September

En av mina favoritmånader. Dels älskar jag hösten, dels fyller jag ju år! Väldigt många år... och det var säkert därför jag fick väldigt många fina presenter!

Fast först sjöng maken för mig på självaste morgonen. Då brukar Huliganen, enligt gammal god tradition, gasta i högan sky "håll klaffen, ditt skräniga beläte!". I år sov han sig igenom hela konserten... vemodigt, men vilsamt för öronen.

Dottern och svärsonen hälsade på någon dag i förväg och öste presenter över sin mamma. Heder åt sådana barn! Det var även presenter från sonen, som ringde på självaste dagen och gratulerade. - Tack för presenterna! sa jag då, varpå sonen lite försiktigt påpekade att det nog var så att hans syster stod för själva inköpen. Tänk att det hade jag väl aldrig kunnat räkna ut!

Jag fick en jättefin och rejäl väska, lite 60-talsaktig. Också fick jag fat quarters, och ett väldigt fint band med tekannor på. - Jag vet inte vad bandet ska vara bra till, men det var så sött så jag köpte det ändå, sa dottern. Hon är nämligen en mycket klok dotter!

Nu är det ju så lyckligt inrättat att jag bara inte har generösa barn, jag har en mycket snäll syster också! Inte vet jag vad jag gjort för att förtjäna allt detta, men jag fick Mycket Bra Lådor att ha mina trådrullar och knappar i, så nu känner jag mig väldigt organiserad. En angenäm, om än inte helt sanningsenlig, känsla. Dessutom fick jag ett måttband, och inte vilket måttband som helst. Nejnej, ett franskt måttband, från Magasin Duett. I ett trähölje. Jag såg det på nätet och mitt hjärta hoppade av fröjd. Ett sånt måttband måste jag bara ha! Och nu har jag det, nu har det flyttat in här hos mig.

- Du har ju måttband förut, sa maken som ibland inte Förstår Någonting Alls. Jag tittade medlidsamt på honom.
- Jag har inget i trä, sa jag sen. Maken förstod ändå inte. Ännu mer förvirrad såg han ut när syrran påtalade att det kanske inte mätte alldeles exakt, själva måttbandet är ju i tyg.
- Inte mäta exakt? Ett måttband?! sa maken och såg att tycka att vad-ska-man-då-med-det-till???

Men jag vet. Man ska ha det och klappa på. Titta på. Och tycka att det är alldeles, alldeles fantastiskt.

Jag fick minsann present av maken också! Först försökte jag fotografera mig själv i spegeln. Syns det vad jag fick?

Kanske det är lite svårt. Maken ryckte ut, så nu syns det.

Örhängen! Maken berättade belåtet att han fått expediten att prova ett ansenligt antal, för hur skulle han annars veta hur de såg ut på? Och nog valde han rätt! Han är en väldigt gullig make måste jag säga, även om han inte begriper sig på det där med måttband.

Idag är det fredag. Idag fyller jag inte år. Men det är sommarväder igen! Jag slutade tidigt och min egen doktorand (alias Maken) cyklade hem från institutionen tidigt. Nu sitter vi på altanen och det här är vad jag ser om jag tittar upp.

Tittar jag ner ser jag det här.

Det är varmt och soligt... och man kan bli lite trött så här en fredagseftermiddag efter en hård vecka... zzzz...