag har dock inte hittat något i Lund, det har funnits en grupp men den verkar ha gått hädan. Sen finns det en grupp som träffas på ett bibliotek på eftermiddagar och det är nog så bra, men arbetsgivare brukar ju vara av den småpetiga inställningen att man bör befinna sig på sitt arbete under arbetstid och inte sitta och sticka aviga-å-räta och försvinna bort i garnrelaterade dimmor. Så vad gör man?

Jag fick väl helt enkelt sticka på i min ensamhet. Ja alldeles ensam var jag ju inte, för maken och Huliganen brukar hålla mig sällskap, fast i ärlighetens namn; särskilt garnintresserade är de INTE. Men så har det öppnat en väldigt trevlig vintagebutik här i Lund - och rätt vad det var så har denna trevliga butik även garn till försäljning! Och stickor! Och man kan stå där och prata teknik och garn och det ena med det andra, och då visar det sig helt plötsligt att jo, det finns även ett stickcafé! Inte stort, för det finns det inte plats till, men jag lyckades sno åt mig en av de sista platserna.

Igår var det så premiärdags! När jag hade inmundigat makens köttfärspaj packade jag mina pryttlar och cyklade iväg. Fast först velade jag - ska jag ta med strumpstickningen? Eller tea leaves-koftan? strumpa?-garn?-strumpa?-garn? velade jag. Till slut hade jag velat färdigt och packade såväl kofta som strumpa, jojo, är man listig så är man.

För övrigt har jag en väldigt fin ny stickväska (egentligen är det nog en bokväska, men se, det går precis lika bra med stickningar har jag upptäckt). Väskan kommer från Sue på Deerey Me och är en väldigt fin födelsedagspresent till mig såsom varande Austen-fan.

Med packad väska och vattenkammat hår cyklade jag sedan iväg i rasande fart, sen som jag var. Alltså, jag förstår inte vad som hänt med mig, när jag var ung och ordentlig var jag alltid i tid. Alltid. Nu kommer jag alltid ångandes i sista minuten med ett hår som alls icke är vattenkammat utan står som trassel från vinddraget. Ung är jag inte heller längre.

Dörren till tant Huldas Vintage stod välkomnande på glänt och äntligen var jag på Stickcafé! Det var precis lika kul som jag hade föreställt mig. Det var en salig blandning av åldrar, från ca 25 till 70 (varav jag vare sig var det ena eller andra), nybörjare till väldigt rutinerade. Dock var det manliga inslaget påfallande litet. Så pass litet att det faktiskt var obefintligt. Vi pratade om vin, cykling i Frankrike, debatterade om Amsterdam är en trevlig stad eller ej, tittade på gamla stickmönster från 50-talet och förundrades över getingmidjor och strutbröst, vi provade på olika storters stickor, vi drack kaffe, vi beundrade varandras alster och sen, ja sen råkade jag väl köpa med mig lite mer stockgarn hem. Dels mer Schachenmayr som blir så fint mönstrat och sen ett enfärgat blått. Nej, det är inte jag som blivit lite enfärgad och återhållsam av mig, det är maken som nu också vill ha strumpor. "Tio par" sa han. Det kan han glömma - men ett litet par ska det väl kunna bli. När jag stickat upp det andra garnet - för nu har jag nog fått lite blodad tand.

Men det var ju inte meningen, jag skulle ju bli så ordentlig numera och bara köpa garn allteftersom jag behövde det. Jaja, så kan det gå när man går på stickcafé!

Jag hamnade förresten mitt emot en f.d. bibliotekarie som nöjt konstaterade att alla Austen-titlarna fanns med på min kasse. Det är litterärt, det där med stickning.