När allt faller på plats

Ibland är det så. Planeterna står i rätt konstellationer. Currylinjerna rätar upp sig (eller krokar till sig?). Kråkorna flyger 17 varv runt skorstenen och vips! så blir allt bara Rätt. Nu i helgen, till exempel, har det varit en sån fantastisk helg.

Plötsligt kom sommaren tillbaka. Och av en fantastisk slump så var det just denna helg som syrran bjudit mig och maken till en helg på Österlen. Planen var golf, mat, vin, prat, mera mat, kanske lite vin till, lite bad - också skulle vi bo i ett grisstall! Förvisso ombyggt, men i alla fall.

Fulla av förväntan gav vi oss iväg igår morse. Huliganen packade pyjamas och tandborste och flyttade in hos Susanne, en av hans absoluta favoritpersoner. Han gav sig knappt tid att vinka farväl, för nu visste han att han hade en helg full av Mycket Seriöst Bortskämmande av Liten Hund att se fram emot.

Syrran, maken och jag åkte genom Skåne till Österlen - en av mina favoritplatser på jorden. Ljuset är fantastiskt, landskapet böljar fram och havet... ja, för att vara en (nästan) icke-badande person så är jag makalöst förtjust i havet, i all aynnerhet så här när hösten knackar på dörren.

Lilla Vik skulle vi spela på, och den går just vid havet, och är oerhört vacker, vilket är mycket praktisk, för om man då liksom inte spelar som ett proffs hela tiden så kan man njuta av omgivningarna. För i ärlighetens namn var det lite upp-å-ner med spelet, förutom för maken som lyckades med att både njuta av omgivningarna och ändå spela en väldigt bra golf. Och jag som trodde det var kvinnor som har simultankapacitet?

Maken och jag står och väntar på att slå ut vid 13:e tee. Banans svåraste hål, skulle det vara.
- Vad är det för svårt med det här, sa jag lite kaxigt.
Inte så många bunkrar. Ganska brett. Inte överdrivet långt. Låt mig säga så här, att det var tur att det var så vackert där vid havet, för det var det enda jag kunde njuta av på detta hålet. Det lutade något alldeles förfärligt åt vänster. Inte värre än att man kunde ha fixat det om man slagit lite rakt. Hade man sen inte slagit ner i bunkern. Eller, för den delen, spelat på fel boll, ja då hade det kanske gått litet bättre.

Men det var en härlig runda och vi avslutade den med en öl i solskenet innan vi åkte till Örums Nygård, det ombyggda grisstallet mitt ute i den skånska myllan.

Där badade vi i 38-gradigt vatten, och bubblade i en varm bubbelpool vilket var synnerligen skönt för trötta muskler. Det tar på krafterna att jaga en liten boll upp- och nerför Österlens backar.

Sen hade syrran mycket klokt och förutseende tagit med sig lite bubbel i flaskform, så då bubblade vi vidare (dock ej iförda badkläder längre) på hennes altan, och sen gick vi in och åt en utmärkt middag som inleddes av en fantastisk hummersoppa som följdes av ett inte mindre utsökt lamm. Det var endast med uppbådande av all vår viljestyrka som vi fick ner äpplekakan som var dessert.

Efter det hamnade vi i någon slags paltkoma, trots att vi inte ätit minsta lilla palt, och ramlade i säng. Ganska nöjda med att vi inte behövde festa till halv sex på morgonen, vilket man gjorde tvärs över vägen, där det firades bröllop.

Imorse vaknade vi till ytterligare en dag med strålande sol. Nu kunde man tro att vi inte skulle orka äta frukost efter gårdagens matintag, men då tror man fel. Det slank ner såväl brantevikssill som hembakt bröd och, om jag nu ska vara helt ärlig och avslöja allt, en våffla med vispgrädde och sylt... ja jag vet - men vad gör man när anden är svag och våffelsmeten står framdukad?

Jag vill ändå hoppas att vi promenerade bort våfflan i Ystad, där vi traskade runt och tittade på massor av vackra gamla hus, för att inte tala om det gamla klostret där man har en fantastisk rosenträdgård. Tyvärr är det lite för sent för säsongen för att det skulle vara så många rosor i blom, men någon liten hittade jag, och för övrigt är jag en kvinna med fantasi! Så jag såg alla damascener-, moschata, alba-, moss-, centifolia-, och alla andra rossorter för min inre blick. Sen hittade vi en gata som heter "Stickgatan" också, och det tycker jag är ett förträffligt namn, i all synnerhet som jag har ett par stickningar på gång. (Det där med "ett projekt åt gången" tycks ha gått åt fanders).

Sen, tro det eller ej, så åt vi igen. En synnerligen rejäl spätta på Abbekås Hamnkrog. Dock ingen efterrätt, det vill jag i alla fall framhäva. Någon måtta, och någon botten, finns det även hos mig.

Det har varit en underbar helg, och maken och jag är djupt tacksamma mot syrran som bjöd oss. Såna syrror skulle minsann fler ha!