När man kommer av sig lite

Det är lite underligt, det där med att blogga. Ju mer man bloggar, ju lättare liksom bara sprutar inläggen ur en. Lite som svampar, de bara sprider sig i gräsmattan helt ohämmat. Eller som kaniner. Man vet ju hur det är med kaniner, man har ett par stycken och rätt vad det är har man 87, med fastrar och mostrar och gammelmorbröder och pysslingar och sysslingar och allt vad det är.

Lite så är det också med att blogga. Maken brukar ibland fråga - hur gör du när du bloggar, du bara sätter dig och så helt plötsligt har du skrivit ett inlägg? (Själv är han mer typer som värker fram mening för mening, väger ord på guldvåg och skriver och och är jätteordentlig. Det är han det.)

Hur jag gör? Tja jag öppnar datorn, sätter fingrarna på tangentbordet och ser vad som kommer. Ibland förvånar jag till och med mig själv, oftast över hur dumt det kan bli.

Men så emellanåt så tappar man orken. Sugen. Man hasar sig runt; till jobbet, hem, till jobbet hem. Tvätt och matlagning och hundpromenader och dammtussar. Runt, runt, runt. Man hinner inte blogga. Eller orkar inte. Och så helt plötsligt så är man avkommen.

Sen tänker man - jamen vad ska jag skriva om? Jag har redan i runda slängar skrivit 982 inlägg om Huliganen, nämnt makens knäppa hobbys vid 823 tillfällen, skrivit om vin så att IOGT borde knacka på dörren när somhelst, skrivit om garn och rosor och växthuset och muffins och tja, det var väl ungefär det.

Då tappar man sugen lite till. Sen morrar huvudvärken åt en i flera dar i sträck och man känner sig blek, glåmig och ointressant och vältrar sig i självömkan ett tag.

Sen säger man till sig strängt att skärpa sig! Sluta vara en sån fjant! Skriv något, vad som helst. Vad du har gjort till exempel.

Jag tänker efter; vad har jag gjort i veckan? Det ekar tomt därinne, det känns som om jag inte gjort något alls? Fast det har jag ju. Jag hade en smärre mental härdsmälta över ett knapphål som skulle sys på en kjol. Nu har jag inte sytt några knapphål på min nästan-nya maskin alls, men jag läste väl instruktionsboken, petade på knapphålspressarfoten och sydde ett provknapphål. Ja minsann, JAG sydde ett PROVknapphål. Det behövs verkligen versaler för att påtala märkligheten i denna ordentlighet. Sen sydde jag ett till, bara för att det blev så snyggt. Sen försökte jag peta i kjolslinningen i maskinen för att göra om bravaden en tredje gång. Hade jag kunnat vissla, så hade jag gjort det. Glatt.

Då fick inte linningen plats under pressarfoten?? Vad-nu-då? sa jag förbluffat och försökte med våld. Våld har aldrig visat sig vara en bra metod, och det var väl där ungefär som härdsmältan inträffade.

Sen har jag inte sytt några Granny Square-block till gästrumskvilten. Inte som i noll (0) alltså. Jag har inte heller skrivit en opera, grävt en grop, lärt mig ett nytt språk eller stått på huvudet.

En tämligen händelselös vecka som avslutades med att jag hamnade på soffan under en filt med huvudvärk som dansade jenka mellan tinningarna. Inte behövde jag ligga där alldeles ensam och tycka synd om mig själv!

Efter en stund tyckte de dock att det räckte med det fina sättet på sängkanten och ville gå på promenad. Så då gjorde vi väl det, och då kom jag på att jag faktiskt uträttat stordåd i veckan! Jajamen, en strumpa är klar. Nu ska jag bara sticka den andra, men för tillfället tillåter jag mig att njuta av att jag faktiskt kommit i mål med Strumpa Nr. 1. Varendaste lilla maska kärleksfullt stickat av mig. Vissa maskor faktiskt stickade mer än en gång, och då oftast i samband med en eller annan svordom.

Ikväll blir det röding. Ett glas vin. Några rutor choklad. Och mer soffhäng. Blir nog bra.

Och nu inser jag att jag har i vanlig ordning skrivit om hundar, maken, garn och mat. Så det är väl sån jag är. En Huligan-make-garn-mat-rosen-bloggare. Nåja, det kunde ju varit värre.