Fredag

Fredagsfeeling
Fredagsfirande
Fredagsfjärilar i magen
Fredagsfinemang

Helt enkelt.

Sällskaplig tystnad

 Jag har alltid pratat mycket med Huliganen.

- Hit!
- Stanna!
- Duktig pojke!
- Skäll inte på labradoren, han bor faktiskt här
- Vill du gå åt det hållet? Jamen jag vill gå hitåt... okej då, vi går väl ditåt då
- Vill du ha en frolic säger du?
- Måste du morra varje gång vi ska torka tassarna?
- Mattes hjärta!
- Tyst!

Dessemellan brukar det vara ett utbyte om vädret, hur långt vi ska gå, vad vi ska ha till kvällsmat och så vidare. Vissa kommandon har Huliganen lyssnat på, andra har han mer sett som ett litet önskemål från mattes sida som inte var så allvarligt menat. Vi har kommunicerat med varandra på olika sätt, sånt är ju så viktigt har jag förstått.

Därför har jag nu så svårt att förstå att han faktiskt inte hör, nästan inte alls. Man kan öppna lådan där frolicen finns utan att han kommer som skjuten ur en kanon. Man kan fråga "vill du ha en bit ost" utan att  han nästan slukar även fingrarna på en i sin iver att sno åt sig ostbiten innan matte eventuellt ångrar sig.

Jag tror inte att Huliganen funderar över sin förlorade hörsel. Möjligen tycker han det är skönt att matte äntligen slutat tjata om "tyst" och "hit" och så där, att hon insett att livet blir så mycket behagligare om han får göra som han vill.

Visst pratar jag med honom ändå, men efterhand så blir jag tystare på promenaderna. Vi vankar fram i någon slags tyst samförstånd och kommunicerar ändå; när Huliganen vill gå åt ett visst håll och jag inte fattar det  till exempel, så tvärstannar han och blänger under lugg. Drar gör han inte, för det får man inte och han är på sitt sätt en lydig hund. Tvärstanna får man dock göra, och blänga under lugg tills matte inser att hon vill visst gå åt det håll som Huliganen vill. Oftast så inser matte det då.

Jag kan inte alltid ha honom lös som förr, när jag visste att han faktiskt stannade när jag sa "stanna" - nu hör han inte om det kommer en cyklist till exempel, och då alltså inte heller några kommandon. Så för allas säkerhets skull så väljer vi nu var Huliganen får gå okopplad.

Jag känner ändå att han "hör" vad jag tänker; att han är en fin hund. Bäst i världen, faktiskt - åtminstone i mattes värld. Alla hundar är nog bäst i sina mattars värld, och det är precis som det ska vara. Min bäste lille kompis, lite grå om nosen, lite grå runt ögonen och med skrynkelöra. Då är det rätt så gott att vandra fram under sällskaplig tystnad.

Nytt sytt

- Du kan väl sy något till mig, sa maken och såg förhoppningsfull ut.
- Ja, jo, det kan jag väl - vad skulle det vara, svarade jag och tänkte i mitt stilla sinne att svarar han "kostym" så tvärvägrar jag.

Maken, som ägnat en stor del av inledningen av 2015 åt att vara förkyld uttryckte ett önskemål om en flanellnattskjorta.

Rask som jag är beställde jag med en gång några meter flanell. Det fanns med mönster av kaniner och ugglor (tror jag det var) och jag tvekade en aning. Kaniner? Ugglor? tänkte jag och vägde för mot emot. Sen ryckte jag i förnuftet och beställde rutig flanell, det kändes liksom lite mer vuxet.

När tyget kom tänkte jag kasta mig över det med saxen i högsta hugg.

- Nattskjorta? Sa jag det? sa maken då och såg förvånad ut. - Jag menade ju pyjamas, sa han sen.

För mg själv tänkte jag att det är ju himla bra om det finns någon form av förbindelse mellan hjärna och mun, men jag beställde medgörligt lite mer flanell och ett mönster. Sen frågade jag inte mer, för vem vet vad han då trodde att han sagt?

Jag har klippt och sytt. Kragar och knapphål och en himla massa annat som jaga fick hålla tungan rätt i mun på. Byxorna sydde jag först och de hann knappt bli klara innan maken ryckte åt sig dem. Idag blev pyjamasjackan klar också, så nu kan maken sova i stil!

Jag känner mig väldigt nöjd och som en väldigt snäll fru.

Sen tänkte jag - undrar om man kan få maken att posera i pyjamasen för bloggen? Men sen insåg jag att det vore nog inte ens lönt att fråga och dessutom hostar maken så mycket att han förmodligen inte ens skulle hört vad jag sa. Men jag ville ju ändå ha någon(t) som poserade med pyjamasen...

Voila! Pyjamas, sovande nallebjörn och rutor kallar jag detta verk. Nu kan vi se natten an med tillförsikt - omsluten av metervis med varm flanell borde maken sova gott.

Å ena sidan - men å andra sidan

Å ena sidan hostas det i Huliganhemmet. Det snoras. Är lite febrigt sådär.
Å andra sidan har dagarna blivit så mycket ljusare!

Å ena sidan så har det faktiskt snöat idag. Okej - snöblandat regn, men i alla fall.
Å andra sidan så blommar vintergäcken. För att inte tala om snödropparna!

Å ena sidan så har det bäddats ner sig under diverse filtar och i spridda soffor (det är nu man är tacksam för de senaste årens ihärdiga handarbetande; man har kunnat välja på mormorsrutefiltar, virkade ripplefiltar för att inte tala om lapptäckstäcken (oj så konstigt det såg ut, då).

Å andra sidan har man tagit in årets första bukett från trädgården.

Trots att det hotas med mer snöblandat regn så känns det ändå som att det ljusnar. Hostan lär gå över så småningom. Rätt vad det är så blir det vår ändå! Tills dess nöjer jag mig med lite snödroppar i ett snapsglas.

Och lite choklad. Allt blir ju så mycket bättre med choklad.

99

Vi var på födelsedagskalas i helgen, maken och jag (pga av elaka baciller kunde ätteläggarna inte följa med, man kan inte sprida virus omkring sig hur som helst när självaste födelsedagsbarnet är av aktningsvärd ålder). Det var inte vilken födelsedag som helst, utan en 99-årsdag! Visst inger det respekt? 99 år... nästan ett helt sekel! Det är min svärmor som fyllde år, och på något sätt så är hennes liv som en historielektion över 1900-talet.

När hon föddes i en liten ort i Tatrabergen fanns inte det land som skulle bli hennes, nämligen Polen. Hennes mamma dog i Spanska sjukan när hon var 9 månader gammal - Spanska sjukan, det är ju verkligen något man läste om i historieböckerna.  Fast det bara är en generation bak (okej, en väldigt lång generation i min svärmors fall...) så känns det som en helt annan tid. Hon har varit med om att radion kom. Bilar. Telefoner i var mans hem. Det där med datorer däremot tror jag har gått spårlöst förbi. Hon förlorade många familijemedlemmar under kriget och kom själv till Sverige med de vita bussarna från koncentrationslägret Ravensbrück efter krigsslutet. Just idag stod det i tidningen om att alla de vittnesmål som en läkare tog upp när de fritagna kom till Malmö med bussarna ska göras tillgängliga digitalt, men att många av de som jobbar med detta tycker att vittnesbörden är så förfärliga att det är svårt att göra.

Min svärmor skulle egentligen flyttat vidare till Argentina där hon har en bror. Men så råkade hon träffa en stilig ung dansk man, nämligen min svärfar! Och det var ju en väldig tur, för annars hade ju inte maken funnits, och hur skulle det gå ha gått för mig?

Jag tycker det är skönt att tänka på att efter alla svåra upplevelser så blev det ändå ett gott liv här i Sverige, det blev barn och sedan barnbarn.

Numera lever min svärmor lite grann i ett skymningsland, hon har krympt lite och är lite tröttare. Det kan man få vara när man är 99 tycker jag. Om ett år blir det 100-årsjubileum!

Lördagsmys

Lördagsmys i soffan.
Silvermedalj i Beaver Creek.
Det kunde varit värre.

Om vinter och vetenskap

 
Ute må vintergäcken och snödropparna blomma (modiga växter!), och visst hör man fåglarna kvintilera i skyn. Så det är lätt att tänka sig att våren står och knackar på dörren. Trots allt är det ändå bara februari, och det är bäst att vara på den säkra sidan = vantsidan. För det är ju så, det är sällan man möter någon smäktande Rodolphe som flöjtar Så kall ni är om handen, vill ni värma den i min? Nej, det är bäst att ha egna ylledoningar att ta till.

Det gläder mig alltså att jag nu är färdig med de prickiga vantarna - allt stickat i resgarner vilket får mig att känna mig ännu präktigare, godare, ja som en bra människa helt enkelt. En sån som inte bara ränner iväg och köper nytt garn ideligen, ideligen.

Ännu präktigare och glansigare blir min gloria när jag nu påbörjat ytterligare ett par i restgarner, fast grönt och vitt den här gången. I avbruten mosstickning, ett nytt sticksätt för mig men väldigt enkelt och fint tycker jag.

De prickiga vantarna invigdes igår när jag tog tåget till Köpenhamn för att möta dottern när hon slutat dagens slit. De höll mig vederbörligen varm om fingrarna och vi hade några mycket trevliga timmar!

- Jag behöver nya skor! sa dottern och jag tittade förbluffat på henne och gjorde en Vetenskaplig Upptäckt. Tänk, detta behov är genetiskt, ty även hennes mor kände samma sug efter skodoningar. Dottern behövde ett par promenadskor och kom hem med ett par sommarsandaletter. Jag vet egentligen inte vad jag behövde, men jag kom hem med ett par ljusgrå bra-att-ha-skor med liten drapering på sidan och ett par röda slingback av Peter Kaiser med liten rosett. Det var väl där ungefär som den präktiga glorian tappade lite av sin glans. Eller rättare sagt den föll nog av helt och hållet och landade med ett klong!! i ett hörn.

Själv lyckades jag också ramla handlöst när jag trampade fel på ett litet uschligt trappsteg inne på restaurangen som jag inte såg. Varför känner man sig så dum när man ramlar och far upp som en oljad blixt och känner sig jättegenerad? Det är ju inte så att man gjort något fel egentligen, man har inte petat i grannens mat, man har inte sjungit ekivoka visor, man har inte förolämpat kyparen. Jag slog mig dock inte nämnvärt utan studsade upp (nåja...), viftade farväl med de prickiga vantarna och drog som en avlöning ut genom dörren med mina Peter Kaiser i fast grepp.

Jag skulle inte tro det

Hur mycket jag än gillar att titta på Vinterstudion på folk som skidar runt så att svetten (för att inte tala om snoret) stänker, så är det längdåkning som gäller för mig. Även i TV. Faktiskt framför allt i TV när jag tänker efter, jag är nog helt och hållet lyckligast utan skidor på fötterna. Slalom och jag är helt okompatibla. Ja vi är faktiskt så totalt okompatibla att vi borde befinna oss i separata universum. Jag har åkt försökt åka slalom, i rätt många år faktiskt. Och varje år drog jag en djup suck av lättnad när skidveckan var över och jag hade överlevt ytterligare ett år.


Man kan ju då undra varför jag utsatte mig för denna pina? Hade det varit meningen att jag skulle fräsa nerför pisterna med ett glatt "tjohoo i backen!!" så borde jag väl ha fötts i ett något bergigare och snöigare landskap, kan man tycka? En skåning ska nog hålla sig på plattare och tryggare mark iklädd normal skodoningar. Men jag tycker ju om berg och alper och glühwein, så jag tänkte alltid att jag vänjer mig nog. Kan andra så kan väl jag. Nä. Det gick an så länge jag kunde hålla mig i barnbacken med ätteläggarna och ta hand om dem, men alldeles för snart vägrade de eländiga barnuslingarna att mesa ner för de ljuvligt obranta backarna. Sen ramlade ju maken ner från en stege och skadade knäet rätt rejält (det var inte jag som puttade honom!!) och sen blev det inte fler skidresor. Det var ju synd (sa hon falskt och hycklande).


Denna långa inledning leder fram till dagens fundering. Jag har vid spridda tidpunkter bokat färjebiljetter när vi åker på våra vinresor och då får man reklammail i sin mailbox.


Idag kom det så glatt ett mail som utropade


Tag båten till Alperna och få ett flak öl!


Ska detta ses som något lockande? Öl (när man kan dricka vin)? Alperna? Fnys.


Tack, men nej tack. (Fast nu ska jag äntligen ta mig i kragen och se till att jag inte får de där reklammailen).

Dagen efter

Igår levde vi ett liv i sus och dus! Vi bjöds på mat i både öst och väst och inte bara mat utan goda viner dessutom - samt små delikata chokladpraliner. Bara att tacka och ta emot och njuta av tillvaron.

Först blev vi bjuda på lunch i ett snickeri. En ovanlig, men alls icke oangenäm upplevelse att sitta vid ett uppdukat långbord omgiven av...av.... jättestora snickerimaskiner. Ja ni vet. Sågar och sånt. Typ. Säkert en eller annan slip också. De av oss som var i ca 2 år och 4 månaders-åldern balanserade runt på diverse maskiner - vi andra, som är några fler månader gamla satt stilla på våra stolar och åt tills vi nästan var fyrkantiga. Sedan rapade vi belåtet, tackade för oss och for hem för att smälta maten en liten stund innan vi begav oss till nästa kalas.

Ellenfamiljen hade nämligen bjudit på maken på födelsedagsmiddag och då fick jag följa med. Detta var jag synnerligen tacksam för eftersom det vankades såväl kalixlöjrom som champagne som vildsvin och potatisgratäng. Maken fick något saligt i blicken när han dessutom trakterades med delikata viner - jag körde, så jag höll mig till en mycket god äpplemust och det är ju verkligen inte det sämsta det heller. För att inte direkt vilja fira sin födelsedag så måste jag säga att såhär en tre-fyra veckor efteråt så är maken synnerligen välfirad! En delikat födelsedagspresent fick han också. Den planerar jag att hjälpa honom med, sån är jag. Hjälpsam och omhändertagande på alla sätt och vis.

Huliganen var också mycket nöjd med att få följa med på kalas. Han satte i sig såväl katternas mat som sina egna medhavda kulor samt Ellens rester. Därefter kastade han lystna blickar på de belgiska chokladpralinerna, men då sa matte stopp och belägg! Choklad är inte bra för hundar. Choklad är bra för mattar.

Idag har vi således tagit det ganska lugnt (och ätit ganska lite...). Stickat lite på de prickiga vantarna. One down and one to go. Fast visst är det märkligt, eller är det bara jag? Som så fort jag satt igång med ett projekt helst vill lägga upp till ett nytt också? Ibland önskar jag att jag vore lite mer som en bläckfisk med en himla massa armar, tänk så mycket man hann sticka då! I alla fall om man vore en kvinnlig bläckfisk med simultankapacitet.

Vi gick en liten sväng nere vid Höje å i solskenet. Huliganen ville inte direkt posera på bild så jag fick hålla fast honom innan han tog ett skutt ner från bänken.

Sen åkte vi hem och bakade chokladmuffins. Medan jag bakade hörde jag något som snarkade. Det var Huliganen som stämt träff med Jon Blund under matsalsbordet. Han vaknade dock till när jag tog ett foto och förpassade sig in i köket där han placerade sig under köksbordet i stället.

Sen, ja sen blev det ju lite fika. Och kloklippning, fast det där sista tyckte Huliganen var tämligen onödigt. Nu är det i alla fall gjort, och nu snarkar han igen, under min fåtölj den här gången.

Det tar på krafterna att gå på kalas, uppenbarligen.

Surprise!

Nej det är inte snödropparna som är den första överraskningen - möjligen att det är en bild på snödroppar här när inlägget inte alls handlar om dem. Jag bara slängde in den; helt rebelliskt och wild-and-crazy:igt. Bara för att jag kan.

Surprisen har att göra med att sonen kommit hem på ett blixtbesök. Då vill man ju gärna utfordra honom lite, och inte vill man då komma dinglandes med lite havregrynsgröt. Väl? Nejnej, men i frysen hade vi en bit oxfilé. Sonen tycker om oxfilé. Jag tycker om sonen. Efter att ha tänkt ett tag kom jag på det! Klart grabben ska ha lite oxfilé. Jag rotade då fram ett recept på något som heter "Oxfilé Surprise". Om det är lite fransyskt Syrprise, eller om det engelskt Sörprais  som det ska uttalas vet jag inte, men nog känns det som att det kanske ändå är franska vi ska svänga oss med här?

Jag läste receptet (och satte sonen i arbete, jojo, man vet väl hur en slipsten ska dras). Sonen fixade hasselbackspotatis och jag kastade mig över såsen och köttet och det ena med det andra. Maken satt i en fåtölj och läste *).

Men vad var det som var surprisen då? kan man med visst fog fråga sig. Man ska dock inte behöva vara undrande länge. Nu vet jag. Receptet visade sig vara för 8 personer. Undra på att jag har sås så det räcker till ett litet, men naggande gott, regemente.

Jag hoppas den är god. Det ger sig om en halvtimme ungefär.

*) Nu är jag lite orättvis. Han har faktiskt hämtat och öppnat en flaska vin också.

Skiftande årstider

Ute är det vinter och kallt. Det gnistrar i snön när vi går på morgonpromenad, Huliganen och jag. Det är en väluppfostrad och sådär svenskt lagom snö; inte för mycket, inte för halt, inte för slabbig. En väluppfostrad snö, helt enkelt.

Inne, däremot, där är det lite vårigt! Häromkvällen var det dags för tjejträff, ja om man nu kan kalla oss tjejer när det i vår är 40 år sedan vi gick ut gymnasiet tillsammans och skrålade Sjungom, rusiga av lycka och framtidstro (och kanske ett glas vin från avskedslunchen). Lika glada är vi idag, lite rynkigare, lite gråhårigare men lika fnittriga, lika pratglada, lika goda vänner. Goda vänner som vet vad man vill ha i februarimörkret. Tulpaner och engelska pelargoner. Vänskap är något fantastiskt, alldeles bortsett från att man får blommor!

Huliganen och Zoya tittar förbluffat på mig när jag fotograferar blommorna. Blommor, liksom? När det kunde varit frolic? Eller köttfärs? - -Va' gör du? undrar de, men sen ägnar de sig åt gymnastiska aktiviteter istället. Här får jag i förväg be om ursäkt för den något oanständiga bilden på Huliganen, men han låter hälsa att han är naturist och då är man inte generad för lite nakenhet.

Andra saker som är bra i februarimörkret är att det igår var stickcafé. Jag hade med mig de prickiga vantarna och garn till en krage; det blev ju garn över när jag stickade min mössa, och då fick jag ju köpa ännu lite mer garn för att kunna sticka upp den resten... ja det är så det fungerar i garnvärlden!

Nu var det kanske inte den alla mest produktiva stickkvällen, för jag har kommit fram till att vantarna blev lite små och har dragit upp det som påbörjats (och börjat om) och när jag kommit en bit på kragen kom jag på att jag nog velat börja med en icord-uppläggning istället... så den lär ryka den med. Men det spelar ingen roll; det är inte antalet stickade meter som gäller, det är samvaron, att prata med folk som tycker det är helt naturligt att prata får, alpackor, myskoxhållning, mönster, vin, Shetlandsöarna, mat och allt möjligt annat ihärdigt i 2,5 timme. Så det må vara februari utomhus, men inom mig spirar vårkänslorna.

På den rekorderliga sidan

I 

Jag undrar lite vad det säger om mig att det är den 1 februari och jag redan har sytt två förkläden under 2015? Att jag omfamnar min inre husmor, eller att jag är road av matlagning och bakning? I vilket fall som helst, förklädet är klart, lite i 60-talsaktiga tyger sådär. Matlagning har jag också ägnat mig åt, maken har nämligen varit på konferens under en del av veckan och kom hem i fredags kväll. - Här måste lagas mat! sa jag till Huliganen som instämde och raskt erbjöd sig att hjälpa till. Med provsmakning visade det sig, potatisskalandet fick jag sköta själv. Eftersom vi nyligen sett Julie och Julia kände jag mig lite Julia Childs-inspirerad och bestämde mig för att göra Tournedos sautes aux champignons. I vanliga Julia-stil var det rätt mycket smör och tämligen lite grönsaker - men gott blev det! Det tyckte både vi och Huliganen.

När jag sedan gick på morgonpromenad på lördagen tittade jag på Huliganen och utbrast - men lille vän, du har nog gått upp i vikt, du har ju ingen midja!

Huliganen gav mig en mycket menande blick, en som muttrade något om att kasta sten när man sitter i glashus... så när vi kom hem klagade jag för maken att midjan (-orna) är obefintliga. Maken visste dock på råd, han påtalade att vi visst har midja, både Huliganen och jag, men att den kanske snarare är konvex än konkav. Midja som midja, tänkte jag glatt då och åkte raskt ner till stan och gick på Tekulturen och drack te och åt morotsmuffins tillsammans med en vän, den vän som så beredvilligt passar Hampus såfort maken och jag får för oss att ränna till Köpenhamn till exempel. Dock finns det inga bilder från denna fikastund, allt enligt devisen att ofotograferade kalorier inte räknas. Således fotograferade jag inte heller när vi på kvällen var hos dottern och svärsonen och lät oss utspisas med lammgryta och naanbröd och därefter med en apelsinchokladtårta som inte gick av för hackor. Allt som innehåller apelsin (eller frukt) för den delen är att betrakta som hälsokost och sådana kalorier räknas inte heller.

Himla trevligt hade vi, trots att svärsonen slog till och besegrade oss i kortspel så att det sjöng om det. Har han ingen respekt för den äldre generationen, frågar man sig då? Var finns vördnaden för ålderdomen? Va? Men eftersom svärsonen är en rackarns trevlig sådan, förlät jag honom.

Vad har mer hänt i Huliganhemmet? Jag har till exempel stickat ett par pulsvärmare, sådana såg jag nämligen Karin-Ida sticka när vi träffades i december, och då blev jag lite sugen på sådana. Och nu var det dags, ett snabbt och roligt projekt enligt Tant Koftas mönster. Jag stickade i restgarn som jag hade kvar sedan jag virkade en filt till sonen. Kommer nog att göra ett par till i tjockare garn eftersom jag behöver ett par på jobbet, där det är lite svalt och jag ofta fryser.

Sen ville jag ju börja på ett nytt projekt. Eller vänta nu, det där var inte med sanningen överensstämmande, jag vill egentligen börja på en tre-fyra projekt, för det är ju sällan så att inspirationen saknas. Men tiden!! Herregud så ont om timmar det är på ett dygn numera, vem har snott åt sig dem undrar man? Ge bums tillbaka dem igen!

Nu ska det i alla fall bli ett par nya vantar, för vantar sliter jag ut med jämna mellanrum. Helt djärvt tänker jag sticka med två färger. Inte fair isle-stickning, ånej, inte än. Men inte bara enkelt randigt heller, nej jag hoppar i på djupt vatten och ska sticka prickigt!

Herregud så modig jag är! Och sparsam - jo för detta är mer restgarner som går åt. Modig, sparsam, matlagande... det är jag det. Sen kan det ju hända att jag råkade köpa en härva av handspunnet Ilo alpacka-garn igår. Det bara blidde så. Lätt hänt. Man kan ju inte vara rekorderlig jämt.

Nu snöar det för fullt. Nyss sken solen. Då gick jag inte ut med hunden, men det får jag nog göra nu. Huliganen ja, vad gör han när jag sitter här och skryter och skroderar om mitt handarbetande kan man fråga. Jodå, han är mycket intresserad och engagerad och tar aktivt del i mina aktiviteter.