Chattanooga choo choo

 

... eller kanske "Chattanooga tut-tut"? Det får vara hur det vill med den saken, men grejen är den att Lund  hade celebert besök i helgen! Södra Stambanan firade 150 år och hur gör man det på bästa sätt om inte genom att köra en liten tur med ångloket F1200 från Malmö till Stockholm. Självklart skulle vi ner och begapa spektaklet! Det var bara det att tåget kom tidigt, och sen skulle vi ju ila vidare till Österlen.

- det gör inget, sa jag snusförnuftigt. - Jag går upp halv sex så hinner jag promenera hunden, packa, cykla ner till stationen. Lätt som en plätt!

En mycket bra plan. Ännu bättre hade det varit om jag gått upp halv sex och inte bara stängt av mobilalarmet. Klockan sju vaknade jag av att makens väckarklocka gick igång. Hoppsan! Tjugo i åtta skulle jag sitta på cykeln. Här gällde det att inte vila på lagrarna, jag fräste in i duschen och uti igen (fast jag hann bli blöt), och galopperade ut med hunden och påtalade att han borde göra såväl Nr. 1 som Nr. 2 kvickt som attan. - Varför det? gäspade Huliganen då som inte förstod det där med Tåget!

Genom att på något vis inhalera yoghurten innan den ens landat i tallriken så lyckades jag faktiskt dimpa ner i cykelsadeln tjugo i åtta, och sen trampade vi frenetiskt.

- Var är alla människor? undrade jag som trodde det skulle vara en strid ström av tågentusiaster på väg.

- De är redan på plats, svarade maken då - och det var de faktiskt. Vi hann dock i tid och ställde oss att titta bort mot kurvan varifrån man ser tågen komma från Malmö.

Rätt vad det var så såg man ett ångmoln. Hörde ett tuff-tuff-tuff. Och sen ett illtjut av en morgonpigg tågvissla.

Nog är det något väldigt fascinerande med gamla tåg? Det känns liksom verkligen att Resa! Det låter och det stånkar och det tuffar och ingen kan missta sig på att här är man på väg ut för att upptäcka nya trakter!

Det ångade något alldeles väldigt, och det visslade så att folk blev lomhörda. Det fotograferades och filmades och alla såg ut att önska att de hade haft biljett och fått åka med. En som faktiskt fick åka med var lokföraren, han stod där som Karl XII, ni vet "Kung Karl den unge hjälte, han stod i rök och damm". Han kanske inte såg så ung ut, men i rök och damm stod han där och såg beslutsam ut.

Och sen tjöt visslan en sista gång, och F1200 ångade vidare på sin färd. Och vi cyklade hem igen till vår avbrutna frukost.