Ibland går det inte enligt planerna

Planen för helgen var att a) busa med Huliganen, b) umgås med goda vänner (de där som alltid tinar köttbullar särskilt åt Huliganen när vi besöker dem, alltså Goda Vänner av 1:a ordningen, c) sticka, d) kanske sy lite? e) pussa på maken, f) laga mat, g) dricka vin och sen, om det fanns tid och lust över, kanske tvätta och stryka lite. Man vet ju inte, ibland grips man av stryklust, ibland gör man det inte. Oftast "inte", om man nu ska vara ärlig.

Fredagskvällen blev precis enligt plan, men sen kom det grus i maskineriet. Jag vaknade tidigt på lördagen med huvudvärk, huvudvärk av det där slaget där man tror att ögonen ska poppa ut ur skallen på en, och man rör sig med yttersta försiktighet. Halvblundandes (för att motverka poppandet) hasade jag och Huliganen runt Monumentsrundan, och sen, ja sen tillbringades resten av dagen med att sova i diverse fåtöljer. Lagom mot kvällen blev det dock bättre och sen hade vi en himla trevlig kväll tillsammans med vännerna.

Imorse vaknade jag till ljudet av regn mot rutorna. Plisk-å-plask sa det. Huvudvärken var nästan väck, den låg bara och hotade lite, ungefär som en sån där slav man hade på romartiden, som satt där bakom de segerrika militärerna och muttrade "memento mori" - kom ihåg att du ska dö. Okej, min huvudvärk var kanske inte fullt så drastisk, men lite grann så där att "kom nu ihåg att jag ligger här och lurpassar".

Regn eller ej, mori eller ej, promenad ska ju gås ändå. Vi traskade ut och gick väl en 75-100 meter, där Huliganen satte sig och gjorde Nr. 2. Sen tänkte jag gå vidare. Det tänkte inte Huliganen. Försök tänka er en motsträvig åsna med en mankhöjd på ca 30 cm och ni har en bild av en Huligan som Inte Tänker Gå Ett Steg Till, tackar-så-mycket.

- Jamen lille vän, du måste väl gå lite längre, motion ska ju vara så nyttigt har jag hört? sa jag och drog försiktigt i kopplet, vilket bara fick till följd att Huliganen stretade emot ännu mer.

Tja, vad kan man säga eller göra? Vi traskade hem igen, och jag får väl erkänna att jag är lite bekymrad över att Huliganen, som alltid fräst runt som en Duracellkanin, numera inte har så mycket Duracell över sig.

Okej, vad sedan? Frukost! såklart. Jag äter för det mesta ungefär samma; yoghurt med hallon och smulat knäckebröd. Hallonen ligger i frysen och jag greppade handtaget för att öppna sagda frys. Då krasade det till och det gick inte att öppna dörren mer än halvvägs? Så kan man ju inte ha det, nu gällde det att visa sig rådig och handlingskraftig. Alltså gick jag in och väckte brutalt maken ur hans skönhetssömn och utbrast i en veklagan över frysdörren. Maken försökte öppna dörren. Det gick. Sen gick det däremot inte att stänga den, så nu har vi fått barrikadera dörren med en stol, medan vi väntar på bättre tider, alternativt att vi får monterat ett nytt gångjärn, beroende på vad som kommer först.

Vid detta laget var jag avgjort moloken. Skulle min behagliga helg reduceras till att knapra huvudvärkstabletter, hinka i sig vatten, ha en trasig frysdörr och oroa sig för hunden?? Vad är det för sätt, jag bara frågar.

Men sen åkte jag till golfbanan med maken och vår golfkompis och spelade nio hål, och mot alla odds och rim och reson så spelade jag bra. När jag kom hem efter några timmar var Huliganen pigg och glad och vill visst gå på promenad.

Då tänkte jag ta ett litet foto, man kan aldrig få för många Huliganbilder. Han är dock inte mycket till modell, den hunden. Sitta still och posera så att han ser ut som en tjusig hund ligger liksom inte för honom. Men rar är han!

Sen så har jag ju också plockat in rosor; Schneewalzer som doftar underbart, och Compassion, som förvisso är lite väl skär i min smak, men som också doftar gott och blommar snällt. Och då känner jag att livet kan liksom ändå inte bli riktigt pissigt när man har sin Huligan, sin make och sina rosor.

Så snart jag tryckt på publicera ska jag gå och sticka lite. Kanske sy det första blocket i min granny square-kvilt, bara för att se hur det blir. Så får det bli. Det kan rentav hända att jag stryker en skjorta eller två!