Dagen efter

Igår levde vi ett liv i sus och dus! Vi bjöds på mat i både öst och väst och inte bara mat utan goda viner dessutom - samt små delikata chokladpraliner. Bara att tacka och ta emot och njuta av tillvaron.

Först blev vi bjuda på lunch i ett snickeri. En ovanlig, men alls icke oangenäm upplevelse att sitta vid ett uppdukat långbord omgiven av...av.... jättestora snickerimaskiner. Ja ni vet. Sågar och sånt. Typ. Säkert en eller annan slip också. De av oss som var i ca 2 år och 4 månaders-åldern balanserade runt på diverse maskiner - vi andra, som är några fler månader gamla satt stilla på våra stolar och åt tills vi nästan var fyrkantiga. Sedan rapade vi belåtet, tackade för oss och for hem för att smälta maten en liten stund innan vi begav oss till nästa kalas.

Ellenfamiljen hade nämligen bjudit på maken på födelsedagsmiddag och då fick jag följa med. Detta var jag synnerligen tacksam för eftersom det vankades såväl kalixlöjrom som champagne som vildsvin och potatisgratäng. Maken fick något saligt i blicken när han dessutom trakterades med delikata viner - jag körde, så jag höll mig till en mycket god äpplemust och det är ju verkligen inte det sämsta det heller. För att inte direkt vilja fira sin födelsedag så måste jag säga att såhär en tre-fyra veckor efteråt så är maken synnerligen välfirad! En delikat födelsedagspresent fick han också. Den planerar jag att hjälpa honom med, sån är jag. Hjälpsam och omhändertagande på alla sätt och vis.

Huliganen var också mycket nöjd med att få följa med på kalas. Han satte i sig såväl katternas mat som sina egna medhavda kulor samt Ellens rester. Därefter kastade han lystna blickar på de belgiska chokladpralinerna, men då sa matte stopp och belägg! Choklad är inte bra för hundar. Choklad är bra för mattar.

Idag har vi således tagit det ganska lugnt (och ätit ganska lite...). Stickat lite på de prickiga vantarna. One down and one to go. Fast visst är det märkligt, eller är det bara jag? Som så fort jag satt igång med ett projekt helst vill lägga upp till ett nytt också? Ibland önskar jag att jag vore lite mer som en bläckfisk med en himla massa armar, tänk så mycket man hann sticka då! I alla fall om man vore en kvinnlig bläckfisk med simultankapacitet.

Vi gick en liten sväng nere vid Höje å i solskenet. Huliganen ville inte direkt posera på bild så jag fick hålla fast honom innan han tog ett skutt ner från bänken.

Sen åkte vi hem och bakade chokladmuffins. Medan jag bakade hörde jag något som snarkade. Det var Huliganen som stämt träff med Jon Blund under matsalsbordet. Han vaknade dock till när jag tog ett foto och förpassade sig in i köket där han placerade sig under köksbordet i stället.

Sen, ja sen blev det ju lite fika. Och kloklippning, fast det där sista tyckte Huliganen var tämligen onödigt. Nu är det i alla fall gjort, och nu snarkar han igen, under min fåtölj den här gången.

Det tar på krafterna att gå på kalas, uppenbarligen.